Pastorns vårhälsning

Det är dags för mig att plantera om mina blommor. Inte alla, jag brukar inte skämma bort dem med ny jord alltför ofta. Men det är minst två som jag tänker på som har stått lite för länge och trängts i samma kruka. Jag ser att krukan nästan är full av enbart rötter; inget av den där luftiga näringsrika jorden finns kvar. Blommorna ser ganska okej ut, men de har inte vuxit nämnvärt på väldigt länge. De har liksom stått still. De överlever. Men det är inte som att de flödar av liv.

Och jag börjar tänka på hur min egen jordmån ser ut. Vi är nog många som stått i våra trånga krukor och stampat på samma ställe en stund nu. Varit nöjda. Överlevt och varit gröna. Men inte riktigt vuxit, inte flödat över av liv.

Jag känner att jag sakta men säkert byter ut jorden i min kruka i den samtalsgrupp vi haft om först Markusevangeliet, sen Efesierbrevet och nu Apostlagärningarna. Och i alphakursen där vi möts och pratar om tro, fast vi inte nödvändigtvis tror lika. Och i min bönegrupp.

Paradoxalt nog känner jag att mina rötter får mera plats när jag samtalar med någon som inte tror, när jag med vänner får berätta lite om vad jag tror kan vara meningen med livet och vad det är som är så vackert med kyrkan. När jag får höra deras tankar och funderingar. Då breder mina rötter ut sig, de söker sig nedåt.

Vi vill vara en kyrka för hela livet där mötet med Jesus förvandlar, mig, dig och världen; då tror jag också att vi behöver möta varandra och världen. Jag uppskattar projektet som heter ”Nya sätt att vara kyrka” och deras ”vision: ”En kyrka för, tillsammans med och mitt ibland människor…”

Gud från ditt hus, vår tillflykt, du oss kallar, ut i en värld där stora risker väntar. Ett med din värld, så vill du vi skall leva, Gud gör oss djärva!

Lyft oss, o Gud, ur våra trånga krukor, skaka bort jord som ej ger liv och grönska. Lös oss från tröghet, ge oss kraft att älska. Gud, gör oss fria! ”

(Liten parafras på Psalm 288)

• Dela