I onsdag (24/1) satt jag i tandläkarstolen inne på Folktandvården på Korpen. Med munnen full av olika tandläkarredskap som en skölj och en tång som den skickliga tandläkaren använde för att dra ut tänder tänkte jag: ”Undrar om jag skulle kunna använda den här upplevelsen i min predikan på söndag”. Som predikant är man lite knäpp på det sättet tiden innan en predikan. Allt som händer och alla man träffar sugs liksom in i bibeltexten och förståelsen av den. Svaret på om jag kunde använda min tid hos Folktandvården är ja – men det får bli en cliffhanger exakt hur.
När jag var på retreat i oktober berättade en av ledarna för retreaten, Magnus Malm, om två vänner som reagerade på två helt olika sätt efter det att de hört en predikan från Lukas 15 om liknelsen om den förlorade sonen och den hemmavarande sonen. Predikanten hade talat om festen som anordnades för sonen som hade varit ute och levt i sus och dus, det nästan extravaganta i att slakta en gödkalv och att verkligen ha en fest med extra allt för att fira att den son som var förlorad nu hade bestämt sig för att vända hem igen. Sonen som hade bränt hela sitt arv medans pappan ännu levde. Sonen som inte möttes av reprimander utan av kärlek i överflöd.
Predikanten hade också talat om den där skötsamme sonen som lite surt hade sagt till sin pappa att ”för mig ordnas det minsann ingen fest, jag som gör allting rätt”.
De där två vännerna diskuterade predikan efteråt och hade två helt olika sätt att ta till sig innehåll och budskap i predikan: den ene sa: ”Ja, det var väl det jag visste, jag duger inte i Guds ögon, jag som försöker göra allt rätt, men det blir ändå någon annan som går före”. Den andre vännen sa:” Det här var en intressant predikan, nu fick jag något att arbeta med och reflektera över. Det var bra att få en utmaning”.
För mig säger de där två olika reaktionerna något om vår Gudsbild, vår identitet och vårt förhållningssätt till våra medsyskon i den kristna gemenskapen. Fundera på hur du brukar reagera efter det att du läst en text där ngn verkar bli förfördelad, där det med mänskliga mått och ögon verkar vara orättvisor i slutet av berättelsen eller liknelsen. Blir du lite bitter och förargad? Blir du lättad och uppmuntrad? Blir du fylld av tacksamhet? Känner du att detta var något att fundera vidare på, att så bra, nu fick jag något att bita i, min tro kan växa och jag fick en annan förståelse för evangeliets budskap.
Jag tror att predikans uppgift aldrig är att skuld – eller belägga någon med skam, men inte heller att bara stryka medhårs. I dagens text får vi verkligen något att arbeta med. En text som utmanar oss och som vill påminna oss om nåden att vara med och arbeta i och för Guds rike.
Matteus 20: 1 – 16
Här har vi en av alla de olika liknelser om himmelriket som Jesus använde i sin undervisning. I kapitel 13 i samma evangelium finns det fler, om du blir nyfiken.
Vi har här en vingård som behöver tas om hand, en storbonde/vingårdsägare som behöver arbetare till vingården och ett flertal arbetare som behöver just ett arbete och en meningsfull sysselsättning.
Jesus berättar i sin liknelse om hur ägaren till vingården går ut till torget, där de arbetssökande samlades, flera gånger under dagen gör han det. För mig verkar det nästan som om det finns en underton av förvåning, som om han blir förvånad över att det gång på gång verkar finnas människor där som bara väntar på att få en uppgift. Han frågar dem varför de hänger där.
- Ja, därför att det inte är någon som gett oss jobb ännu.
- Ja, men kom med mig då, arbeta hos mig.
Anders Sjöberg skriver i sin betraktelse i Sändaren den här veckan att dessa människor var inhyrda arbetare som tillhörde den lägsta klassen, de levde på gränsen till svält och deras familjer var beroende av att de fick ett arbete. Den lön man fick för ett dagsverke var just en denar. I liknelsen används begreppet ”rimligt betalt” när vingårdsägaren diskuterar lönen.
De flesta på den här tiden kunde relatera till det sammanhang som Jesus skildrade i liknelsen.
Man visste hur bråttom det var att skörda vindruvorna innan regnet kom, annars var skörden förstörd.
Alla var välkomna i skördearbetet, även om man inte hade någon utbildning så behövdes alla händer, om så bara för en kort tid.
Så långt Anders Sjöberg och så långt kan vi alla tycka att det är en klok liknelse. Det är ju en del i det kristna budskapet, att alla skall få vara med, i Guds rike har alla en uppgift att fylla, du behöver inte ha någon speciell eller formell utbildning för att få en uppgift i församlingen. I församlingen, i himmelriket kan alla tas i anspråk, oavsett ålder, kön, ursprung och när vi kom till tro.
Rättvisa och jämförelse
Men så är det här med belöningen för utförd arbetsinsats.
Det är ju inte så svårt att förstå dem som arbetat hela dagen, som säkert hade ont i ryggen och var helt genomsvettiga av det hårda arbetet i solen. Säkert hade de fläckar av vindruvor på sina kläder.
Så står de där och ser hur de som bara hade arbetat en ynka timma skall få lika mycket betalt som dem.
En denar – alla fick en denar.
Jag kom att tänka på Karlsson på taket – när andra i Astrid Lindgrens berättelse fick något gott, godis, presenter eller tårta – så satte han händerna i sidorna och utbrast ”Fy, vad orättvist”. Lite den känslan är det när vi läser om de missunnsamma arbetarnas reaktion. ”Fy vad orättvist”.
Det är som barn som mäter upp läsk i glas som står bredvid varandra, det skall vara millimeterrättvisa.
Eller som när vi delade upp en halvliter glass mellan oss systrar när vi var tonåringar. Det skulle vara lika stora delar till alla. Annars var det inte rättvist. Det är som om mitt glas med saft/läsk, det är som om min glass eller godisskål inte smakar lika gott om ngn annan får mer.
Karlsson på taket hade olika sätt att alltid vrida till sanningen så att han fick allt godis, den största tårtbiten och när han förstörde något så tyckte han att det var ”en världslig sak”.
Men när det gäller arbetarnas reaktion så var det ju orättvist. Det var ju faktiskt det. På ett sätt. Men deras denar som de fick lagd i sina händer blev ju inte mindre värd för att andra fick lika mycket betalt. De fick ju precis vad de blivit lovade. Men de jämförde sin ersättning, sin del med andras och då blev de missunnsamma.
Någon skrev i en kommentar att ”tänk om de först anställda hade fått sin lön först och sedan gått iväg, då hade de inte vetat om, eller kunnat reta sig på att de som kom sist in i vingården hade fått lika mycket betalt”. Men nu var utbetalningen transparent och tydlig. Det var inget hemlighetsmakeri.
Budskapet till oss idag
Så vad skall vi ta med oss? Hur skall vi undvika att ta på oss den där unkna offerkoftan och liksom Karlsson på taket säga ”Fy vad orättvist”?
Genom att inte jämföra oss med andra. Att jämföra oss med andra är inte en framkomlig väg. Genom att inte vara missunnsamma mot att andra har andra gåvor. Låt oss ta till oss och fundera över frågan som vingårdsägaren (=Gud) ställer till den först anställde arbetaren – är ditt öga avundsjukt/svartsjukt för att jag är generös?”
Vi talar ibland om jämförelsens förbannelse, att vi tittar snett och avundsjukt på att andra verkar ha fått mer eller bättre gåvor än oss själva. Kanske är det någon här som Gud ställer den frågan till idag – är du arg, avundsjuk för att jag är generös mot andra?
Titta på den denar du har fått lagd i dina händer och var tacksam över den. Oavsett hur länge du har arbetat i Guds rike är det en nåd att den där belöningen alls läggs i dina händer. Det är en nåd att du får arbeta och tjäna i Guds rike. Kan vi överhuvudtaget kräva att få mer än det Jesus redan gjort för oss?
Även idag finns det plats för fler arbetare i Jesu vingård. Han går regelbundet ut och letar efter dem/någon som vill komma in i vingården och arbeta. Det fanns plats för alla som hänger utanför, som är vilsna och som saknar någonstans att ta vägen.
Det är en omtänksam och barmhärtig vingårdsägare som vill att alla skall få en uppgift, alla skall bli tagna i anspråk.
Guds rike liknas vid en vingård, ett organiskt rike som växer och frodas. En trädgård som måste tas om hand och där det behövs arbetare som tar hand om den.
Nu – tillbaka till Korpen och Folktandvården och den utdragna tanden. Hela min upplevelse från det att jag ringde på onsdagsmorgonen och fick en akut tid samma dag lades liksom ett raster över dagens liknelse.
Jag hade verkligen inte gjort det som många av er har gjort – i god tid listat er hos en tandläkare här på ön. Trots att ni gjort det vet jag ju att många av er ändå får vänta många år, bara för att komma till en tandläkare på en undersökning. Här kommer jag och seglar in, har bott på Gotland i drygt ett och ett halvt år och fick hjälp med en krånglande tand som behövdes dras ut på samma dag.
Jag är så tacksam över det. Men det är ju inte på något sätt rättvist, det är bara nåd.
Det är inte rättvist mot er andra som gjort precis som man skall, och ändå får ni vänta.
Om du tänker efter har kanske även du en sådan där upplevelse – där nåd fick gå före rätt, där någon visade barmhärtighet mot dig, trots att du inte uppfyllde kriterierna, men där dina behov behövde fyllas. Kanske har en denar lagts även i dina händer.
Nu måste du själv bestämma dig för vad du tar med dig från den här liknelsen om himmelriket, från predikan. Tänker du att ”det var väl det jag visste, jag har fel inställning, jag duger inte”? Eller tänker du att ”jag får nog gå hem och läsa texten och fundera lite till, jag har fått något att arbeta med, jag behöver tänka på ett annat sätt”.
Valet är ditt.
Amen