13 december

”Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp…..”

Jag minns inte vem som talade om det, men någon gång under teologistudiernas gång fick jag höra om de heliga tårarna. De tårar vi fäller när vi möter något som påminner oss om paradiset. När vi liksom kommer i kontakt med det Eden som människan en gång förpassades ut ur. När vi snuddar vid en erfarenhet av Guds tanke om människans tillvaro, det som vi får ana att himmelen bär med sig en dag. Eller när Guds rike faktiskt får bli synligt i vardagen genom att vi banar väg för Jesus i varandras liv genom omsorg och kärlek.

Jag minns ett tillfälle då de heliga tårarna kom. På ett båtdäck när vi sjövägen anlände bland Lofotens öar. Min kropp fylldes av tanken att det var så här det skulle vara. För en stund var livet överväldigande enkelt och vackert och skapelsen låg utbredd som enda stor gåva som ingen av oss gjort oss förtjänt av. I den stunden ville jag verkligen inte att några berg skulle sjunka eller djup stå upp. Men jag fick erfara en doft av Guds rike, en doft av Guds längtan med våra liv. Översvallande nåd och kärlek.

I Matteusevangeliet pekar Jesus mot Johannes döparen som går fram med budskapet om översvallande nåd och kärlek. Glädjebud. Evangelium. ”Herren rätar krökta ryggar” står det i dagens psaltarpsalm, 146:3-9. Samma Gud ”som har gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem…”

Hur banar vi vägen för Herren i våra egna och varandras liv? Kan vi hjälpa varandra att peka på det vackra mitt i vardagens lunk? Stjärnhimlen om natten. Doften av en hyacint. Den unika snöflingan. Ett telefonsamtal med värme och tillit. Ett vykort eller handskrivet brev. En bön. En påminnelse om hoppet som vandrar mitt bland oss. Jesus är här. Denna luciadag. Denna tredje advent.

/Therese, pastor