Betraktelse november 2020 – Ska det aldrig få ett slut?

Ska det aldrig få ett slut? (inför domsöndagen)

   Så säger vi när det ena problemet efter det andra hopar sig och det verkar som om det aldrig tar slut, en känsla av uppgivenhet då tillvaron känns övermäktig. Alltifrån hur världspolitiken går fel till den egna tillvaron där sjukdom, arbetslöshet eller liknande, starkt påverkar livssituationen negativt.

 Faktum är att Bibeln har ett svar på frågan. Och det svaret är: Jo, det kommer att komma till en punkt då allt skapat får upprättelse från allt elände och lidande!

 Det är det kyrkoårets sista söndag, Domsöndagen, handlar om.

  Men Domsöndag – det får oss lätt att huka och tycka att det här låter inte så roligt. Det där med ’dom’ lockar inte direkt. Men vi glömmer ofta vad det innebär att bli dömd – en dom är ju inte automatiskt att bli dömd skyldig. Domen kan också vara att bli frikänd! Att sanningen kommer fram till sist! Den som blir felaktigt anklagad längtar efter att få upprättelse och bli frikänd! Där är domen nödvändig för att komma vidare i livet. Dom innebär också att övergrepp och orättvisor till sist får sitt straff och som sagt sin upprättelse.

  Jag ser det som att kärlek består av tre beståndsdelar, vilket jag skrivit här förut, nämligen – Sanning, Rättfärdighet och Nåd. Alla dessa tre finns med i kärleken! Ta bort en av dem så blir det något annat än kärlek. Sanning utan nåd är obarmhärtig, en rättfärdighet som inte står på sanning och barmhärtighet är inte rättfärdighet. En nåd utan sanning och rättfärdighet blir blaskig och innehållslös!

   Guds kärlek är alltså rättfärdighet, sanning och nåd, en rättfärdighet som kommer att sätta punkt för all orättfärdighet och död! Till upprättelse för den utsatte och drabbade, till dom över allt det som vållar skada i våra liv – mörker, lidande och allt destruktivt i vår tillvaro!

Ska det aldrig ta slut? – Jo, det kommer det att göra!

  I en av texterna för Domsöndagen, Joh 5:22-30, säger Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet ” /v 24 

  Det som ska dömas ”skyldigt” en gång, är alltså det som bryter ner Guds verk, som går mot hans vilja och destruktivt förstör det goda.  Sanningen är ju då att ingen av oss lever ett perfekt liv.  Att leva är att förr eller senare, medvetet eller omedvetet, svika någon. Förr eller senare begå misstag, välja fel, göra andra illa osv. Därför kan detta med dom kännas skrämmande.  

   Men sanningen är ju också den – att Gud känner mig och vet allt detta redan! Att jag försöker gömma undan tillkortakommanden för mig själv, innebär ju inte att det går att gömma dem för Gud.

    Och här kommer kärleken in – Gud älskar sin människa trots detta! För Han är nåd och barmhärtighet, rättfärdig och rättvis, förutom att han är sanningen. Det han önskar av oss är att vi är ärliga mot Honom, oss själva och vår medmänniska och erkänner våra fel! Då möter han med förlåtelse, upprättelse och liv!  Domen är då redan fälld: Förlåten och frikänd till ett liv i kärlek och ansvar att förvalta det liv vi har, tillsammans med Gud och tillsammans med varandra

   Så i väntan på Guds totala återställelse får vi öva oss på Petrus ord i hans första brev: ”Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse”/ 1 Pet 3:9

Leif Jöngren   Equmeniakyrkan Älvängen