Jer. 18: 1 – 6
I en av deltävlingarna till Vi i Femman nu under våren, fick de gotländska elever som representerade en av klasserna vid det tillfället frågan:
”Vad är det som gör att blommorna inte ramlar av marken?”
Rötterna, tänkte jag, där i bilen. Radion är ett fint sällskap när du är ute och kör bil. Du kan få lära dig många oväntade saker. Rötterna svarade också de som tävlade, och de fick sitt poäng för det rätta svaret.
Att ha rötter i sitt personliga, andliga liv, i det kristna livet, är också viktigt, rent av avgörande för att inte ramla av marken, när det börjar blåsa i livet.
Texten från GT är idag hämtad från Jer. 18: 1 – 6, och vi skall strax läsa den texten tillsammans, men jag vill också läsa från en text i kapitel 17: 7 – 8.
Den person är välsignad som sätter sin tillit till Herren, som litar helt till Herren till och med. En person som litar till 100% till Herren blir som ett träd som är planterat nära vattnet, nära livets källa, nära vattnet som behövs för att vi skall växa till och klara av när det hettar till i livets alla omständigheter.
Rötterna växer under marken, under jorden. Rötterna syns oftast inte, men det är rötterna som ger stabilitet åt trädet, som ger det balans och gör att det kan suga upp näring och, som sagt, vatten.
Vi människor är kanske inte alltid så måna om att odla det inre livet i första hand. Vi kanske inte alltid vårdar våra andliga rötter, de som inte syns under ytan. Vi är lägger större vikt vid grenarna, det som syns, det andra människor kan identifiera och beundra hos oss.
Men, hur är det med Guds verk och Guds rike? Är det främst det yttre som är viktigt där? Är det framgången, storleken på bankkontot, berömmelsen, eller hur populära vi är som är viktigt i Guds ögon?
Jag tror ni vet svaret.
När Jesus skall illustrera himmelriket, och hur det växer där, talar han om att vi skall bli som barn. Han talar om att ha tro som ett senapskorn, han pekade på liljorna, på fåglarna, på den lilla mängden surdeg som till slut genomtränger och tar över hela degen. Himmelriket är som en pärla. Inte som en förmögenhet i ett kassavalv.
Många av oss har erfarenhet av hur det går när vi rycker upp rötterna och tror att vi kan klara oss själva i livet. Erfarenhet av att pröva på ett liv utan Gud och att leva, inte bara i världen utan av världen och dess värderingar.
En period i 30 – årsåldern var jag ute och svävade en del, efter mina teologiska studier. Trots en uppväxt i ett kristet hem och en kallelse till att vara pastor så trillade jag dit på olika sätt. Jag vill inte gå in på detaljer, men jag vill berätta för er så att ni inte tror att min bild av mig själv är perfekt på ngt sätt.
Så, vad gör vi då, när vi misslyckas? När vi behöver plantera om trädet och låta Gud rota oss på nytt?
Låt oss se vad som står i Jer. 18: 1 – 6.
Jag tycker att adverbet ”ibland” säger så mycket i den här texten. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer”.
Det står inte ”om” utan ”ibland”. Jeremia får ett profetiskt tilltal från Herren till Israels folk. Ett folk som gång på gång bröt mot förbundet med Gud, folket som gick sina egna vägar och som tillbad avgudar.
Gud ville forma sitt folk då, precis som Han vill forma oss nu, både som folk, församlingar och som enskilda kristna.
Leran som fanns på drejskivan hade inte blivit bränd i ugnen ännu.
Den hade inte stelnat eller torkat, den var formbar. Lera som inte blivit bränd i ugnen är plastisk, flexibel och responsiv. Det går att börja om med lera som inte är fixerad och bränd.
Bränd lera kan lätt gå sönder. Lera som har bränts i ugnen är formad för ett syfte och har en funktion. Det kan vara en vas, en kopp, ett uppläggningsfat, det funktionella är också ofta dekorativt och vackert. Men det kan också krossas och gå sönder. Men inte ens då, när ett kärl går sönder, är det kört.
2 Kor. 4: 7 – här skriver Paulus att skatten har han i lerkärl, med sina brister. Och trots det är det så att ljuset skiner igenom i sprickorna.
Det gör ont att gå sönder, livet blir inte alltid som vi har tänkt oss.
Livet brister på olika områden. Besvikelser, förluster och sjukdom kan drabba oss.
Det var inte så här jag hade tänkt dig att det skulle bli. Så har vi nog alla tänkt i olika perioder i livet. Ibland har vi tagit beslut som sårat andra och oss själva, ibland är det andra som har utsatt oss för svårigheter och svek.
Livet är skört.
I texten från Jer. 18: 1 – 6 liknas Gud vid en konstnär, en hantverkare som talar genom formandet. En som sitter vid drejskivan och får lera under naglarna, det är ett ganska så kladdigt hantverk, att dreja. Det talar om en Gud som är aktiv, som vill vara med och forma våra liv.
Vi kan läsa den här texten på tre sätt
- Det är Gud som misslyckas med sin skapelse, det Han skapar, men han är också beredd att börja om. Han kastar inte bort leran. Han fortsätter att arbeta med den.
- Det är Leran – det som formas och skapas som misslyckas. Det är vår fria vilja, våra dåliga beslut som leder till misslyckande.
- Livet innebär misslyckande, men vi är i Guds händer när det sker, och Han kan forma något annat, något nytt när det sker
Vi är väl medvetna om att vi kan misslyckas. Men kan Gud misslyckas? Jag tror att texten säger olika saker till oss, i olika tider.
Men, vi kan välja, att s.a. s stanna kvar på drejskivan och att låta oss formas av Gud, att vara kvar i hans hand.
Petrus
Joh. 21: 15 – 19
I NT och speciellt i evangelierna ser vi hur Guds kärlek upprättar, försonar och förlåter.
Vi ser hur han arbetar med människor som misslyckats, och som rent av har förnekat honom. I mötet med Petrus så ser vi hur Jesus återupprättar Petrus, trots att han hade förnekat Jesus genom att säga ”Jag känner inte den mannen”.
Petrus var människa. Han somnade när han borde ha varit med och bett vid Jesu sida i Getsemane. Han förnekade att han kände Jesus när det hettade till.
Kunde inte Jesus ha hittat någon bättre, mer lämpad person att bygga sin kyrka på, en bättre apostel?
Men Gud tar inte vår fria vilja ifrån oss. Han låter oss bestämma vad vi säger, tänker och gör. Han har gett oss vägledning i sitt ord, han har gett oss undervisning i evangelierna och breven i NT om hur vi borde leva, men han vet också att vi misslyckas med det, gång på gång. Innan vi fnyser eller ser ned på den misslyckade lärjungen Petrus kan vi ta en närmare titt på våra egna liv.
Petrus gick sönder. Han hade haft en hög bekännelse men förnekade Jesus. Den store ledaren höll inte för trycket.
Du kanske inte direkt har förnekat Jesus, men på ngt sätt kommit på avvägar eller villovägar. Något har hänt med ditt hjärta. Men Gud är inte långt borta från någon enda av oss.
Gud vill alltid möte, upprättelse och försoning.
Men då behöver vi vara kvar på drejskivan. Vi behöver låta oss formas. Det är i mötet med den uppståndne Jesus som försoning och upprättelse sker.
Jeremia – vem var han, den store profeten som levde på 650 – talet f. Kr. Som troligtvis blev 62 år, son till prästen Hilkia, och som föddes i byn Anatot. Han fick sin kallelse när han var ung och tyckte inte att han var värdig att vara profet. Men Gud kom och rörde vid hans läppar.
Jeremias profetiska tjänst spände över 40 år och han blev motarbetad både av sina bröder, sin pappa och invånarna i byn Anatot. Han verkade som profet under sju olika kungar i Israel.
Jeremia var en profet som levde som han profeterade. Han levde ett trovärdigt liv. Han vågade säga till det folk som han själv tillhörde att de skulle vända om från sina avgudar och sina felaktiga prioriteringar. Profetians gåva innebar att profeten talade både varning och tröst. Varning mot att bryta Guds förbund, men också tröst och välsignelse om folket vände om och litade på Gud på nytt.
I kapitel 29 tar folket emot ett brev från Jeremia, de befinner sig då i fångenskap i Babylon. Har Gud glömt dem där i fångenskapen? Är det över?
Nej, så här står det:
Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. 12 Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. 13 Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta. 14 Ty jag skall låta er finna mig, säger Herren. Jag skall göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit bort er, säger Herren. Jag skall låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar.
Inte ens i fångenskapen lämnade/övergav Gud sitt folk, även om det kändes så.
Det här bibelordet är ett ord till uppmuntran och tröst även för oss. Visst har vi alla känt oss bortglömda och undanskuffade och rent av befunnit oss i situationer där vi känt oss tillfångatagna av omständigheterna?
Gud har fridens tankar för oss, han vill ge oss en framtid och ett hopp.
Avslutning
Idag har vi fokuserat på profeten Jeremia och olika metaforer. Det har varit träd som är planerade vid vattnet, träd med ett rotsystem som gör att trädet står stabilt, väl rotat i myllan. Ett rotsystem som gör att det även i perioder av torka fortfarande kan bära frukt.
Vi har också läst om krukmakaren som sitter vid drejskivan och gör något nytt. Ett nytt konstverk skapas i krukmakarens händer. Vi är alla kärl som är skapade av samma krukmakare.
Det finns ett begrepp, bland många, som används inom fysiken/matematiken och det är begreppet ”kommunicerande kärl”. Jag tycker att det är så fint. Inom fysiken används det för att förklara att kärl som är sammanlänkande med varandra, genom ett visst tryck, alltid har samma nivå av vätska, tex vatten.
Men jag vill använda det i överförd bemärkelse – vi är kommunicerande kärl.
Vi kommunicerar med oss själva, med varandra och med Gud. Hela livet är ett ständigt flöde av kommunikation. Och den kommunikationen måste inte alltid vara med ord. Det kan vara med musik, fotografi, hantverk, konst, genom naturen, genom att våga lyssna inåt och utåt och uppåt.
Vi är kommunicerande kärl som kan gå sönder. Gud har lagt ned sin skatt i oss, vi är både sköna och sköra. När vi går sönder så vill Gud börja om och hela oss.
Även om det kan vara jobbigt att finnas kvar på drejskivan och formas, så tänk på att krukmakarens händer nu är genomstungna och kärleksfulla. Det är samma händer som lagade mat till lärjungarna på stranden efter den tröstlösa natten på sjön, utan fisk. Jesus upprättade och förlät Petrus. Han vill börja om även i våra liv, när vi går sönder, misslyckas och vill ge upp. Då vill han börja om.
Amen
