”Det är inte bara jorden som är i kris, de är även själen.”

Tankar från en läsning av Martin Lönnebos ”Livets farkost – SOS  –

Det är ingen tvekan, mänskligheten befinner sig idag i en djup och allvarlig kris. Det påverkar oss alla. Återkommande berättelser om smältande isar i polerna, om hotade djurarter, krig, flyktingar, svältande barn och på nära håll i vårt eget land en dramatisk ökning av unga människors psykiska sjukdomar m.m.. Allt detta matas vi med varje dag från massmedia. En ny slags hopplöshet håller på att rota sig även i vårt land. Här har Martin Lönnebos bok något viktigt att säga oss.

”Det är inte bara jorden som är i kris, det är även själen som är etiken och konstens moder.” konstaterar han.  Det är oerhört viktigt att vi kommer ihåg att vi som människor inte bara är yta, inte bara är beroende av materiella tillgångar och resurser utan att vi också har en själ. För att tala med Martin Lönnebo ”Människan behöver inte bara potatis och bröd på bordet, utan även Agape/kärlek på värdinnans plats.” Gemenskap och tillhörighet, är i ökad omfattning bristvaror i sekulariseringsindividualismens tid och följderna är uppenbara.

Trots alla mer eller mindre säkra prognoser om framtiden är en sak säker. Vi vet inte hur vår morgondag blir. Vi människor är på något sätt utkastade i en total osäkerhet. Varje dag kan jag t.ex.  se vad dagspriset är på el är men ingen kan med säkerhet säga hur det ser ut om en vecka. Vi måste våga leva i denna osäkerhet, lita på det vi inte vet och känner med fullkomlig säkerhet, Det vill säga tro. Gud kan vi bara möta och betrakta med trons upplysta ögon, Vetenskap och rationalism kan aldrig ge det ljuset.

Det är faktiskt en konstaterad sanning att vi människor är de enda levande varelserna på den här jorden som bygger altaren och söker något som somliga av oss kallar Gud.

Samtidigt, konstaterar Lönnebo, trots att det kanske låter som en motsägelse, så är det en av trons viktigaste uppgifter att stödja vetandet och rädda jorden, samtidigt som vi inte glömmer att människans uppgift är också att rädda själen, Det går inte att skilja dessa två åt.

Tron är främst förtröstan, inte någon förlegad form av primitiv vetenskap eller försanthållande vidskepelse. Men i vår tid och inte minst i vårt land finns en uppenbar risk att det religiösa språket är på väg att tystna eller bli ifrågasatt.  När DN:s kulturredaktör Björn Wiman i samband med att Svenska kyrkan installerade en ny ärkebiskop skall ge en hälsning till den nye ämbetsinnehavaren hör jag honom säga ungefär följande. Var inte rädd att ”tala kyrkans språk”, det vill säga att tala om tro till vår tid.  Det finns nämligen områden i våra liv där det religiösa/andliga språket är nödvändigt för att förstå och tolka våra liv. Tappar vi bort det blir vi oändligt fattiga.

Men samtidigt ”ett tecken för att vi är på rätt väg är inte vackra och fromma ord utan att hjärtats vidgas av tacksamhet, glädje och att friden ökar. Att vi genom själens altarfönster allt tydligare kan se Guds härlighet på jorden i livets mirakel, vardagens uppgifter, i tron, hoppet och kärleken, i värdsaltet, i evighet och att allt är av nåd” Så slutar Martin Lönnebo den bok som inspirerat mig till denna text.

• Dela