Predikan Påskdagen 2025
Mk. 16: 1 – 14
Hoppets stråle går igenom världen
Inledning
De är en stilla sommarmorgon för över 30 år sedan.
Jag har semester och är ute på Vrångö för att umgås, bada och vila. Till Vrångö kan du bara ta dig med båt, egen eller dem som Styrsöbolaget trafikerar skärgården med. Bilen får du ställa på Saltholmen eller Långedrag. På den här tiden fanns det inga appar där du kan förlänga p-tiden där du är. På den där tiden fick du ta dig in till P-automaten och köpa ny biljett. Jag hade lagt på för några dagar och ville stanna kvar där ute, men inte få ngn p-bot.
Så, det var bara att ställa klockan tidigt på morgonen och ta första båten in till Saltholmen. När jag klev utanför dörren så kände jag det där lugnet, precis som vi kan känna nu på våren. Den där stilla brisen och friden. Fågelsången. Båtresan in var oerhört lugn, inte många passagerare. Vattnet låg som en spegel.
Väl på Saltholmen utförde jag mitt ärende och tog nästa båt tillbaka till Vrångö.
Jag kan tänka på den där morgonen ibland, med tacksamhet faktiskt. När besväret blir till en gåva, något oväntat bra.
I texten från Markus är några kvinnor på väg till Jesu grav. Det är en tidig morgon. Om du läser texten på engelska kommer du att se att det står det ”the sun had risen”. Det är som vi får en liten föraning om vad kvinnorna snart skall upptäcka, samma verb används för att beskriva vad som hände med Jesus. He is risen. Fåglarna kvittrar. Hör de fåglarna? Tillsammans har de köpt kryddor för att kunna smörja den döda kroppen. Kryddor som användes för att ta bort odören när kroppen började förmultna. Kvinnorna har inget hopp om att finna en tom grav, de är inställda på att finna Jesu döda kropp där. En död kropp. De är förberedda men också oroliga. Oroliga för den där enorma stenen som står för ingången till graven.
De gör sig bekymmer på förhand.
I versen innan vår text börjar, står det att det vet var Jesu kropp blev begravd, de känner till att en stor sten rullades för graven. Säkert blir den där stenen, det där bekymret större för varje gång de nämnde den i samtalet, för varje steg närmare graven de kom, där, den stilla morgonen.
Men de gjorde sig bekymmer i onödan. För hur såg scenen ut när de kom dit? Stenen var redan borta.
Låt mig säga några ord om det här med den undanrullade stenen – stenen rullades inte bort för Jesu skull. Stenen rullades inte bort så att Jesus kunde ta sig ut ur graven. I sin uppståndelsekropp kunde Jesus röra sig hur han ville. Stängda dörrar var inget hinder. I sin uppståndelsekropp kunde Jesus uppenbara sig för lärjungarna och han kunde plötsligt försvinna ur deras åsyn.
Den undanrullade stenen är för oss. Den var för de första vittnena. Den var undanrullad så att Maria från Magdala gråtande skulle kunna luta sig in och se den tomma graven. Den var undanrullad så att Petrus och Johannes skulle kunna komma springande med andan i halsen och med egna ögon se att graven var tom och att bindlarna låg prydligt hopvikta.
Och det är Jesus från Nasaret, som blev korsfäst. som hade uppstått, med en ny kropp, en uppståndelsekropp där såren fanns kvar och som kunde äta bröd och fisk. Det är ängelns hälsning till kvinnorna.
Vilka var de där kvinnorna som nu befann sig vid graven? Samma kvinnor som fanns med vid korset söker sig till graven den här morgonen. Kvinnorna var ögonvittnen till Jesus död på korset men också ögonvittnen till den tomma graven. Visst är det så att ett ögonvittne har större trovärdighet än ett som endast hört något. Dessa kvinnor såg med egna ögon att graven var tom och de hörde ängeln säga att Jesus hade uppstått. Ögon – och öronvittnen.
Kvinnorna vid den tomma graven blev de första som förde stafettpinnen vidare. De fick stafettpinnen från ängeln – ”gå och berätta för Petrus” – och det står att de inte sa något till någon. Lite motsägelsefullt kan vi tycka. Men vi kan också tolka det som att de inte sa något till varandra, de försökte inte tillrättalägga vad de varit med om. De talade med varandra på väg till graven, men inte på väg från den tomma graven. Men, vi vet ju att de sökte upp lärjungarna och berättade för dem om att Jesus hade uppstått.
Lärjungarna trodde dem inte dock. De var så fast i sin sorg att de inte kunde tro att Jesus hade uppstått. Allt var ju över. Slut. Deras mästare var död och begraven. Korsfäst på det mest skamliga sätt. Graven var en återvändsgränd. Tre år bortkastade. Romarna var kvar och inte utkastade.
Tänk på hur Petrus måste ha känt sig. Petrus, den spontane, som fick vara med om så mycket. Han fick gå på vattnet. Se människor bli helade. Vara med uppe på förklaringsberget. Han var den som bekände Jesus som Messias (Mk 8:29). Och Jesus säger till honom att han kommer att bli en väldigt betydelsefull person för Jesu rike. En klippa rent utav.
Och så vet ju många av oss hur det gick. Hur Petrus tre gånger förnekade att han ens kände Jesus. Även om dialekten avslöjade honom. ”Jag känner inte den mannen ”hade han sagt med emfas.
Åh, så många gånger de där orden måste ha snurrat i Petrus huvud. Kanske vaknade han kallsvettig på nätterna och mindes vad han hade sagt – och Jesus hade sett honom därute på borggården.
Dumma tupp som hade galt.
Petrus får ofta mycket ljus på sig.
Låt mig också få säga något om en av huvudpersonerna i Markustexten: Maria från Magdala – hon som blev apostel för apostlarna, hon som blev den första någonsin att vittna om Jesu uppståndelse. En apostel är en person som får uppdraget att vittna om den uppståndne Kristus.
Vi vet inte så mycket om Maria från Magdala. Maria var det vanligaste namnet som gavs åt judiska flickor, och därför behöver man ju någon bestämning åt vilken Maria det var – varifrån hon kommer, eller vems mamma det är.
Magdala var en fiskeby och därifrån kom Maria. Hon hade det ganska bra ställt och var med och sponsrade lärjungarna, hon var en i Jesusrörelsen. Varför var hon med ända till slutet vid korset och det som visade sig bli en helt ny början på historien? Jesus hade befriat henne från sju demoner. Vad de där demonerna och vad den demoniska makten bestod i, det vet vi inte. Men tänk vilken tacksamhet det måste ha inneburit, att bli befriad på sju olika områden. Vad är det som binder dig idag? Spelmissbruk? Alkohol? Sexmissbruk? Är du beroende av människors uppskattning? Vad människor tänker om dig? Arbetar du för mycket för att det skall vara bra för din hälsa? Shoppar du för mycket? Har du tappat förmågan att skilja mellan behov och begär? Vad är det som hindrar dig idag från att leva i friheten i Kristus?
Låt oss läsa om Marias möte med mästaren, från Joh. 20:11 – 18.
Det är ju som att läsa en handbok i att bemöta människor i kris. Betydelsen av att inte stressa. Låt personen du möter gråta klart. Låt hen berätta om sin sorg, sin förtvivlan och sin oro. ”Någon har fört bort min mästare.” Någon har tagit min viktigaste person i livet.
Jesus spelar med en liten stund, han spelar trädgårdsvakten, och ställer de rätta frågorna. Maria känner inte igen Jesus i sorgen. Men så säger Jesus hennes namn. Maria. Bara det, och hon vet vem han är. Men också vem hon är. Är det inte otroligt vackert? Han säger hennes namn och en ny värld öppnar sig. Hon möter den uppståndne Jesus och hon blir sedan ett ögonvittne. En apostel för apostlarna.
Men, vi kan inte lämna Petrus. Även han får ju ett möte med den uppståndne Jesus.
På stranden. Ännu en tröstlös natt, utan fisk. Mörkret och nätterna kan ställa till det och få oss att tro på våra hjärnspöken.
Men så sitter Jesus där på stranden och han har förberett mat åt de trötta fiskarna. Missmodet möts med mat. Så säger Jesus till Petrus efter måltiden – kom, låt oss tala lite enskilt.
Kanske blir Petrus nervös. Förebrår Jesus honom? Nej. Säger han ”det var väl det jag visste?”. Nej. Har Jesus ett läxförhör i de judiska skrifterna? Nej. Han ställer tre frågor – han frågar om Petrus älskar honom. Och där och då blir Petrus återupprättad
Och här finns också något att lära för oss. I vår sorg dundrar inte Jesus på, han möter oss. Den uppståndne Kristus har tid. Han vet vad smärta och tårar innebär. Och när tiden för kallelse och upprättelse är inne, när det specifika uppdraget skall förmedlas, så är den första och viktigaste frågan: älskar du mig? Och det kan vi bara svara enskilt på.
Älskar vi den uppståndne Jesus? Han som är vårt hopp. Han som är vårt hopp om en framtid, som brutit dödens udd, som vill förlåta och försona. Vill du stämma in med Paulus önskan, som det står i Fil 3:10 lära känna Kristus och hans uppståndelsekraft?
Avslutning:
Hoppets stråle går nu genom världen. Adams julsång.
Hoppets stråle går nu genom världen, folk fall nu neder och hälsa glatt din frihet – så sjunger vi på första advent. Den här fantastiska texten passar lika bra på påskdagens morgon. För det är hoppets stråle som möter oss. Solen har gått upp, Kristus är uppstånden.
Det är Jesu uppståndelse, och mötet med den uppståndne som gör att de modfällda lärjungarna vågar vittna om frälsningen.
Vittnesbördet om Uppståndelsen stod i centrum i det första kristna budskapet. I den första predikan som Petrus håller i Apg. 2: 14 – 36 finns det inte mycket om vad Jesus gjorde eller lärde ut. Inget om de under eller mirakler Jesus gjorde. Det är uppståndelsen som är i centrum.
Apostlarnas viktigaste budskap var att Jesus har uppstått från de döda. Och i och med denna remarkabla händelsen så finns det frälsning, frälsning från synden in i ett nytt liv tillsammans med Gud. Ett nytt befriat liv. Frälsningen är en gåva som erbjuds alla människor. Och den är baserad på korset, försoningen och Jesus uppståndelse från de döda. Livet vann över döden. Ljuset vann över mörkret. Kärleken vann över hatet.
Gud har gripit in i frälsningshistorien. Kristus är uppstånden!
Halleluja och Amen!
Christina Sandberg
