Lukas 11: 14 – 26
Vågbrytare
År 2004 var hamnen på Vrångö, i Göteborgs skärgård, färdig för invigning.
Man hade byggt ut den lilla hamnen, muddrat och byggt nya bryggor, en ny större hamnplan och nya vågbrytare. Uttrycket ”alla var där” gick att tillämpa då ingen mindre än vår nuvarande konung, Carl XVI kom i stridsbåt 90 för att inviga den nya hamnen. Den dåvarande ordföranden för Göteborgs kommunstyrelse, Göran Johansson var också där och självklart hade det ordnats med en lokal barnkör.
Jag var dock inte där. Jag satt på mitt lärarrum i Trollhättan och rättade prov och planerade lektioner, ny i yrket som jag var då, 2004. Det finns mer att säga om hamnen på Vrångö, tex att balkarna under bryggorna inte byggdes med rostskydd som stod emot saltvattnet, balkarna vittrade och rostade sönder, och sedan behövdes byggas om och den notan slutade på 22 miljoner kronor.
Det jag vill ta med mig från byggnationen av hamnen på Vrångö, och byggnationen av alla hamnar är att de som bygger klokt, självklart har med vågbrytare längst ut på hamnpiren. En hamn är en plats där man kan lägga till, vila och fylla på. En plats för omlastning, att se över sina redskap och en plats för kommunikation, att ta emot och ge goda råd, att lära känna andra som varit ute på havet och att lära sig sätta segel på nytt, om det skulle vara så att man är lite tilltufsad efter en tuff tid ute på vattnet. En hamn är en plats för tillfällig paus, innan du som seglare, matros, kapten, kock, passagerare eller fiskare ger dig ut på havet igen.
Vågbrytare har en väldigt viktig funktion i en hamn, de skyddar mot de rasande stormarna. De kan inte skydda totalt, men de tar första och största smällen.
Ni förstår parallellen till församlingen. En församling kan också fungera som en trygg hamn.
En församling behöver också vågbrytare. Människor som vågar ta den, eller de första smällarna när det stormar och havet ryter, så att säga. Det behövs flera vågbrytare i våra församlingar. Människor som har förmågan att se och skilja mellan andar, som har förmågan att se människors intentioner, goda eller onda.
I texten från Lukasevangeliet står det att Jesus förstod vad de tänkte. Han visste vilka avsikter de hade. Han hade själv precis befriat en människa från det som hade plågat den här personen. Tänk dig att vara stum, att i livets alla situationer där du behöver kommunicera vara berövad förmågan att uttrycka dig med ord. Tänk dig in i att inte kunnat tala, vara tyst och inte haft förmågan att stå för sina åsikter, få sagt sin mening och tala för sig själv. Tänk dig in i att längta efter att bli befriad från det som lägger locket på och gör att du inte kan få leva ett helt liv.
Här gör Jesus det – himmelriket visar sin härlighet, det som skulle komma bryter nu in, en människa blir befriad från det som bundit henne, eller honom. Jesus drev ut det som begränsade människan, det som hade ockuperat henne, det som hade tagit en plats som reserverad för Gud. Jesus drev ut det som hindrade den här personen att leva ett helt och fullt ut mänskligt liv.
En del häpnar och förstår. Men många av dem som står bredvid är blinda för miraklet. De ser inte vad som just har utspelat sig framför deras ögon. Jag undrar om det hade gjort någon skillnad om Jesus hade besvarat deras begäran och utfört fler mirakler. Skulle de sett och förstått? Skulle de ha insett att framför dem stod Messias, den ende som kunde befria dem från deras inskränkthet och oförmåga att se människors behov?
Och ändå såg inte de som stod runt omkring det som hände. Jo, först såg de, men den skeptiska sidan slog till väldigt snabbt. De ifrågasatte inte vad som hade hänt, men de ifrågasatte vem som hade gjort det. Om det var Messias, om det var Gud själv som hade utfört miraklet. Då behövde de själva ge respons på den som stod framför dem. Då behövde de tillbe honom och själva be om hjälp med det som var trasigt och det som behövde drivas ut eller som de behövde bli befriade från.
Det finns en annan aspekt av den här berättelsen, och det är att den som blivit befriad från det som tystade honom eller henne i fortsättningen behövde dels någon som lyssnade, nu när hen kunde tala, och dels någon att tala med. När en människa blivit befriad från det som binder, förtrycker och hindrar behövs det människor runt omkring den personen som kan vara vågbrytare så att det onda inte kommer tillbaka igen.
2) Guds avbild i varje människa
Författaren och retreatledaren Magnus Malm skriver mycket om våra bilder av Gud, av oss själva och av andra människor. Alltså de bilder vi bär med oss, och som vi behöver göra upp med.
Bär vi med oss en bild av oss själva där vi tror att vi måste vara tysta och undvika att stå för våra åsikter och värderingar? Behöver vi bli befriade från de bilder och föreställningar om oss själva, som gör oss stumma? Som gör att vi inte säger ifrån eller agerar när vi ser orättvisor.
Magnus Malm skriver i boken ”Pilgrimens karta” också om att varje människa bär och är Guds avbild. Men, om min egen självkänsla är så låg att jag inte ser ikonen, Guds avbild inom mig, att jag verkligen är skapad till att vara Guds avbild, så har jag svårt att se och inse att i varje medmänniska finns avtrycket, ikonen hos dem också. Varje människa har Guds avbild inom sig. Varje människa är präglad av Gud därför att varje människa är Guds skapelse.
Inslag på P1 – morgon.
En svensk reporter på plats i Sydamerika, lyckades i fredags, 1 mars, på några få minuter få mig som lyssnare att se och ta till mig tre olika människors livssituationer.
Dariengapet. Fredag. Love Lyssarides berättar och målar med ord. Han låter oss få komma näraen frisör som öppnat frisersalong på en trottoar. För två dollar klipper han människor som förbereder sig på en farlig och strapatsrik vandring genom djungeln, till det USA de drömmer om skall ge dem ett bättre liv. Frisören är dock irriterad över den kvinna som också hon öppnat eget mitt emot honom på trottoaren: hon säljer Empandas och hon evangeliserar genom att hon har en egen mikrofon och högtalare.
Och så berättar han om den treåriga flickan, Danielis som följer med reportern överallt, som talar konstant, som bara treåringar kan. Som berättar om det liv hon och familjen skall få i USA och om glass. Att hon skall få äta glass. Det är hennes dröm. Alla dessa tre försöker skapa sig ett liv och en tillvaro mitt i den trasiga värld de och vi lever i, utifrån de möjligheter de har.
Det slår mig att alla dessa tre är Guds avbilder, de är skapade av Gud. Och det behövdes en reporter som har förmågan att måla med ord för att jag skulle inse det, verkligen inse det, och göra dem levande för mig.
Jag funderar på den här lilla flickan Danielis särskilt, och jag ber att Gud beskyddar och bevarar henne på vägen genom djungeln. Jag vill tro att Gud har en plan för hennes liv. Kan jag få vara en vågbrytare i bön för henne, och be om Guds beskydd?
3) Vad är det onda? Vad är ondskan?
Magnus Malm skriver i sin bok ”Pilgrimens karta”, att ordet djävul betyder ”att kasta omkring”, att splittra, att söndra och att dela upp. Jag tror att vi behöver vara varsamma och vaksamma så att kampen mot ondskan inte blir ond eller är ond i sig själv. Ändamålet kan inte helga medlen om kampen i sig är ond. Det är, som Jesus säger i Lukasevangeliet, det rike som använder onda krafter kommer snart att falla sönder, som ett korthus. Det kommer falla sönder som hus gör i en jordbävning. Det är inte byggd på en stadig grund.
Ondskan polariserar och splittrar, för splittringens egen skulle. Ondska är det som skadar, som för människor längre bort från Gud. Ondska är det som gör att människor hindras från att se att de är Guds avbilder. Som får oss att prioritera fel.
I 1 Kor 13 har vi en beskrivning av kärlekens väg – ondskan är det rakt motsatta. Kärleken bär allt, kärleken är givmild. Kärleken sår alltså inte splittring eller hat. Guds ljus är inte mörker. Ljuset lyser i mörkret. I församlingen skall en annan ordning råda än den som är i världen.
Här skall vi be om befrielse, här skall vi hjälpa varandra att få syn på att vi är Guds avbilder. Här skall vi, som vågbrytare längst ut i varje hamn, skydda våra syskon från ondska och låta himmelrikets krafter bryta in.
Men för att kunna och orka vara med i den kampen måste vi också följa Jesus. Det är i hans närhet vi hittar oss själva. Det är i hans närhet och i relationen med honom kärleken till oss själva och vår medmänniska börjar och fylls på. Vi måste följa honom, var och en. Vi behöver vända vårt ansikte till Jesus, precis som han vänder sitt ansikte till oss. Det är bara Jesus som kan ge oss, och påminna oss om, vår sanna identitet. Vår tro är inte en ideologi, vår tro är en relation.
I kampen mot ondskan går vi kärlekens väg, vi följer Kristus och, som Equmeniakyrkans kyrkoledare Lasse Svensson påminde oss om i sin predikan i Helsingborg under ordinationshögtiden, vi erbjuder Kristus till dem vi möter. Vi erbjuder ett möte och en relation med den som också vill prägla ditt inre och din tro. Vi har blivit erbjudna Kristus och tagit emot honom. Kanske vill du säga ditt ja till honom på nytt eller för första gången.
Amen