Kyrkan är Guds och inte vår. Kyrkan är en Guds gåva till hela vår bygd.

Sofia Camnerin har nyligen utkommit med en mycket intressant bok ”När larmet tystnar hörs tonen” I sin bok utgår hon i regel från egna erfarenheter som mor till ett barn med olika diagnoser som hon kallar ”sitt underbara barn. Där tar hon i några kapitel sin utgångspunkt i en bibelberättelse som varit till hjälp i egna reflektioner om Equmeniakyrkan i Sorundas situation efter en märklig tid då all verksamhet varit inställd i vår kyrka. Idag brottas många församlingar i liknande situationer över frågor som handlar om hur går vi vidare. Finns det kraft och energi till en omstart?

Bibeltexten är hämtad från Mark 2;1-12. ”Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Då samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre och han förkunnade ordet för dem.  Då kom de dit med en lam man som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firande ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sa han till den lame. Mitt barn dina synder är förlåtna.”

…….. Sedan avslutas berättelsen med att Jesus säger ”För att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig. ”stig upp tag din bädd och gå hem. Och mannen steg upp tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn så att de häpnade.”

Ofta tar vi vår utgångspunkt i att det är vi som är de starka och friska som är kallade att hjälpa andra människor som kan  betecknas som svaga i  varje fall i tron. Men Sofia hjälper oss att vända på perspektivet och i stället fundera över om det inte är vi/jag och församlingen som är de svaga och hjälplösa. Den sårbare. Den som behöver hjälp.

Vi klarar faktiskt inte av det som vi upplever vara vår uppgift. Vi är förlamade och kan inte längre röra oss. Vi måste inse att vi inte längre är bärarna utan den burne den som andra behöver hjälpa.

Vi behöver mer än någonsin andra människor som bär oss fram till Jesus. Vi kan inte resa oss upp från bädden utan att först ha blivit burna fram till Jesus.

Och visst finns det hinder i vägen för att det skall kunna ske. Hinder i den miljö där vi finns som kyrka, men kanske också i församlingen. Taket behöver öppnas för att undret skall kunna ske.

Så här skriver Sofia Camnerin ”Det finns många församlingar som lider av dåligt självförtroende. De kanske krymper och känner av minskade resurser. (här känner vi igen oss). Men jag vet att varje Guds församling är Guds redskap och är salt och ljus enbart genom att vara. När församlingen inser det stora i att vara gemenskap, trygghet, kärlek och omsorg så räcker det.” Här finns något som vi utan tvekan behöver ta fasta på.

Till sist ett viktigt citat ur Sofia Camnerins bok som i hög grad också har ett ärende till oss i både församling och bygd.

”Jag tror ju på kyrkan. Min erfarenhet är att församlingen och kyrkan är svaret på så mycket av människors och jordens behov. När församlingar fungerar som Kristi kropp är gemenskapen starkt och gudsbilden varm. Det finns trots det mycket kvar att göra om församlingar skall bli platser där alla känner sig välkomna i alla skeden av sina liv, även de svåra. Som jag redan har varit inne på finns fortfarande många församlingar som inte inser hur viktiga de är.

Det är inte heller självklart att församlingar inser att de är sända för den plats där de finns. Församlingen är inte primärt församling eller i en viss ort, utan för och med den plats där den finns. Alla som finns på den platsen borde få känna självklar tillhörighet och delaktighet. Många församlingar tänker fortfarande att de skall vara till för andra och inte att församlingen är allas. Det är viktigt att påminna om att kyrkan är Guds inte vår. Det kan förhoppningsvis förlösa dem som redan är aktiva i församlingen och bidra till att fler kan känna sig välkomna. Församlingar är inte till för starka bärare, enbart (Bibeltexten om männen som bär den lame till Jesus) utan lika mycket för dem som ligger stilla på en bår och måste få ligga där ett tag. Ibland behöver vi alla ligga på båren

Navet i församlingen behöver vara kärleken, den medlidsamma, den som rymmer förluster och sorger. Det är i sårbarheten som stabila gränser bryts upp, både inom oss själva och i relation till andra. 

Bernt Wåhleman