Det är hoppet om ett slutligt genombrott för hela skapelsen – inte hotet om sammanbrott–som motiverar till att leva ansvarsfullt och hoppfullt i den här världen.

Låt mig få fortsätta mina tankar och citat från Peter Halldorfs bok ”Därför sörjer jorden” som handlar om vårt gemensamma ansvar för den här jorden i klimatkrisens tid. De förra citatet tog jag ur den första delen av hans bok som handlade om ”Klimathotet”. Den andra delen kallar han för ”Kristushoppet.

”Gud kan inte lämna sin värld åt dess öde, och när alla möjligheter var uttömda träder han som det yttersta tecknet på sin omsorg in i historien och blir en människa av kött och blod för att dela vårt öde. Det vi på teologiskt språk kallar inkarnationen–den kristna trons juvel–vittnar om en Gud som inte uthärdar att se på… Detta är evangeliet i ett nötskal: Människan blir mänsklig därför att Gud blivit människa… Kyrkans existensberättigande består i att vara ett vittne för framtiden. Det hopp som växer ur tron får kärleken att djupna och ger hela livet ett hopp inför framtiden.

Spänningen mellan nuet och framtiden, mellan det vi ser och det vi blivit utlovade, gör att vi aldrig kan bli tillfreds med världen som den är. Ett levande hopp slår sig inte till ro utan väcker oro. Vi dras och drivs mot det vi hoppas på, mot löftet inte bara för egen del, men för den värld som är vårt gemensamma hem… Men ju mer hemmastadda de kristna blivit i världen – ekonomiskt politisk, socialt och kulturellt – desto större har risken varit att de frågor som rör tidens slut hamnat i händerna på fanatiska sekter.

Därför säger hoppet: Det går att äta, odla, resa, värma, kyla, leva annorlunda. Det går att göra sig lite mindre mottaglig för den tanklösa konsumismens sirensång. Det kanske inte känns så men varje litet beslut gör skillnad och är ett serum mot bortträngningens gift. Om hoppet inte förändrar vårt sätt att leva blir det en illusion… När vi tar beslut om att förändra vårt sätt att leva och väljer att gå i riktning mot en större enkelhet, återhållsamhet och varsamhet, måste det vara för att vi är övertygade om att det är rätt. Inte för att vi är säkra på att vårt val kommer att göra skillnad. Resultatet av våra handlingar är inte vår sak. Vårt ansvar är att göra det vi kan.

Det är hoppet om ett slutligt genombrott för hela skapelsen – inte hotet om sammanbrott–som motiverar till att leva ansvarsfullt och hoppfullt i den här världen. En blick som bevarar vördnaden för allt skapat och inte upphör att förundras över Guds trofasthet, ger mod och kraft till den avhållsamhet som sätter gränser för de egna begären och gör hjärtat mjukt. Den goda handen är vårt hopp. Den gör oss till Guds medskapare av ”en ny jord där rättfärdighet bor” även när inget talar för den jorden… 

Att ge skäl ”för hoppet om de dödas uppståndelse” – kyrkans primära kallelse – är att förvägra förlika sig med den klimatvandalism som orsaker jordsystemets kollaps och driver miljoner människor från deras hem.”

Sammanställt av  Bernt Wåhleman

• Dela