Lukas 24: 1 – 12
Inledning
Det finns ett förtjusande norskt program på SVT som heter ”Där ingen kunde tro att någon kunde bo”.
På de mest avlägsna och karga platserna i Norge har människor ändå slagit ned sina bopålar och skapat sig ett enkelt och gott liv.
De har byggt upp mycket av det som är livsnödvändigt från grunden, bokstavligt talat. De har ordnat med rör till avlopp och dragit in vatten i kök och badrum.
De har anlagt små trädgårdar och odlar potatis och grönsaker i egna trädgårdsland. En del bor i inlandet. Flera av dem bor vid kusten, vid en fjord och har egna båtar. De fiskar, de tar sig till närmsta livsmedelsaffär med båten och de hämtar gäster med hjälp av sin, i många fall livsnödvändiga båt. Den är deras livlina till omvärlden
Även om det är samma koncept i alla de här programmen, en enskild individ eller ett par eller en liten familj möter svårigheter med kämparanda, det är människor som har startat om sina liv på den här – i mänskliga ögon omöjliga boningsplatsen – så är det intressant att lyssna på berättelserna. Även om konceptet är likadant i varje program, ramarna finns där, så är det fascinerande att lyssna på vilka livsöden som finns bakom valet att bosätta sig just där.
Det finns hjärtesorg, allvarliga sjukdomar, personliga livskriser och det kan också finnas en vilja att leva enkelt. Jag minns speciellt en kvinna som flyttade ut till sin käraste på en liten ö. Hon hade jobbat som flygvärdinna och sett stora delar av världen i sitt arbete. Nu ville hon leva ett annat liv.
I påskdramat som vi läser om idag finns det paralleller att dra till det här programmet.
Allt hopp syntes ute. Vi är där ingen kunde tro att något hopp kunde bo. Där ingen kunde tro att någon tro kunde bo. Konceptet är det samma för alla inblandade i påskens drama.
Jesus, deras mästare, Herre och nära vän är död. Allt är slaget i spillror. Vann döden ändå? Vann hatet och våldet? Jesus, som predikat om kärleken, var det då ändå mörkrets makter som fått sista ordet?
Jag vill stanna vid några av huvudpersonerna i dagens predikan.
Vi börjar med kvinnorna. Kvinnorna som följde Jesus, som inte var med i den innersta kretsen, men som, när det hettade till, vågade finnas med vid korset när lärjungarna höll sig undan. När de som blivit 11 inte vågade finnas vid korset, när de inte stod ut med att vara kvar i det svåra, i skammen, i lidandet och smärtan – då fanns kvinnorna där. Det är en utmaning för många av oss, att vara kvar i det svåra och inte fly.
Kvinnorna står kvar vid korset. De ser och hör när Jesus tar sitt sista andetag. De följer med och ser när Josef från Arimataia lägger kroppen i den orörda graven, den som inte har använts innan av någon.
Jesus från Nasaret får låna en grav, och där läggs hans kropp under den judiska påsken, Pesach och som sammanföll med sabbaten.
Sabbaten kom och gick. Kvinnorna förbereder i stillhet örter och oljor och tidigt, tidigt går de i samlad trupp till graven. Ett omöjligt uppdrag egentligen eftersom de har sett den enorma stenen som rullades för graven. De vet också att det borde finnas romerska vakter som kommer att hindra dem.
Men ändå. Där ingen kunde tro att en tro på en ny verklighet kunde bo, ändå går kvinnorna till graven.
Och de möter något helt otroligt. Stenen, hindret som var helt oöverkomligt i deras sinnen, var bortrullad.
De möter en tom grav och de möter två änglar. Det är inte konstigt att de blir förskräckta. Vad betydde allt detta?
Men så säger änglarna något till dem, de har en hälsning från himlen:
Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.
Varför söker ni den levande här bland de döda? Det fanns ingen död kropp att ta hand om.
Jesus fanns inte bland de döda. Han är inte här, säger änglarna. Han har uppstått.
Budskapet som ju är evangeliet. Jesus har uppstått. Han finns inte bland de döda.
Detta är det omöjliga budskapet som Paulus skriver om:
Om inte Kristus har uppstått så är vi de mest ömkansvärda av människor.
1 Kor 15: 14 – 19
Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och även er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han uppväckt Kristus, som han ju inte har uppväckt ifall det verkligen är så att döda inte uppstår. För om döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder. Och i så fall är de som insomnat i Kristus förlorade. Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor.
Att Jesu uppståndelse är en historisk händelse är grundläggande i den kristna tron.
Precis som vid Jesu födelse så är det också änglar som förkunnar att Jesus har uppstått.
Vid födseln var det också de marginaliserade, herdarna som hade ett orent arbete, som fick höra budskapet först.
Nu var det kvinnorna, de som inte var trovärdiga vittnen, som allra först fick höra budskapet om att Jesus hade uppstått. De får se den tomma graven. Stenen var bortrullad för deras skull, så att de skulle kunna se att den var tom. Jesus kunde ju i sin uppståndelsekropp röra sig fritt.
Precis som jag nämnde i min predikan för två veckor sedan, så verkar Gud ha en förkärlek för omöjliga odds – han väljer ut dem som inget är i världens ögon. Han väljer ut människor som ingen egentligen lyssnade på, ingen kunde tro att där bodde en tro. Dessa herdar och kvinnor väljer Gud ut som de första mottagarna av det enorma glädjebudet: Jesus, Guds son hade fötts i Betlehem och nu hade Guds son uppstått från graven utanför Jerusalem.
Guds frälsningsplan håller, döden vann inte, mörkret vann inte, hatet vann inte.
Änglarna påminner kvinnorna om vad Jesus hade sagt – det som hänt var ingen olyckshändelse eller avsteg från Guds frälsningsplan – Jesus själv hade förutsagt och berättat för lärjungarna om det som väntade, flera gånger.
Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer, korsfästas och uppstå på den tredje dagen. Korset var ingen olyckshändelse, det ingick i frälsningsplanen.
Korset, skampålen, platsen för död och våld är paradoxalt nog vår utgångspunkt för hoppet.
Korset och den tomma graven är platserna för det kristna hoppets grund. Här finns grunden: förlåtelse, försoning och liv, liv i överflöd. Förlåtelse och försoning mellan Gud och människa och förlåtelse och försoning mellan oss människor.
Kvinnorna behövde bli påminda om detta. Och – här spirar den första glimten av hopp – när änglarna hade sagt det, då kom de ihåg. Vi kan nästan se ljuset tändas i deras ögon, gåshuden på armarna och hur de liksom ler mot varandra.
”Just det, Jesus sa ju att allt detta skulle hända”. Det var inte mötet med änglarna eller ens den tomma graven som åstadkom förändringen i deras hjärtan. Det var Jesus egna ord. Här finns en lärdom för oss – att påminna varandra om vad som står i Guds ord, vad han har sagt och lovat.
Och de återvände från graven. De återvände till livet. Där ingen kunde tro att ett hopp kunde bo, där spirade nu ett nyfött hopp.
De återvände från graven. De återvände till livet med glädje i hjärtat.
Dessa kvinnor, som i Guds ögon var trovärdiga vittnen beger sig till apostlarna.
Vilka var de här kvinnorna som var de första att vittna om den tomma graven?
Maria från Magdala – en kvinna som Jesus hade befriat från sju demoner. Vi kan tänka oss hennes tacksamhet och kärlek gentemot Jesus, eftersom hon också fanns med vid korset.
Joanna – en av de kvinnor stod för kostnaderna för allt det praktiska som Jesus och lärjungarna behövde. Hon hade god ekonomi, och var en inflytelserik kvinna.
Maria, Jakobs mor – mamma till en av apostlarna.
Alla tre hade sin egen relation till Jesus och hade följt och funnits i hans närhet i många år.
Något apostlarna kände till. De visste ju mycket väl vilka dessa kvinnor var.
Men de 11apostlarna som befann sig i djup sorg och 10 av dem, eller 9, om vi läser även Johannesevengeliet, verkar vara i så djup sorg och i sådant mörker, att de helt enkelt avfärdar det budskap kvinnorna kommer med som nonsens, som ”idle tales” – ett medicinskt uttryck som användes när man skulle beskriva hur någon talade som hade feberdrömmar. Apostlarna tyckte att kvinnornas ord lät som fria fantasier. De var mycket skeptiska till det de berättade.
Men, inte alla reagerade så. Det fanns en som uttryckligen liksom studsade upp när han hörde kvinnornas ord. Den sista huvudpersonen i predikan.
En, som var skuldmedveten, som i den sista avgörande stunden, när han prövades, hade förnekat sin vän och mästare. Som ju hade bekänt Jesus som Messias när det inte kostade honom något.
Men i farans och krisens stund, när allt ställdes på sin spets hade förnekat Jesus.
Har ni tänkt på vad det var Petrus förnekade?
Han förnekade inte att Jesus var Messias. Han förnekade inte att Jesus var Guds son. Han förnekade inte att Jesus är världens frälsare. Det var ingen förnekelse av en dogm. Inte alls.
Nej, tre gånger förnekade han att han kände Jesus. Han förnekade att han hörde ihop med Jesus. Han förnekade att han, Petrus, skulle ha något som helst gemensamt med Jesus.
”Jag känner inte den mannen”. Så hade han sagt. På ett personligt plan är det ju en katastrof att förneka någon, att avvisa och svika någon av rädsla för sitt liv, men sedan upptäcka att smärtan som sveket består i sedan är 1000 gånger värre.
Jag tänker på de exempel på när någon bråkat med en nära familjemedlem, släkting eller nära vän och så skiljs man i vrede och besvikelse.
Och så kommer döden in och du hinner inte reda upp det som hänt.
Du som upplevt något sådant kan kanske känna i din kropp det som händer i Petrus när han hör kvinnornas ord. Håller ännu löftet? Har Gud uppväckt honom från de döda? Finns det tid för mig, Petrus till försoning?
Han springer till graven, och finner också han att den är – tom. Det enda som ligger där är linnebindlarna. Och, står det i texten – att han gick därifrån, full av förundran över det som hänt.
Avslutning
Här slutar dagens predikotext – men vill du veta hur det går för Petrus kan jag rekommendera den ömsinta berättelsen i Joh. 21. Där möter den uppståndne Jesus de missmodiga, hungriga och trötta lärjungarna på Tiberias strand. Han grillar bröd och ber att de skall hämta några av de fiskar som de fått under natten. Återigen en enkel måltid. Återigen bröd och fiskar. Nu varmt bröd och fiskar. Och sedan när de är mätta så kommer upprättelsen.
Jesus tar Petrus åt sidan och ställer tre frågor. Det handlar inte om innehållet i tron. Det handlar om kärleken till den uppståndne mästaren.
Här sker försoningen. Här finns mötet. Jag tror att i det mötet finns också en sanning, ett hopp. Där ingen kunde tro att hoppet kunde bo.
Även i ditt liv är det så. Där du inte kunde tro att försoning skulle finnas. Hoppets stråle når in i dina mörkaste rum. Försoningen når in dit också. De områden i ditt liv, där du känner dig mest misslyckad och hopplös.
Där du inte tror att något kan växa – där du inte kunde tro att något kunde gro, även dit når ljuset från den tomma graven, här finns uppståndelsekraften och ljuset.
Hoppets stråle går och når igenom världen – även dit ingen kunde tro att hoppet, försoningen och nåden skulle nå.
Amen
