Att få landa i en tro som bär

Varje kväll när vi hittat till våra sängar brukar vi läsa ett kapitel ur Tomas Sjödins bok ”Jag lutar åt Gud” krönikor som publicerats i Göteborgsposten. I går torsdag den 21 maj läste vi ”Vem vågar landa i kväll?”, Där berättar författaren om hur han på väg hem från ett kvällsmöte på Hönökonferensen möter en pojke i 11 årsåldern på cykel med några torskfiskar hängande på styret, som kommer fram till honom och frågar ”Var det du som pratade därinne?” Jag svarade att det var det. ”Det där om fåglarna som landade på altaret.” ”Det stämmer.” Sen sa grabben inte mer på en lång stund. Den text som hade blivit predikan den kvällen var från Psaltaren 84 ”Ty sparven har funnit ett rede, och svalan ett bo för sina ungar, dina altaren Herre Sebaot, min konung och min Gud..” Predikan hade handlat om att människan framförallt söker efter en plats för sitt liv, någonstans att fästa sin tillvaro. Det nya livet kräver mer än utrymme, det behöver med nödvändighet en plats.
Den där bilden hämtad från en text med hundratals år på nacken, blev en högsommarkväll här och nu en verkliget för en människa som ännu cyklade omkring i sin elfte sommar.
”Den där svalan” sa han efter långt och nervöst tvekande ”det är jag, men jag har landat nu”.
Och så kommenterar Tomas Sjödin det där mötet så här ”Knappast har jag mött någon vackrare bild av tro: en liten paus torskfisket, en sväng med cykeln till konferenstältet och modet att låta sig träffas.”
Det skall erkännas att jag snart 87 år gammal kände mig djupt berörd av berättelsen. Jag mindes hur jag som 11 åring böjde knä vid första bänken i Gyttorps missionshus och på samma sätt som pojken på Hönö landade i en tro som burit mig ända tills idag.
Och till sist Tomas Sjödin: ”När livets Gud kallar till överlåtelse gör man klokt i att stanna cykeln en stund. Låta hjärtat råda. Sedan kan man cykla vidare”