Betraktelse mars 2020 – Att bygga livet – eller montera ner det

Kampen mot ondskan”/ 3 sö i fastan

Att tro är för mig att leva med frågan: Vad för sorts människa vill jag vara?

Vill jag bygga upp det goda i livet eller ställer jag mig alltför ofta likgiltig inför meningen av orden sanning, rättfärdighet och barmhärtighet?

Jag tänker att det inte är så meningsfullt att grotta i vad som specifikt är ont, men en viss definition kanske ändå måste till. I det vi brukar kalla Kärlekens lov, 1 Kor 13, definieras kärleken.  Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Utifrån det kan ju då ondska sägas vara allt det som går emot kärleken, allt som bryter ner och förstör det som livet och kärleken vill bygga upp.

Och frågan kommer tillbaka – vilken sorts människa vill jag vara, en person som strävar efter att älska, våga och bidra till det goda? Eller låter jag bli att fundera, och därmed indirekt bidra till motsatsen?  Varför jag låter bli att fundera har sina orsaker av likgiltighet eller själviskhet, alltså rädsla i olika form. Vi gömmer oss ofta bakom ord som ”Det är ju så många andra som…; Det man inte vet har man inte ont av… eller Det har vi inte råd med, då kanske det inte räcker till oss…” Ord som döljer min feghet, min oärlighet och obarmhärtighet, uttryck som jag använder för att rättfärdiga något som jag i grunden vet är fel.

Att ha dåligt samvete – är inte det väldigt omodernt? Klart det är, i tider när sanning är lika med det som lönar sig och medmänsklighet är det jag kan bidra med först när allt jag själv tror mig behöva är fullkomligt tryggat. Samvetet är obekvämt – men något omistligt om jag vill leva i kärlek. Min inre röst hjälper mig att leva nära sanningen, att söka rättvisa, att våga vara barmhärtig, att våga hoppas på det godas seger i livet! Kampen mot det som bryter ner pågår ständigt men Guds kärlek ger oss hopp, mod och möjlighet att stå fast i den.

Kärlek består av sanning, rättfärdighet och nåd. Som Paulus skriver i Efesierbrevet 2: Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning. Att söka ett liv som bärs av detta formar mig som person, trots att misslyckanden radar upp sig. Är det min livskurs så är jag på väg åt rätt håll, även om jag bitvis, och alltför ofta, navigerar fel.

Så – vilken sorts människa vill jag vara? Svaret är – en människa som älskar och lever genom den kärlek Jesus Kristus låter skölja över oss alla! Guds kärlek hjälper oss att våga leva, våga avslöja det onda, våga stå upp för sanning och rättvisa och våga vara barmhärtiga.

Leif Jöngren

Equmeniakyrkan Älvängen