De senaste textreflektionerna

Midfastosöndagen
26-03-15

Livets bröd

Joh 6:48-59

Heliga handlingar

Jesus använder oerhört starka ord i söndagens text. Inte konstigt att judarna började diskutera vad han sa och menade.
Men Jesus visste vad som var på gång ’under ytan’. Han skulle dödas. Men hans tid var ”ännu inte inne” (Joh 7:7-8).

Innebörden av Jesu starka ord fick sin förklaring vid påskmåltiden tillsammans med lärjungarna (Matt 26:26-29). Vi kallar händelsen att Jesus instiftar nattvarden.

När han delar brödet och bägaren med vin med lärjungarna säger han, efter tacksägelser, att det är hans kött och blod och att han inte mer ska dricka av det som kommer från vinstocken ”förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike”.

Så blir den judiska påskmåltiden kristendomens nattvard – en mötesplats mellan Guds handlande kärlek och våra livsvillkor. Nattvarden blir…
* …en plats av djupaste gemenskap.
* …en delaktighet i liv, död och uppståndelse.
* …Guds inbjudan till förlåtelse, nåd och upprättelse – i väntan på den kommande gemenskapen i ”faderns rike”.

Du är inbjuden att ta emot ’Livets bröd’ i trons, gemenskapens och framtidshoppets måltid! Välkommen!

”Dop och nattvard är genom Guds ord heliga handlingar, sakrament, instiftade av Jesus Kristus och bekräftade av de första församlingarna i Nya Testamentet. De är tecken på det nya förbundet, som Kristus är förmedlare av genom sitt liv, sin död och uppståndelse. Genom tron förmedlar de Kristi närvaro, Guds nåd till försoning och upprättelse samt öppnar för en gränsöverskridande gemenskap mellan människor.” (Texten om ’Heliga handlingar’ finns ett stycke ner i listan.)

Alf Nyström

3:e sönd i Fastan
26-03-08

Kampen mot ondskan

Mark 9:14-29

Bön är livsavgörande

Söndagstextens dramatik avslutas med att Jesus säger: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

”Brukar ni be?” frågade jag några tonåringar i det sammanhang vi var. Det blev tyst. Flertalet skakade på huvudet. ”Märkligt, alla ber ju”, sa jag. ”Att be är det första vi gör i livet. Hela vår existens ropar bönen: Ta hand om mig, jag fryser!”

Vår förmåga att be är medfödd. Utan bön blir det varken liv, växt eller mognad. Vi föds till att vara bedjare.

Med tiden följer nya böner, när skriket och tårarna säger: ’Jag är hungrig! Jag har magknip! Jag har haft en mardröm!’ osv.

Än senare handlar bönen om leksaker, godis, fickpengar och kläder.
Och när insikten om omvärlden och medmänniskors liv och livssituation mognar då förstår vi att bön inte bara handlar om ”mig” och att ”jag vill ha”. Böner om rättvisa, barmhärtighet, fred, kärlek, förlåtelse, hälsa mm föds osökt.

Bön öppnar våra hjärtan – även för andras liv. För vem mår bra när man ser att andra mår dåligt? Inombords växer bönen om att kunna hjälpa, om än bara något lite. Bön kan alltså leda till att vi blir en del i uppfyllandet av andras böner – i deras kamp mot allt ont. Vilken välsignelse!

Bön är livsavgörande – i alla sammanhang och åldrar!

”Att bedja är ej endast att begära,
 att själviskt ropa: ’Giv mig, Herre, giv!’
 Att bedja är att komma Gud så nära,
 att Han blir livet i mitt eget liv.”
(Sång 213 i Sv Psalmboken)

Alf Nyström

2:a sönd i Fastan
26-03-01

Den kämpande tron

2 Kor 6:1-10

Den kämpande tron

Genom att ha svarat ja till Jesus och följa honom har vi en uppgift att också kämpa tillsammans med honom. Det gör vi inte för att vi måste utan för att vi får. Uppgiften är ideell, något vi gör utan tanke på belöning. Det kan vara att missionera för att fler ska bli troende, men det kan också vara att som medmänniska hjälpa andra i vår närhet. Ja, uppgiften är unik för var och en av oss och naturligtvis vill vi glädjas över att utföra uppdraget på det bästa sätt vi kan. Uppgiften är alltid svår, på gränsen till vad vi förmår, men vi får också krafter och stöd genom tron på Jesus Kristus.

Det är inte med handlingarna som vi når den yttersta frälsningen, ett evigt liv tillsammans med Jesus. Men genom att leva i samklang med Jesu lära, förkovra oss i bön och tillsammans med andra i Guds församling, kan vi ändå vandra genom livet tillsammans med läromästaren Jesus.

Det enda som gäller när allt ska sammanräknas är nåden. Den kan inte komma oss till del på annat sätt än genom tron på Jesus Kristus.

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

Gert Gotin

1:a sönd i Fastan
26-02-22

Prövningens stund

Markus 1:12-13

Prövningens stund

Inför en stor uppgift är det bra att vara väl förberedd. Fundera igenom olika alternativ. Ifrågasätta uppdraget och hur man bäst kan använda sina förmågor och krafter. Bli mentalt förberedd på det som ska komma, likt en idrottare inför en viktigt olympisk kraftmätning.

Så var det även för Jesus. Han isolerade sig i öknen i hela 40 dagar och förberedde sig för sitt viktigaste uppdrag i livet, sin livsuppgift. Och vilket uppdrag sedan, att rädda världen!

Som Jesu efterföljare finns en uppgift för var och en. Den kan vara stor eller liten, men den är alltid viktig och avgörande för Guds rike och för människorna. Har du en tydlig uppgift eller väntar du på att den ska uppenbaras? Den här tiden, som vi kallar fastan, är en bra tid att förstå din uppgift och förbereda dig för vad som ska komma.

Gert Gotin

Fastlagssöndagen
26-02-15

Kärlekens väg

Du är älskad och kallad

Vi läser först en av söndagens texter: 2 Kor 5:14-21.

Här sammanfattar Paulus grunderna i sin undervisning.
Vad är det som driver oss? Vad får oss att handla?

För Paulus är det självklart – Kristi kärlek.
Jesus har dött och uppstått, så vi är förlåtna och lever i och av hans kärlek.
Eftersom vi nu är nya skapelser i Kristus känner vi inte varandra genom att ha samma musikstil, samma politik eller genom att vi klär oss på ett visst sätt. Nej, det som framför allt förenar oss är kärleken till Jesus. Vi delar kristuslivet.

Sedan talar Paulus om försoning (att göra sams). Vi är försonade med Gud genom vad Jesus gjort. Han visade att Gud var full av kärlek till sina barn. Vi behöver inte frukta, för vi är inte bara sams – vi är älskade.

Men vi är inte bara försonade med Gud. Vi är kallade in i försoningens tjänst. Vi har fått uppdraget att med vårt liv och våra ord inbjuda våra vänner och medmänniskor till att upptäcka, uppleva och ta emot denna kärlek från Gud. Det är vår viktigaste och mest meningsfulla livsuppgift.
”Det är Gud som förmanar genom oss: Vi ber å Kristi vägnar; låt försona er med Gud”. (v 20 – 1917 års översättning)

Genom Jesu liv och död är Du rättfärdig. Ge det budskapet vidare.

Leif Delvert