Hösten. En årstid som vi nu står på tröskeln till och som väcker känslor i oss.
En årstid som är efterlängtad av många och som står för lugn, för skördetid, för mognad och fördjupning, för tid till eftertanke och för återhämtning. Vi ser framför oss hur naturen skiftar i färger och hur löven singlar ned från träden och lägger sig till ro.
En del av oss längtar ut i naturen och de lite längre promenaderna nu när luften blir lättare att andas.
En text som passar att bära med sig då och att tänka på är texten från Lukasevangeliet 24: 13 – 32.
Den handlar om två modfällda lärjungar och vandrare som är på väg till Emmaus. De är modfällda eftersom något har hänt som de inte riktigt kan hantera och relatera till då det inte går att jämföra med något de tidigare har upplevt. Så kan det vara även för oss i våra liv. Något händer, en kris, förluster av anhöriga och vänner, sjukdom, oväntade besked och motgångar som vi inte vet hur vi skall hantera. Då är det skönt att ha en medmänniska och en medvandrare som, liksom vandrarna på väg till Emmaus, kan få vara en medmänniska som vi kan få tala med och gråta ut hos. Grät Emmausvandrarna? Det vet vi inte, men tanken är inte omöjlig att tänka. Det står att de var sorgsna och att deras ögon var förblindade (av sorg?). De går där på vägen och samtalar och diskuterar när plötslig Jesus ansluter till deras vandring. Han frågar vad de talar om. Lärjungarna blir häpna över frågan. Och nu blir det lite tragikomiskt. De säger till huvudpersonen i passionsdramat, huvudpersonen i kampen mellan död och liv, den person som offrat sitt liv på korset och som samma dygn uppstått från de döda – ”du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt under dessa dagar”.
Och här tycker jag att vi har en viktig lärdom i hur Jesus vill att vi skall vara mot varandra. När människor behöver tid att upptäcka ljuset, livet och Jesu egen närvaro ibland oss, så måste vi ge dem den tiden. Jesus ger Emmausvandrarna tid. Han vandrar med dem ända till Emmaus och när de vädjar till honom att stanna att kvar, så gör han det. När är det som de båda lärjungarna upptäcker att de vandrat tillsammans med Jesus? När upptäcker de att den tredje vandraren är deras Mästare? Jo, när de sätter sig ned och äter. När han ber tackbönen och delar brödet med dem och ger dem att äta. Då ser de hans såriga händer, hålen från spikarna. Ögonen öppnas. De förstår. De inser att Jesus lever. Att livet vann.
Här finns också en hemlighet. I det enkla, över en te – eller kaffekopp, i samtalet, så kan vi också få dela livet. Där och då kan vi få upptäcka att Jesus vandrat och vandrar med oss, även när vi inte förstår det som händer i våra liv. Speciellt då är han med oss, skulle jag vilja säga.
Läs gärna berättelsen om Emmausvandrarna i Lukasevangeliet. Där finns det så mycket att reflektera över. Vi kan ta till oss hur vi kan få fortsätta att dela livet med varandra, genom sorger och glädjeämne, genom kriser och genom att livet får en ny mening. Vi får vara varandras medmänniskor och medvandrare den här hösten.
Christina Sandberg