Betraktelse februari 2018 Kärlekens väg

Kärlekens väg
Fastlagssöndagen Luk 18:31-43
Vad tänker du på när du hör ordet Kärlek? Eller hur uppfattar du kärlek? Vad har den för
uttryck? Var börjar den? Hur håller den sig vid liv?
I schlagertider har det inte bara talats om hjärta och smärta utan också om att kärleken går
genom eld och vatten och det är kanske inte så fel. Likaså Höga Visan säger att mäktiga
vatten kan inte släcka kärleken och floder kan inte svepa bort den. Det verkar som att den
enda kraften som inget kan rå på – är kärleken. Vad kan inte vi människor göra för den och
dom vi älskar?!
Kärlekens yttersta kännetecken är att den är självutgivande vilket också kan innebära
uppoffringar av både yttre och inre slag för den älskades skull. Vi inser att den får oss att
inte bara våga utan också att vilja gå utanför vår bekvämlighetszon! Tydligast blir detta om vi
ser på förälderns obändiga kärlek till sitt barn.
I familjen blir det också tydligt att kärleken aldrig kan avkrävas! Vi kan bara hoppas på att
den är eller blir besvarad. Att den blir besvarad är en gåva att vårda och glädjas åt och får
aldrig tas för given. Hela livet är en träningsplats, en enda mognadsprocess, där vi ständigt
får öva oss i att älska varandra! Övning ger färdighet! Men också misslyckanden… Vi råkar illa
ut stundtals men får försöka igen för det är värt det!.
Kärleken är också så mycket större än den parrelation som den oftast omtalas som. Den
är inte enbart en känsla! Känslor har en stark tendens att komma och gå. Kärleken är ett
beslut att vilja den älskades, de anhörigas, mina vänners och min nästas bestående bästa!
Kärlek är alltså också vilja, förstånd, vishet och arbete!
Tron säger att Kärleken börjar med Gud! Gud ÄR kärlek! Det vi gör, gör kärlekens upphov
först och i så mycket större skala! När Jesus i söndagens text talar om vad som väntar honom
kan inte lärjungarna se vidden av kärlekens pris! De verkar tänka: Vad händer, vad menar
han – varför måste nå’t sån’t hända, kan det vara möjligt? Jesu förutsägelse om sitt lidande
ser dom som oförståeligt – det är åt fel håll! Dessa ord, dessa tecken, denna glädje som de
upplevt kan inte sluta med död! Men den kommande Långfredagen visar dom och oss på
priset för Jesu självutgivande kärlek. En för oss nästan outhärdlig konsekvens. Gud bevisar
genom korset och uppståndelsen sin kärlek till oss, Guds kärlek är det som kan bräcka
dödsrikets portar, och han gör detta utan försäkran om att vi kommer att besvara hans
kärlek. Gud frågar inte om det lönar sig att dö f oss! Han vill vårt bästa – han gör det oavsett
hur vi responderar!
Bibeln säger att han också är ljus! Att älska är därför att återspegla Guds ljus. Precis som
vitt ljus egentligen består av regnbågens färger kan kärlek sägas vara blandningen av i
huvudsak tre dimensioner – barmhärtighet, rättvisa och sanning! Inte det ena eller det andra
– utan att det är en helhet av alla tre! Ta bort någon av dessa tre så blir kärleken något
annat.
Senare delen av texten handlar om en blind man som på Jesu fråga om vad han vill att
Jesus ska göra för honom svarar: Gör så att jag kan se igen! Han fick sin syn på flera sätt.
Kärleken ger mig nya ögon att se med! Den får mig att tolka och handla på ett nytt sätt, får
mig att göra saker annorlunda, bemöta andra annorlunda, får mig att sträcka mig utanför
mig själv! Så vad är det våra liv och vårt samhälle verkligen behöver? Är det inte nya ögon att
se med? Kärlekens ögon, med andra ord medmänsklighetens och värmens ögon. Det som
andas av att vi vill varandras bestående bästa i de bekymmer och problem som vi står mitt
upp i.

Och det som kan förnya våra ögon är Guds kärlek!

Leif Jöngren / Equmeniakyrkan Älvängen