Betraktelse juli 2020 – ”Mmmm, jag gör det sen, jag ska bara…”

Juli 2020

”Mmmm, jag gör det sen, jag ska bara…”

Det svaret har mött mig, och antagligen också fler tonårsföräldrar med mig, många gånger. Det var någonting som behövdes göras och tonåringen behövde ta på sig ett av många praktiska uppgifter som familjen krävde. Alltifrån veckostädningen till att springa ut och hämta posten, den inplanerade gräsklippningen eller hundpromenaden.

Som fembarnsförälder har jag följt både mina egna och andras barn genom de olika åldrarna, inställningen har varit olika mellan de fem sönerna och ansvarstagandet har sett olika ut. Men det här att fråga: Skulle någon kunna…” har alltid bemötts med en viss tystnad, antar att var och en hukat lite och hoppats att nån annan anmäler sig. Något som du och jag som vuxna aldrig skulle göra – eller? Nästa steg var då att fundera ut vem som gjorde vad sist och vems tur det faktiskt är denna gång, och så be en av dem direkt: Kan du fixa detta? Och då kom väldigt ofta svaret: ”Mmmm, jag gör det sen, jag ska bara…”

Här var det väldigt olika på vem som gav detta svar. Några barn visste jag att de hört och noterat! Jag kunde släppa det för när sonen var färdig med vad han höll på med så gick han. Medans andra söner svarade på detta sätt bara för att slippa bli störda mer, utan något som helst minne av vad det var som skulle göras. Helt upptagna med sitt egna.

På söndag är det Apostladagen med temat: Sänd mig. Texterna handlar om att vilja vara Guds sändebud och om att inte riktigt kanske känna sig redo för uppdraget. Men de handlar också om att Gud vet vem han kallar och om att det uppdrag han ger är i linje med personens förmåga tillsammans med Guds egen närvaro. Alltså om vem Gud är egentligen och att sändebudet, människan, kan våga att lita på honom.

Hur ser jag på Gud, vågar jag lita på honom? Är det inte bäst att mest lita på min egen förmåga och därför heller inte ge sig in på sån’t som jag inte vet om jag klarar av?

För egen del så tänker jag att om Gud är Gud, både kan och bör jag lita på honom. Jesu ord i Bergspredikan har klingat genom livet: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska allt det andra tillfalla er”, Matt 6:33. Den uppmaningen ger riktning på livet och föder tillit till den som sagt det. Gud presenterar sig såsom den yttersta källan till kärlek och kärleken vill den andres bestående bästa, så vad har jag då att vara rädd för? Om Gud är Gud så är han livets Skapare, m a o så har han koll på läget. En betydligt större koll än jag själv nånsin kan skaffa mig.  Jag tror att jag kan lita på honom och veta att det han sänder mig till är möjligt.

Genom tro och dop så är var kristen en del av Kristi kropp på jorden, var kristen har dels en relation till Jesus och dels en funktion som medarbetare i hans verk. Vi har vår del i Guds rike och Guds verk här och nu. Så hur svarar jag om Gud frågar: Vem vill gå? Blir det ett hum-mande liksom tonåringens? Med den oklarheten huruvida jag har hört och kommer att gå eller om jag är mer fokuserad på det egna och därför struntar i vad han ville.  Eller vågar jag säga:  Sänd mig!

Svarar du det sistnämnda öppnar sig ett äventyr tillsammans med Jesus.

Vad svarar du ja till? Jo, till att tro på Gud och att älska din nästa som dig själv!

Önskar dig en välsignad sommar!                                 /Leif Jöngren, Equmeniakyrkan Älvängen