Palmsöndagen

Intåget i Jerusalem

—— Markusevangeliet 11:1-11
11¹När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar ²och sade till dem: »Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. ³Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.« ⁴De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. ⁵Några av dem som stod där frågade: »Vad gör ni? Tar ni åsnan?« ⁶Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå.⁷De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. ⁸Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. ⁹Och de som gick före och de som följde efter ropade: »Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn.¹⁰Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!«¹¹Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent. ——

Så står vi där längs vägen i Jerusalem igen. Den lånade åsnan vandrar sig fram över palmblad, mantlar och damm. I brist på röda mattor får man göra vägen så fin det går med det som finns tillhanda. Utan maktanspråk väljs ståtliga färdmedel bort och ett enkelt lastdjur får bära Jesus fram. Inga hurrarop yttras, utan Hosianna, ett rop om hjälp men också av övertygelse om att det är den rätta hjälpen som nu anländer.

Det var då, men vad är nu? Det är inte historia vi tar del av. Inte heller sagor. I över 2000 år har människors liv förvandlats i erfarenheten av mötet med Jesus Kristus. Det fortsätter att ske tid efter tid. Den räddning som red in i Jerusalem träder in i människors liv än i dag. Sällan på åsnor, men på det sätt vi behöver. Den kristna tron är en tro på en levande Gud. Lika levande bland kyrkbänkarna som vid hemmakontoret och i hallkaoset innan förskolan. I skrattet och tårarna. I längtan och i ensamheten. Bakom neddragna persienner. I öppen ridå. I lättnad, i ångest, i lagom.

Det krävs inga magiska formler i mötet med Jesus. Inga fromma ritualer. Ett enkelt ”Hej”. ”Jag behöver dig”. ”Jag vill tro på dig Jesus, men vet inte om jag kan.” En suck. Ett rop. Ett Hosianna (hebreiska, betyder ungefär ”Kom med räddning!”). Du kan alltid vända dig till Jesus. Du blir inte bortstött. Du blir inte heller förskonad från allt ont och olycka. Men, du står aldrig mer utan hopp, även om du kan känna det så. Du kliver in i evig kärlek. I evig växt där du går mot blomstring till att bli mer du. Inte någon annan, men du som du bäst är. Värdesatt, älskad, medräknad. Helig. Med en given plats i världen oberoende prestationer, situationer och ambitioner.

Till sist, jag knåpade ihop en bön:
Jesus, tack att vägen till dig alltid är möjlig. Du får gärna ta en åsna och rida in i det damm och stök som är mitt liv. Möt mig vid frukostbordet eller vid Siljans strand. Låt mig höra dig i vårfågelns sång och i stegen längs sopade gator. I självvald och ofrivillig ensamhet går du med mig, gör det begripligt för mig! Skicka människor i min väg att dela liv, omsorg och bröd med. Hosianna Jesus, jag vill ta emot dig så som du tar emot mig. 
Amen.

/Hälsningar, pastor Therese

• Dela