Tystnad och bön, tankar efter läsning av Tomas Sjödins bok ”Ludet av tystnad.”

Den helg som nu ligger bakom oss har för oss liksom för många andra varit en märklig erfarenhet. Isolerade i karantän på grund av att vi drabbats av Covid 19, men också en tid av ovanlig stillhet och skall vi säga det tystnad. Två kvällar den senaste veckan satte jag mig vid datorn och letade upp församlingar i Equmeniakyrkan som hade haft livesändningar som nu kunde ses i efterhand. Det märkliga inträffar att två kvällar efter varandra så hittar jag samtal med pastorn och författaren Tomas Sjödin. Det ena samtalet hölls i Equmeniakyrkans församling i Kumla och handlade om hans näst sista bok ”Lita på att det ljusnar” och det andra samtalet hölls i Betlehemskyrkan Göteborg och då handlade det om hans senaste bok ”Ljudet av tystnad”. Båda böckerna rekommenderas. I den senaste boken låter han en lång resa i USA ensam i en stor bil bli en upptäckt av tystnaden som han konstaterar ” i vår värld är direkt utrotningshotad.”

I boken möter han bland annat Eugen Petersson, professor, pastor och författare med många böcker bland annat en predikosamling som han gett namnet ”As Kingfishers Catch Fire” Här vill jag förmedla några direkta citat från ”Ljudet av tystnad”.

”I mitt knä hade jag boken med hans predikningar. På omslaget vänder en kungsfiskare i luften och dyker ner mot vattenytan. Det speciella med kungsfiskaren är att den framför allt blir synlig när den gör en rörelse och träffas av solljuset…. Under ett mikroskop ser man att kungsfiskarens fjäderstrålar som är tunnare än människohår, glimmar i alla tänkbara blå nyanser likt ett tropiskt hav. Små delar av fjädrarna bildar strukturer som får ljuset att reflekteras i safirblå och smaragdgröna nyanser.

”Jag gissar”, skriver Tomas Sjödin ”att detta är just det som gör att Eugene Petersson så ofta återkommer till denna fågel. Något som har att göra med ett icke uppdelat liv. Enheten mellan att vara och att göra. Han valde bort det storskaliga. Megakyrkor var inget för honom. Han valde att slå på sin spik och vara trogen det som han uppfattade som sin kallelse. Budskapet var hans livsuppgift. The Message”

Sedan berättar Tomas Sjödin om en lång konvalcentperiod efter en operation och om sorgen och saknaden efter det att hans mor lämnat det här livet. Och skriver ”Aldrig har jag känt det tydligare aldrig har jag mer på djupet förstått att också jag nu får skörda frukterna av mina föräldrars liv och böner.

I tystnaden vävs långa band av saker som jag redan vet, men slutat tänka på Saker som länkas samman.

Från tystnaden är inte vägen lång till bönen. Men vi har gjort denna väg så lång. I detta finns en sorg. Ordet bön blir lätt en vattendelare. Men bön är inget märkvärdigt och inget svårt. I det inre livets landskap gäller den andliga allemansrätten.

Bön är den troendes största tillgång, men den ägs inte av dem. Ingen äger den. Alla har rätten att nalkas bönen från vilket håll man vill, den omgärdas inte av förbudsskyltar. Alldeles av sig själv så tystnar man lite i sådana miljöer och det är en reaktion att ta på allvar. När man går in i skogen eller fram till en tjärn är det påfallande att man pratar mindre och blir lite tystare. Så är det också i bönens landskap.

Om det är Gud som ligger bakom mötet i bönen räcker det med att man infinner sig. Man slipper ha en agenda. Man slipper förbereda sig. Man kommer som man är.

Bön är före allt annat lyssnande. Det handlar inte om min aktivitet utan om min förmåga att bli så stilla att jag kan höra ljudet av den tystnad som visar sig vara fylld av toner som man bara kan höra om man själv är stilla.”

Ja så långt några citat ur en bok som berört mig starkt. Där två ord som hör nära samman, är tvillingar, blir tydliga. Det handlar om bön och tystnad. Tystnaden kan vi behöva söka upp, medan däremot bönen inte handlar om att prestera något utan om att bara vara och låta Gud komma till oss.

Min övertygelse är att om det är något vi behöver i den tid som är vår, som av många av oss upplevs som långtråkig är att ta vara på detta nu och i tystnaden på ett nytt och kanske annorlunda sätt uppleva bönens gåva.

För några dagar sedan fick jag ett brev från en vän som berättar att då han valde att bli med i en församling så spelade jag en stor roll men så tillägger han ”Min morfar och mormor vet jag bad för mig hela livet och det var viktigt…”

Om du har orkat läsa ända hit så kanske du har fått lust att skaffa boken från vilken citaten är hämtade, men förhoppningsvis också samma önskan som fyllt mig efter läsningen. Att ge mig tid att söka tystnad och öppna mitt sinne för en kravlös bön, där Gud kommer till oss.

Bernt Wåhleman 2021-01-16