2 Mos. 32: 1 – 4, 30 – 35
Inledning: I torsdags hände ngt som faktiskt är ganska sällsynt på Gotland.
Strömmen gick ett par timmar. Det fick bl. a stora konsekvenser för restaurangägare, bönder och affärsägare. Säkert ställde det till problem för flera av er som är här idag.
Orsaken till strömavbrottet var att det blev kortslutning i ett ställverk här på Hemse.
Detsamma kan man säga hände med folket i dagens text, i alla fall bildligt talat.
Det är så dumt, det de föreslår, när man tänker efter, att man kan ta sig för pannan.
Men innan vi går in på stolligheterna i folkets förslag – Låt oss fundera över vad det är som hade hänt. Vad är bakgrunden?
Låt mig ge er några siffror.
- Berättelsen om uttåget ur Egypten dateras till ca 1200 – 1500 f. Kr.
- Israelerna hade varit fångar i Egypten i drygt 400 år.
- Vandringen från Egypten, när Farao väl släppte iväg det israeliska folket, till Sinai berg, tog ca 45 dagar.
- Mose hade varit uppe på Sinai berg i ca 40 dagar.
Så Gud hade precis fört ut israeliterna ut ur ett 400 – årigt slaveri i Egypten. Det israelitiska folket hade varit fria i 45 dagar. Tänk er 45 dagar jämfört med 400 år i slaveri. Det är inte en speciellt lång tid.
De har slagit läger där i Sinaiöknen och Mose berättade for folket att han nu skulle ta sig upp på Sinai berg för att möta Gud där och ta emot rekommendationer och bud för hur det befriade folket skulle leva.
Så går Mose, den som lett dem ut ur fångenskapen, den de kunde se, den som var Guds röst och deras ledare, upp på berget och han var tydligen borta längre än vad de kunde stå ut med.
Folket
De klarade inte av tystnaden och väntan. Mose var borta i 40 dagar. Det stod de inte ut med.
Det började gå rykten i lägret.
- Är det någon som vet vart den där Mose har tagit vägen?
- Nej, jag har inte sett till honom på flera veckor.
- Inte jag heller.
- Han har säkert övergett oss, nu när vi är befriade.
När man inte riktigt vet vad som skall hända börjar alla möjliga fantasier ta plats i ens tankevärld. ”Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen”. Ett missnöje sprider sig, ett ifrågasättande av Mose ledarskap. ”Den där xxx” . Så säger vi inte om människor vi litar på. Tänk så mycket vi kan uttrycka i en enda mening om en medmänniska och ledare.
Längtan efter något konkret, något påtagligt, längtan efter en stark man som gjorde slag i saken tog överhanden hos folket. En person som också var en ledare. En person som var på plats.
Aron, Mose bror. Mose bror som varit ett stöd genom hela processen, som visste vad Gud var kapabel till och hur Gud lett sitt folk ut ur slaveriet. Och ändå hände det som inte borde ha hänt. Aron gav vika. Han böjde sig för folkets vilja.
- ”Gör oss en gud” sa de. ”Gör oss en gud”.
Är det inte en absurd förfrågan?
Men Aron gav dem en order – ”samla in allt guld ni har”. Folket lydde och insamlandet resulterade i en kalv av guld, en symbol för folkets längtan efter en synlig gud att be till.
De underkastade sig ett nytt slaveri, de underkastade sig en död gud, en avgud. En gud med ett litet g. En gud som var död och inte kunde hjälpa dem på något sätt. Levande människor, skapade av den levande guden, skapade en död gud.
De gav upp sina rikedomar, sitt guld, sina tillgångar för något fullkomligt meningslöst.
Folket var villiga att ge av sina dyrbara tillgångar, de gav av sitt guld till ett ändamål de trodde på. De gemensamma tillgångarna blev till en avgud. En avgud som de bad till.
De tog inte bort Adonai, de tog inte bort Gud. De la bara till guldkalven och trodde att i sin förvirring, i sin otålighet, att de gjort ngt åt situationen. Den avgud de gjort sig styrde sedan hur de betedde sig. En död gud dömer inte, en död gud bryr sig inte om du går över gränser, en död gud har inga synpunkter på hur du behandlar andra människor. Framför guldkalven kunde folket förlusta sig och gå över alla moraliska gränser.
Aron, en betrodd ledare, som imponerat på Farao och som var stark i sitt uppdrag tillsammans med Mose, klarade inte testet när folket omringade honom och bad om en gud som de kunde se. Varför förklarade och försvarade han inte sin bror Mose? Varför berättade han inte för folket att Mose var på väg ned för berget?
Kanske hade han själv tvivel? Vi vet inte. Det sägs inte något om Arons inre kamp eller tankar.
Varför blev det just en guldkalv som Aron och folket gjorde tillsammans, varför blev det en guldkalv som blev avguden? Det var ingen slump att det blev just en guldkalv. Kalven stod för styrka och virilitet och var en av kananiternas symboler för guden El. Det var en känd avgud i det geografiska området, en avgud som israeliterna kände till och som det var frestande att använda sig av också för dem. Det var en påtaglig symbol, en påtaglig avgud att använda sig av i frånvaron av Mose – Guds profet och representant.
Aron är ett varnande exempel för oss som är ledare för på olika positioner i församlingen. Vi skall inte gå på varje förslag eller ge efter för det som är folkets vilja. Istället är det bättre att lyssna in den Helige Andes röst tillsammans. Vad vill den Helige Ande i den här situationen? Pröva allt och behåll det goda, skriver Paulus.
Aron skulle ha ropat ut att det var en avgud de hade framför sig, en staty som inte ens hade funnits där dagen innan. Ändå påstår folket att det var den som räddat dem ut ur slaveriet. Det är ingen hejd på galenskapen.
Aron blev smickrad av folkets beröm och hänförelse. Så smickrad att han lät bygga ett altare där de nästa morgon kunde tillbe och offra till sin avgud.
Här finns det lärdomar att ta vara på.
För ledare av alla slag gäller det att vara kloka och behålla sin integritet. Inte att vara populistiska och bara ge folket vad de vill ha. Att inte sätta fingret i luften och se – vart blåser populismen just nu?
Är det sänkt bensinpris, är det gröna projekt som riskerar att bli en bubbla, är det mer konservatism, är det mindre konservatism? Är det för egen vinnings skull eller är det för det folks skull som du är satt att leda du tar det här beslutet?
Mose fick redan en förvarning uppe på berget om vad som var på gång. Gud säger till Mose att folket redan har övergett den väg som han har stakat ut, de har gjort sig en guldkalv och de har offrat till den och de har tillbett den. Och lyssna nu – Gud har hört hur folket har sagt till avguden, till guldkalven: ” Detta Israel är din Gud som har fört dig ut ur Egypten”.
Gud fanns alltså både med hos folket, lyssnade och såg hur de betedde sig. Han var också med Mose på berget Sinai.
Mose – hur reagerade Mose på folkets tilltag?
Han blev mycket arg. I motsatts till Arons undfallenhet så reagerade han på avgudadyrkan.
Men han tar med folket i sina förböner inför Gud, han säger inte bara ”Jaja, gör som du vill Gud, gör som du vill med folket”. Han vädjar för dem, han ber att Gud skall skona dem.
Det är ingen lång bön, men en bön med kraft. Och Gud ändrar sig.
Så ger sig Mose ned från berget Sinai. Han hör sången och festandet på avstånd. Med sig ned från berget har han förhållningsregler, de båda stentavlorna. Han var på väg ned med en konkret hälsning från Gud. Den Gud som Aron och folket har svikit. Den Gud som var den som förde dem ut ur slaveriet och som inte på något sätt hade övergett dem.
Om du vill fortsätta att läsa och se hur det gick för Mose, Aron och folket så kan du göra det i Andra Mosebok kapitel 32.
Vad kan den här historien lära oss? En historia som utspelar sig 3500 år tillbaka i tiden och en berättelse som utspelar sig i en öken, på ett berg och med två bröder som leder ett folk ut ur ett långt slaveri?
- Den säger något om att Frihet är svårt, en gåva som vi har fått. Paulus talar ofta om friheten i Kristus. Friheten från allt som binder oss och vill hindra oss från att växa till som människor. Friheten från syndens slaveri.
- Den säger något om att otåligheten och omognaden kan få oss att tappa sans och balans och få oss att tro att vi själva kan slutföra och genomföra det Gud påbörjat. Han som frälste dig och räddade dig kommer också att föra dig vidare i livet. Det var inte en människa som frälste dig, en människa kanske ledde dig till Jesus, en människa kanske bad med dig, men det var Jesus som frälste dig.
Om du är besviken på människor som betytt mycket för dig och som inte lyckats leva upp till dina förväntningar, så kom ihåg att ledare är mänskliga. Det är bara Gud som håller måttet, det är hans verk som består. Ge Gud tid, lyssna in honom. Hitta inte på egna lösningar och gör inte dina egna tankebyggnader till en avgud. Den lär oss att ta tag i situationen själv är inte alltid en bra lösning, våra egna lösningar kan bli till en avgud.
Två månader tidigare hade folket hört Guds röst, de hade sett de tio plågorna som ledde till att Farao släppte dem ut ur slaveriet.
De hade sett hur Gud delade röda havet när Mose höll upp sin stav. De hade upplevt Guds beskydd. Men de hade inte låtit allt detta förvandla och påverka deras innersta, deras hjärtan. Låt den Helige Ande röra vid ditt hjärta. Låt honom få förvandla det.
3. Den här berättelsen kan lära oss något om bönen. Att inte vara fatalistisk och tänka att det blir som Gud vill ändå. Till dig som har fått bönens gåva på ett speciellt sätt vill jag uppmana och uppmuntra dig att be för församlingen och för Guds folk, för vår nation. Ge inte upp! Be att Gud lägger människor på ditt hjärta och be för att den Helige Ande skall få förvandla deras hjärtan.
Du som är kallad att vara ledare inom kyrkan – lyssna till den helige Andes röst först. Vad vill Gud i den situation du står i nu. Tänk långsiktigt. Det kan vara obekvämt, men att lyssna till den Helige Ande kommer alltid att vara det bästa valet i längden.
4. Berättelsen kan lära oss något om vad Bibeln säger om avgudadyrkan.
En avgud är det som ersätter eller som sätter någon eller något på den plats som är reserverad för Gud i våra liv. En eller flera avgudar är det vi använder oss av när vi tror att dessa kan fylla våra allra djupaste behov.
Pengar, alkohol, sex, arbete, spel, förströelse, sociala medier, människor som är inflytelserika i våra liv, politiker och ideologier, allt sådant som i sig inte är ont men som kan ta en sådan stor roll och få en sådan stor betydelse att de hindrar vår relation med Jesus eller rent av tar hans plats.
Avslutning
Om du har kommit till en plats i ditt liv som liknar en öken, vänta då in Gud. Han är på väg till ett möte med dig, det är jag övertygad om.
Fall inte för frestelsen att tro att Gud har övergett dig. Gör dig inte avgudar, låt inte något eller någon annan ta Guds plats i ditt liv. Tillskriv inte något eller någon annan ära för det Gud har gjort i ditt liv. Han är trofast, se på alla gånger han har funnits med i ditt liv. Läs i Gal. 3:3 hur Paulus varnar för att låta det som började med den helige Ande sluta i det mänskliga, i köttet.
Ordspråksboken 14:12 säger att en väg som kan tyckas vara den rätta kan ändå leda till döden.
Ge inte bort dina gåvor eller ägodelar till en avgud. Det är bara Jesus som är värd att äras, det är bara han som kan befria dig från slaveri, det är bara han som kan förlåta dina synder.
Amen