Gud älskar bråkiga och stökiga människor
Matteus 15: 21 – 28
Inledning
Jag vill veta hur saker och ting går. Jag kan vara väldigt otålig ibland. För 20 år sedan kunde jag läsa sista sidorna på en deckare eller roman och inte ge mig tid att läsa historien bakom. Gick det bra? Fick de varandra? Slutade det lyckligt?
Likadant var det under en period då jag tittade på inredningsprogram då ett team renoverade stugor, hus eller program då en person fick en ”make – over”. Jag ville hellre gå direkt från före – till – efterbilden och hoppa över processen däremellan. Vad är nackdelarna med en sådan inställning? Många. Bland annat så riskerar vi ju att missa själva lärandet och förståelsen bakom olika val och möjligheter.
Kan vi använda den här jakten på resultat även i vårt sätt att läsa Bibelns texter? I vårt sätt att läsa evangeliets berättelser. Finns det en missriktad iver i att även där få se resultat och snabbt få veta hur det går? Vår korta text idag slutar lyckligt – dottern blir botad. Ja, då vet vi det. Vad finns mer att säga?
Mamman vände sig till Jesus och han svarade på hennes bön. Fundera förresten på vad mammans bön var. Bad hon om att Jesus skulle bota hennes dotter? Så, vad skall vi då göra med texten mellan bön och bönesvar?
Jo, Matteus som skrev evangeliet, verkar ha tyckt att det som hände, så att säga, mellan ”före och efter bilden” faktiskt var så intressant och viktigt att ta med att han tar med hela storyn och de viktiga detaljerna som gör att vi får en kort, men hel berättelse att utgå ifrån.
Vad vill den säga oss idag? Hur passar den lilla berättelsen in i den stora berättelsen om förlåtelse, försoning, om Guds kärlek till oss människor och budskapet om att Gud själv är intresserad av var och en av oss, så intresserad av våra liv att han faktiskt är / verkar vara beredd att ändra sig.
Kan det vara så?
—
Texten inleds med att vi får veta att Jesus drog sig undan. Det hade varit en intensiv period.
I kapitlen innan kan vi läsa att Jesus hade fått veta att Johannes döparen hade dött, han hade välsignat fem bröd och två fiskar så att fem tusen människor blev mättade. Han hade gått på vattnet tillsammans med Petrus. Han hade stillat stormen på Genesarets sjö. Jesus hade botat många sjuka och han hade undervisat fariséerna och lärjungarna om det som var rent och orent.
Flera gånger står det att Jesus försökte dra sig undan och nu begav han sig flera mil norrut för att dra sig undan till ett område som idag ligger i Libanon. Ordet som används för att dra sig undan är samma ord vi använder för ”retreat”.
I den svenska översättningen av inledningen till dagens text har vi tappat bort en viktig uppmaning. I den grekiska texten står det, idou, vilket på engelska översätts med: ”And behold!” ”och se!”
Behold – är en uppmaning som finns 1500 gånger i Bibeln: Det är Guds sätt att i bibelordet verkligen ruska om oss och säga: ”var med nu, nu händer det något viktigt”.
Här kommer det en kvinna som inte var judinna och möter Jesus och lärjungarna. Hon har ett viktigt ärende.
Det står att hon ropade och skrek, hon följde efter Jesus och lärjungarna. Hon brydde sig inte om att Jesus behövde vila. Det var ju därför han hade dragit sig undan.
Jesus måste ha hört henne och hennes rop.
Men han säger inget, han svarar henne inte. Han är tyst först.
Då säger de förnumstiga lärjungarna, som verkligen inte ställs i någon god dager här:
”Säg till henne att sluta, hon skriker efter oss”. Som om inte Jesus hade hört kvinnans skrik.
Lärjungarna manar på Jesus, visa bort henne, ”se till att hon skiljs från vårt sällskap”. Kvinnan var för dem ett störande element som de ville bli av med.
”Here we go again”. Vi känner igen det från när folk kom med barn till Jesus.
Markusevangeliet 10:13-16 B2000
Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Det som händer sedan är att Jesus inte svarar lärjungarna, utan han vänder sig direkt till kvinnan.
De som blir avvisade är faktiskt lärjungarna. Är det lärjungarna som skall lära sig något här? Är det lärjungarna som prövas i den här stunden? Skall de fortsätta visa bort människor i nöd eller skall de visa dem vägen till Jesus?
Kanske är det lärjungarnas missunnsamhet och ständiga vilja att skicka bort människor som gör att Jesus, lite trotsigt, nu vänder sig direkt till kvinnan.
Kanske är det lärjungarnas ständiga vilja att på något trygghetssökande sätt vilja tysta och skjuva undan besvärliga människor som gör att Jesus nu istället börjar kommunicera direkt med kvinnan.
Lärjungarna hade en begäran som gick ut på att de och deras lilla sällskap skulle få lugn och ro.
Kvinnan hade en innerlig bön om att hennes dotter skulle få bli frisk. Hon bad att Jesus skulle förbarma sig över henne och hennes dotter. Kvinnans innerliga bön ställs mot lärjungarnas okänsliga begäran. De är också många, hon är ensam.
Jesus väljer att liera sig med den ensamma, utsatta, och den person som behövde honom mest.
Jesus och kvinnan inleder ett djupt, kort och teologiskt samtal där kvinnan sannerligen inte är lättkränkt.
Hon får två avvisande svar från Jesus och hon bemöter båda.
Det första avvisande svaret bemöter hon med tillbedjan.
- Kom till min räddning. Nu när hon hade Jesu uppmärksamhet vågade hon falla ned vid hans fötter och tillbedja honom.
- Hon ber om att få ta del av smulorna, hon ber om att få ta del av en del av Jesus läkande kraft för sin dotters del, för hon tror att det kommer att göra skillnad. Hon tror att om Jesus griper in i dotterns liv kommer det att få betydelse. Det är därför hon är så ihärdig. Det är därför hon inte ger upp. Det är därför hon vågar vara så besvärlig. Det är därför hon vägrar låta sig tystas.
Kvinnan har också svar på tal. När Jesus prövar hennes tro och teologi så vågar hon bemöta hans invändningar. Istället för att låta sig målas in i ett hörn, så bollar hon tillbaka bollen till Jesus så att det är han som nästan blir svarslös.
Det är han som blir imponerad av den tro som blottar sig hos kvinnan.
Och han besvarar hennes bön. Hon bad Kyrei Eleison – Herre förbarma dig – och han förbarmade sig.
Kyrie eleison – hon visste vem hon bad om hjälp – Herre, förbarma dig.
Davids son – det var som om hon påminde både Jesus och sig själv om vem han var.
Det är till dig jag kommer nu, det är till dig mitt sista hopp står.
Jag ber för mig själv, och för min dotter som är i det ondas våld. Det är för mitt barn jag ber, som härjas och plågas av det onda.
På något sätt tog inte kvinnan illa vid sig av liknelsen med att bli kallad hund.
Vad skall vi göra av Jesus ord här? Han säger att han är kallad till fåren av Israels hus.
Ordet som används för hund i texten är en diminutiv form av hund – man skulle kunna översätta det med vovve.
Ett djur som tillhörde familjen. Idag skulle kanske det kunna översättas med ”pälskling”, ett djur som värderas högt, om än inte lika högt som de tvåbenta medlemmarna av familjen. Och det låter ju inte så illa, eller hur?
Kvinnan verkar ha vetat att det inte var till henne Jesus hade kommit i första hand, men hon bad honom ändå att förbarma sig över henne. Hon, som var en kananeisk kvinna.
En sak vi kanske frågar oss eller undrar över är att Jesus först är tyst när kvinnan ropar och vädjar om att han skall förbarma sig över henne.
Alla har nog någon gång varit med om det, att Gud verkar vara tyst.
Men det innebär ju inte att han inte lyssnar.
Guds tystnad innebär inte att han inte lyssnar.
Kan Jesus ha behövt lite betänketid?
Kan Jesu tystnad ha varit uttryck för att både kvinnan och lärjungarna behövde få utlopp för sina reaktioner först?
Ibland måste vi, ocensurerat, få komma till Jesus, ropa högt, vara besvärliga och stökiga. Den senaste tiden har jag funderat på om vi inte borde ha en boxningssäck någonstans i kyrksalen. Så att vi skulle kunna få gå dit och få utlopp för vår frustration och ilska. Vår frustration över vår egen livssituation, vår sorg, våra frågor. Men också över nära släktningars och vänners sjukdomar, orättvisor, alla varför. Svält, krig och miljökatastrofer.
Vi skulle behöva gå en boxningsmatch med Gud innan vi kan lyssna. Vi behöver, precis som kvinnan i texten ropa ut ”Kyrie eleison”. ”Herre, förbarma dig. Lyssna, ge mig åtminstone en smula, ge mig svar på mina böner. ”
”Kom och möt mig nu när jag närmar mig dig, Jesus. ”
Vi har också ett löfte i Jakobs brev: Närma er Gud så skall han närma sig er.
Låt oss inte vara så rädda och ängsliga för känslorna, för nöden, och för desperationen i våra egna och andras böner. Jesus lyssnar. Han kanske inte svarar direkt. Han låter dig tala klart. Han är inte otålig.
Jag kan inte lova dig att han svarar dig exakt så som du vill. Men han lyssnar, han kommunicerar och han svarar i sin tid.
Vi skall strax fira nattvard. Vi får del av bröd och vin.
En del av brödet kommer att se ut som småbitar, som smulor. De är särskilt för dig, som tänker att du inte riktigt hör till. Som tänker och tvivlar på om du får vara med. För dig som ändå har en trotsig tro och som vill söka dig fram till Jesus.
För vi har ju alla gått vilse och vi har alla varit främlingar. Vi har alla, i perioder, en kämpande tro.
Kom, låt oss öppna upp gemenskapen. Låt oss inte visa bort någon. Låt alla få vara med.
Amen