Jag vill dela en adventsberättelse i form av en sång av och med Tomas Boström. Jag blir så berörd varje gång jag lyssnar till den! Den påminner om hur Jesus kommer till oss, på ett sätt vi kanske inte förväntar oss. Den handlar verkligen om ”Ankomst”, och passar bra i advent!
Jag har skrivit ner sångtexten i ”talspråk”, men du rekommenderas verkligen att lyssna på sången för att den ska komma till sin rätt.
Tomas Boström är en riktigt duktig berättare.För den som inte känner till Tomas Boström kan jag berätta att han är sångförfattare, musiker och pastor. För många år sedan besökte han vår församling, en sommarkväll på Solvi.
Glad advent!
/Maria Simonsen
Du kan läsa texten samtidigt som du lyssnar.
Jönssons advent
Så rullar tåget in på perrongen som i en sliten SF-journal.
Barnakören var beredda med sången och disponenten han stod redo med sitt tal. Och där var blommor och vimplar och fanor och där var skokräm och nysnutna barn och en mässingsorkester med anor från hotellets alla fornstora dár.
Men Jönssons från idyllens bakgård fick ej plats i välkomstkommittén. De stod och tryckte vid andra sidan spåret som kråkor på spetiga ben. De stod där och huttra´ i skuggan medan de andra verka´ bada i sol, men de förstod att när pastorn snöt sig så var det självaste hanen som gol.
Så rulla´tåget in på perrongen som i en sliten SF-journal. Barnakören var beredda med sången och disponenten han stod redo med sitt tal. Och där var samhällets rödaste matta, som rullats fram till den stora entrén. Och alla gångarna som stinsen hade krattat till stationen som var putsad och ren.
Med en tröttsam suck stannar tåget. Rök och damm drar i vinden förbi.
Och dirigenten han säger: ETT, TVÅ, TRE, FYR och mässingsorkestern tar i. I luften flämtar förväntan, var sekund känns som minst en minut. Och äntligen öppnas så dörren och….KONDUKTÖREN… kommer ut!
Där sprack en illusion på perrongen som i en sliten SF-ridå. Barnakören kom av sig i sången och disponenten, ja, han tappade trå´n. Men konduktören han sträckte på sig, han bugade och han gjorde honnör.
”Ja det är faktiskt inte varje dag man får sig ett tal med orkester och kör. Tack det var vänligt av er med all denna pompa och ståt, men det är baré jag som skall av här och en té men han gick visst ditåt. Han var liten och bräcklig och sliten, ej som ni om ni rätt mig förstår. Och han platsa nog knappt i eliten och ni ser själv på vilken sida han står.
Så rulla tåget bort från perrongen som i en sliten SF-final. Barnakören de struntá i sången och disponenten gjorde dito i sitt tal.
Men när röken hade lagt sig, och dammet, och välkomstkommittén gått därifrån, då sa en man: ”NI ÄR MITT FOLK, NU ÄR JAG FRAMME” och Jönssons ropá: ”HOSIANNA DAVIDS SON!”