Historik
Allt material på denna sida är hämtat från församlingens 100-årsskrift som gavs ut 1976
Namnet Skänninge betyder enligt professor Elias Wessén ”deras område, som bor vid Skenaån”. Skänninge Missionsförsamling består av människor som slagit sig ner vid ett annat livsflöde. ”Kring källan syns en syskonring”, heter det i en välbekant gemenskapssång. Att vara planterad vid Guds levande källa är avgörande för en kristen församling. Men också jordmånen har stor betydelse.
Medeltida fromhet
Skänningebygden är sedan medeltiden präglad av djup fromhet. Munkklostret under S:t Olofs beskydd tillkom år 1237 och S:ta Ingrids kloster öppnade sannolikt sina portar 1282. Dominikanermunkarna var predikarebröder som sökte sig till de platser där mycket folk samlades. Förkunnelsen av Guds ord, böner och mässor präglade bygden i hög grad under den katolska tiden. En andlig rese som Petrus de Dacia har varit verksam i Skänninge. Den Heliga Birgitta sökte sig ofta till Skänninge, där föreståndaren för stadens helgeandshus, Petrus av Skänninge, enligt uppgift var Birgittas biktfader. Hospitalet för de spetälska och helgeandshuset som sjukhus, ålderdomshem och väghärbärge fick efter den tidens möjligheter vara ett uttryck för kristen barmhärtighetsgärning. Flera kyrkor byggdes. S:t Martins kyrka fanns på plats när nunneklostret byggdes och dessförinnan fanns Allhelgonakyrkan. Båda är nu borta, men Vårfrukyrkan från omkring år 1300 fick också efter reformationen stå kvar. Den har genom åren varit centrum för den lutherska kyrkans liv i denna bygd.
Väckelsetider
Från mitten av 1800-talet började den andliga väckelse, som präglade detta århundrade, att beröra skänningebygden. Fattigdom och dryckenskap hörde till tiden. Katekesen lästes i skolan och vid konfirmationsundervisningen. En andlig hunger var märkbar. Marken var beredd för den evangeliska väckelse, som stod för dörren.
I Sya kyrka predikade smålänningen A. P. Ahlberg år 1851. Genom en troende skomakare i hembygden hade han funnit livsgemenskap med Gud. Nu höll han tvåtimmarspredikningar som gick genom själ och ande, märg och ben, som E. J. Ekman uttrycker sig i Inre Missionens historia. Sannolikt kunde några av de första läsarna i skänningebygden räkna sin väckelse, och kanske omvändelse, från denne prästmans predikogärning. Föraktet var stort mot läseriet vid denna tid. Ändå drogs skaror att lyssna till denne eldige prästmans förkunnelse.
Kolportörerna
Vid denna tid började också kolportörerna att verka i svenska bygder. Med en bokväska och Guds eld i själen gick de från hem till hem. Så småningom började sammankomster hållas vid deras besök. Lekmannaförkunnelsen tog gestalt och genom den fördes väckelsen vidare. Jönköpings Missionsförening och lite senare, Östergötlands Ansgarieförening utsände predikanter som blev väckelsens bärare.
Tidig vår
En andlig vårtid stod för dörren. Flera väckareröster lät höra sin stämma. Kyrkoherde Rosberg i Fornåsa och Per Carlsson i Skänninge kan här nämnas. Flera kvinnor i Skänninge kom också att betyda mycket i det andliga skede som nu inleddes. Änkefru Matilda Gustava Carlsson besökte fattiga och sjuka. Hon delade ut gåvor och läste ur Bibeln och uppbyggelseskrifterna för dem hon besökte. Fru Carlsson hade god ekonomi. Den använde hon i kärlekens tjänst. Ett barnhem startades år 1866 och en skola grundades två år senare, den s.k. Carlsonska flickskolan. Barnhemmet nedlades efter några år, men skolan fortsatte till 1914 och åtnjöt stort förtroende. Den blev en härd för kristlig fostran och andligt liv. I denna skola startades den första söndagsskolan. Mamsell Wilhelmina Wennerbom var lärare i såväl flickskolan som söndagsskolan.
Änkefru Klara Ågren måste nämnas i detta sammanhang. Hon upplät sitt hem, Follingegatan 20, till samlingsplats för de sammankomster som började hållas vid denna tid. I huset fanns en stor sal och därtill ett rum som kunde samordnas med denna. Här hölls många sammankomster. Guds ord såddes ut och här skedde en begynnande vårlossning i bygden. Det var också i Klara Ågrens hus församlingen senare kom att bildas. När åhörarskaran växte hyrdes en tid Teatern i Palmgrenska gården.
Otto Hesselbom
När stationshuset uppfördes i Skänninge, kom målaren Otto Hesselbom till staden. Gripen av väckelsens ande predikade han om kvällarna. Några kom till tro. Hesselbom blev en tid respredikant i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Senare blev han en känd konstnär med bl. a. en berömd tavla i Säffle Missionskyrka.
Per Carlsson
Den 1 januari 1876 kom pastorsadjunkt Per Carlsson till Skänninge. Han var född i Trehörna 1849. Från 14‑årsåldern vistades han hos skomakaren och handlanden Sven Lindberg i Skänninge som fosterson och skomakarlärling. Vid 18 års ålder kom han till personlig tro och studerade senare vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsens Missionsinstitut. Efter prästvigning 1874 uppehöll han tjänst på annat håll i stiftet tills han nämnda tid kom till Skänninge. Senare reste han ut till Etiopien som missionär. Där satt han i fångenskap och fick ej tillfälle att missionera. Färden ställdes därför till Främre Indien där framgången blev god. Han verkade i denna världsdel till den 8 januari 1909, då han fick hembud.
Per Carlssons korta verksamhetstid blev av stor betydelse för missionsförsamlingens tillkomst. Väckelse präglade denna tid. Missionsföreningen bildades och missionshusbygge startades. Den brinnande unge prästmannen fick bli en tändande låga och inspirerade till ivrig insats bland väckelsens folk. En planta slår rot
Trängseln var stor i Klara Ågrens sal vid Follingegatan. Väckelsens krafter rörde sinnena. Hälsovårdsmyndigheterna ogillade att så mycket folk trängdes i ett hem. Klara Ågren lär ha fått betala böter för att hon upplät sitt hem för andliga sammankomster. Ibland samlades man också i ett annat hus vid Follingegatan hos en släkting till Klara Ågren. Det var hos fröken Nanny Arndtz. Vid ett möte hos henne väcktes förslaget om att bygga missionshus.
På knä vid en sparbössa
Skälen till att missionshus borde byggas var flera. Väckelsen samlade skaror. De troendes antal växte snabbt. Hälsovårdsmyndigheterna underkände hemmen som samlingsplats. Vid mötet hos Nanny Arndtz framkastade pastor Carlsson förslaget om att bygga missionshus. Många var betänksamma. Varifrån skulle man ta pengar till detta? Den energiske pastorn uppmanade de församlade att börja omedelbart. Värdinnan ställde då fram en sparbössa på ett bord. Först vid sparbössan var en fattig, något äldre tjänarinna. Då hon lagt ner sin slant föll hon på knä och bad om välsignelse över verket och offergåvan. Det kan nämnas att denna sparbössa alltfort användes av syföreningen.
Januari 1876
Några dagar efter mötet hos Nanny Arndtz, troligen den 20 januari 1876, var man åter samlade, nu i Klara Ågrens hem. Vid denna sammankomst bildades den missionsförening som fick namnet ”Den evangeliskt lutherska missionsföreningen i Skänninge”. Nu restes inga betänkligheter. Beslutet fattades och läsarfolket i Skänninge hade därmed slutit sig samman i en gemenskap som efter hand tog form av missionsförsamling. En planta slog rot och började växa.
Den första styrelsen
I den första styrelsen invaldes pastor P. Carlsson, ordf., handlande S. Lindberg, kassör, handlande Axel Westling, handlande A. Sandborg, lantbrukare A. Jonsson, sadelmakare C. A. Silvius, fotograf P. A. Ahlström samt bankvaktmästare J. A. Andersson. Åtta personer valdes eftersom pastor Carlsson snart skulle flytta. Efter honom blev A. Sandborg ordförande.
De första stadgarna antogs den 15 juli samma år. Enligt den första paragrafen var målsättningen att sprida Guds ord. Paragraf två gav utrymme för ett stort styrelsevälde. De som valts till ledamöter hade att själva utse efterträdare då de avgick. I praktiken lär det ha fungerat så att styrelseledamöterna ställde sina platser till förfogande vid årsmötet.
Ett första bönehus
Vid den minnesvärda sammankomsten i Klara Ågrens hem samtalades också om möjligheterna att bygga missionshus och var. ”Jag skall be min far att han skriver till min farbror, källarmästare Westling, och ber honom att vi får köpa dennes tomt vid Sprättebrunnskvarteret”, yttrade en tonårsflicka. Ingen hade förut tänkt på detta, men snart var man enig om förslaget. Redan den 3 februari var man färdig med köpeavtalet. Köpesumman blev 6.500 kronor. Styrelsen gjorde upp affären hos rådman Rothman. ”Glädjen lyste ur våra ögon”, yttrade någon av dem efteråt. Varifrån pengarna kom till denna köpesumma är inte känt, men de torde ha insamlats på olika sätt.
Ett bostadshus, det som senare benämnts Missionsgården, och en smedja med vagnfabrik på andra våningen ingick i affären. Båda rörelserna var nu nedlagda. Man beslöt att bygga om smedjan till bönehus. Muren revs. I hålet efter den stora muren fick man förbindelse mellan ”kyrksalen” och ”läktaren”. Fotograf Ahlberg tillverkade en förnämlig predikstol. Bänkarna utgjordes av bockar och bräder. På själva midsommardagen invigdes detta bönehus av pastor Carlsson som då besökte Skänninge.
Väckelse i ”Sirapstratten”
Folkhumorn gav detta första bönehus namnet ”Sirapstratten”. Knappt ett år fick det tjäna sitt syfte, men blev dock platsen för den största väckelse som besökt Skänninge. Den Helige Ande torde själv varit ledare för denna väckelse, ty någon människa, som stod i spetsen för det andliga skeendet anges ej.
Missionshuset bygges
Hälsovårdsmyndigheterna var inte heller nöjda med smedjan som samlingslokal. Redan samma höst som smedjan ändrats till gudstjänstlokal, började man hugga och köra timmer. Segt och ihärdigt körde oxspannen fram lass efter lass. Lantbrukare Jonsson, Tranberga, var eldsjäl i detta.
Allt gick planenligt. Smedjan revs ner på våren 1877. Under byggnadstiden hölls sammankomster på logen hos Jonsson i Gripenberg. Vem byggmästaren var är inte känt. Redan i augusti kunde missionshuset tas i bruk, även om mycket då återstod av arbetet. I denna gudstjänstlokal fanns två bänkrader och tre läktare. En predikstol placerades högt upp på östra gaveln. På 1890‑talet byggdes plattform och predikstolen placerades på denna. På väggen målades ordet ”Välkommen”, som stod där till 1916 då det utbyttes mot ett kors. En del omändringar och renoveringar har ägt rum under årens lopp, men huvuddelen av nuvarande Missionskyrkan stammar från väckelseåret 1877 då vårt gudshus byggdes.
Övernattning i missionshuset
Lektor Paul Petter Waldenström besökte Skänninge år 1879. Då fylldes missionshuset till bristningsgränsen av ivriga åhörare. Varken förr eller senare har så många samlats i missionshuset. Somliga t.o.m. övernattade i missionshuset för att vara säkra om plats vid söndagens sammankomster. Waldenström lär ha fått stå på en stol vid dörren och predika. Till någon talarstol kunde han ej bana sig väg.
Fredrik Fransson inför rådhusrätten
I mars 1882 fick Skänninge besök av missionär Fredrik Fransson. Ett besök som låtit tala om sig i svensk väckelsehistoria. Fil. dr. Carl Linge och många andra har skildrat denne brinnande missionärs levnadsöde. Linge skriver: ”I Skänninge sökte kyrkoherden förbjuda missionsföreningen att upplåta missionshuset för Fransson. Men missionsföreningen inbjöd i stället kyrkoherden att åhöra Franssons predikan vid ett möte den 1 mars 1882. Med text ur Apostlagärningarna predikade Fransson om Festus, Felix, Agrippa och Paulus på ett sätt som omöjligen kunde föranleda någon kyrklig söndring. Men då eftermötet började hördes speord och svordomar. Mer än tjugotalet begärde förbön. Kyrkoherden, kyrkorådet och polismyndigheten, som varit närvarande vid mötet, sökte förmå ordföranden i missionsföreningen att stänga missionshuset för Fransson, men då detta icke lyckades förbjöds han av kyrkorådet att vidare uppträda som andlig talare i församlingen.”
I Missionsgården bodde vid denna tid Klara Pettersson, vanligen kallad Klara Molén. Hos henne var Fredrik Fransson gäst under besöket i Skänninge. På eftermiddagen den 2 mars var det bönestund i Missionsgården. En flicka kom dit och begärde förbön. Dit kom också stadsfiskalen. I häftiga ordalag befallde han mötets upplösning. Klara Molén lär då ha yttrat: ”Detta är mina vänner. Dem har jag rätt att ha hos mig.” Stadsfiskalen gick men lovade skicka dit poliskonstaplar. Det hördes dock inga polismän av. Mycket folk samlades sedan i Missionshuset kl. 6 em. Johansson i Varv predikade och så blev det bön. I bönen deltog även Fransson. Men han fick ej avsluta sin bön förrän stadsfiskalen ropade: ”l hans majestät Oscar II:s namn – Ut, ut!” Utrymningen dröjde dock. Då bad fiskalen ordföranden att be folket gå. För fridens skull vädjade då ordföranden till de församlade att avlägsna sig, vilket skedde. Fredrik Fransson blev nu instämd för rådhusrätten. Mycket folk samlades för att höra på. Fransson fick visa pass och redogöra för sitt liv. Så undrade borgmästaren:”Då man beder, läser man väl ur någon bönebok.” Fransson menade att det inte var att bedja om man läste ur en bok. Efter en del ordande fick Fransson där inför rådhusrätten visa vad det var att bedja. Fransson reste sig och bad. Han bad för överheten, för domstolen och kyrkorådet o. s. v. Om en stund vinkade domaren med handen och sade: ”Det räcker, det räcker.” Fransson blev helt frikänd. Han bugade sig då och tackade för allt besvär de haft med honom. Därefter fortsatte han till Mjölby och andra platser.
Församlingsidén
Något år före missionär Franssons besök i Skänninge hade missionsfolket besök av missionär J. E. Nyström från Stockholm. Då kom frågan om stadgeändring och bildandet av fri församling upp. I den förra frågan hände ingenting. Men den 11 april 1883 beslöts att bilda ”en fri församling på Nya testamentets grund”. Till denna antecknade sig 35 personer. Tills vidare var det dock en sammanslutning inom missionsföreningens ram, ty den gamla medlemsförteckningen fick vara kvar. Det nya var att församlingen nu började få en mera frikyrklig profil.
Stormtider – Torketider
Flera väckelsetider besökte Skänninge. De flesta av dem har här tidigare nämnts. Ytterligare en kom hösten 1882 i samband med besök av den kände väckelsepredikanten Karl Andersson i Vaxholm. Åtskilliga kom då till tro. Men efter detta följde tider av stora påfrestningar. Den unga plantan var nära att slitas sönder av häftiga stormvindar. Därefter följde torketider som var nära att helt ödelägga den späda plantans livskraft.
D:r Charles Lee
D:r Lee var svensk‑amerikan. Han hade läst en enklare kurs i medicin, varefter han själv givit sig doktorstiteln. Denne man och hans hustru kom till Skänninge 1883. D:r Lee predikade en vilseledande helgelselära och hans profetiska förkunnelse var helt avvikande. Även i många andra avseenden var hans lära en främmande lära. Stora skaror greps dock av hans känslosamma och skickliga förkunnelse. I Skänninge kallade han Fredrik Fransson för ”världens störste trollkarl”. När detta inte togs väl upp, slog han om, och menade att det var bra att Fransson kom så att människor blev frälsta. Nu skulle han leda dem in genom den profetiska dörren. Så uppstod en stor splittring bland trons folk. E. J. Ekman skriver i Inre Missionens historia avseende läget i våra trakter: ”Sedan Lee dragit fram genom en trakt, såg det ut som om frukterna av evangeli predikan skulle blivit helt bortsopade med förödelsens kvast. Här och var stod missionshusen övergivna och förfallna som sorgliga minnesmärken efter en svunnen blomstringstid.”
En reorganisation
Det var nära att missionshuset vid denna tid kommit i ägo av Lee’s anhängare. Vid årsmötet 1884 företogs emellertid en reorganisation, som nära nog var en kupp av församlingens styrelse. Sedan styrelsevalet skett, upplöste styrelsen hela församlingen, styrelsen undantagen. Det blev naturligtvis oro i lägret. Litet senare hölls emellertid nytt församlingsmöte, då ganska många var med. Det beslöts då om medlemsbok, årsavgift, medlemskort och att styrelsen hade beslutanderätten om nya medlemmars upptagning. Det inskrevs nu 35 personer. Detta skall icke förväxlas med församlingsbildningen den 11 april ett år tidigare. Namnen i de två medlemsförteckningarna är icke heller överensstämmande. Namnet Missionsförening bibehölls tills vidare, men i utformningen spåras församlingsidéen allt klarare.
Dopfrågan
Vid denna tid begynte de troendes dop allt ivrigare att förkunnas. Några av medlemmarna i missionsföreningen övergick till baptisterna. År 1885 tog emellertid ungefär hälften av missionsvännerna dopet som troende. Vid ett tillfälle döptes 20 personer. Det synes inte ha förekommit någon strid mellan dem som döpts som troende och barndöparna. Inte heller kom det till konflikt mellan baptister och missionsvänner. Baptisterna hade ofta egna sammankomster i missionshuset.
Frälsningsarmén
Vid denna tid kom också Frälsningsarmén till staden. Missionshuset uthyrdes ofta till denna rörelse. Under fem år uthyrdes missionshuset till Frälsningsarmén, att nyttjas vid tider, då ej egna sammankomster förekom. Några större framgångar för Frälsningsarmén omnämnes ej.
En andlig nedgångstid
Under senare delen av 1880-talet och halva 1890-talet präglades missionsföreningens liv och gärning av torketider. Årsavgifter uteblev, offermedel sinade och mötesdeltagandet var matt. Nu var medlemsantalet nere i 23 personer.
Missionshuset skulle säljas
Det gick så långt, att man ämnade sälja missionshuset. En man vid namn Muhrman skulle köpa det. Köpesumman för tomt och fastigheter bestämdes till 8.500 kronor. Dock skulle missionsföreningen få använda missionshuset under en tid av 50 år. Allt var klart för denna affär. Vid det avgörande församlingsmötet reserverade sig emellertid fröken Frida Zelleroth. Hennes broder, Alfr. Zelleroth, gjorde detsamma. De begärde utträde ur missionsföreningen, om affären kom till stånd. Det blev ingen försäljning av bönehuset. Intresset för Guds verk synes dock ha varit matt ännu en tid. Det finns t. ex. inga protokoll från hösten 1893 till våren 1895. Men nya tider skulle komma. Storm och torketider skulle vika för andra och ljusare tider.
Förnyelsens och växandets tid
Fem år före sekelskiftet kom nya tider med friskhet och förnyelse. Den unga plantan hade överlevt påfrestningarnas tid. Tillväxt inåt och utåt spåras nu i församlingens liv.
Församlingens förste pastor
Vid ett möte på våren 1895 beslöts kalla pastor tillsammans med Mjölby Missionsförsamling. A. W. Frank kallades och han kom på hösten samma år. Han stannade endast två år på sin post men kom att betyda mycket under denna korta tid. Han var en god förkunnare, sångare och organisatör. Därtill var han praktisk och kunnig på många andra områden. Frank byggde den första estraden. Ny matrikel upprättades. Någon väckelse kan man ej tala om, men under denna tid upptogs 17 nya medlemmar. Det var tydligen troende personer som tidigare tillhört gemenskapen. Namnet ändrades nu till Skänninge Missionsförsamling, ehuru det juridiskt ej kom att ändras förrän 1934. Till Svenska Missionsförbundet anslöt sig församlingen år 1896. Beslutanderätten om medlemmars upptagning övergick från styrelsen till församlingen. Sparbössor för yttre missionen började nu användas. Utflykt i naturen företogs och böne och offervecka anordnades. Det beslöts att nattvardsfirande skulle förekomma varje månad. Till att ordna de praktiska detaljerna utsågs en ”vinkassör”. Den förste blev Frida Zelleroth. År 1896 hölls den första trettondagsfesten. Samma år hölls den första julottan i missionshuset, vid vilken också julgranar smyckade gudstjänstrummet. Sedan dess har julotta hållits varje år. Söndagsskola startades i församlingens hägn år 1897. En organisatorisk och andlig nydaningstid kan noteras, då nytt mod och stor skaparglädje präglade församlingens liv.
”Moody” och ”Sankey”
Flera väckelsetider hade berört Skänninge under 1800-talet. Efter den nämnda nedgångstiden, skulle nu nya väckelsevindar komma över bygden. Det nya seklets första år kom pastor Th. Lundmark till Skänninge för en treårsperiod. Han var son till väckelsepredikanten Lundmark i Norrköping, och liksom fadern en väckelsens man. Under hans tid kom två kvinnliga evangelister Lina Englund och Alma Strand från F. Franssons bibelskola i Chicago till Skänninge. Det var åren 1901-1902. Lina Englund liknades vid Moody, den store väckelsepredikanten i Amerika. Alma Strand liknades vid sångaren Sankey. Förstlingskärven i väckelsen var en dotter till rådman Rolén. Hennes omvändelse väckte uppmärksamhet och därefter bröt väckelsen fram med kraft. Särskilt omnämnes Långfredagen 1902 som en stor nådedag, då många kom till tro. En fröken Carlström nämnes särskilt. Hon var gripen av nöd för människors frälsning. Många fick hon hjälpa till tro på Jesus Kristus. Senare blev hon maka till pastor Lundmark. Året efter väckelsen upptogs 32 nya medlemmar i församlingen.
Nya besökelsetider
Under åren som sedan följde har flera besökelsetider förekommit. Pastor Rudolf Petterssons tid var en aktiv period för församlingen. Pastorn och evangelisten Petrus Sandberg verkade i Skänninge 1921. Ett 15‑tal kom då till församlingen. År 1923 var det åter besökelsetid över bygden. Pastor J. Eklund och evangelist Hulda Thorsén var då redskap för Herrens gärningar. 21 nya medlemmar upptogs i församlingen vid denna tid. Artur Eriksson från Svenska Alliansmissionen predikade Guds ord i Skänninge år 1936. Efter denna mötesserie upptogs 20 nya trossyskon i gemenskapen. En tältmötesserie på Väderkvarnsbacken år 1941 under Agathon Essloffs ledning samlade skaror av människor, men någon väckelse kunde då ej noteras. Under senare år har mycket skett i samband med församlingens ungdomsarbete. Mötesserier har burit frukt och församlingens gudstjänstliv har fått vara grogrund för ett fortsatt andligt skeende.
Grenar i församlingsträdet
Söndagsskolan
Från församlingens 90-årsskrift må följande citeras: ”Söndagsskolan har redan från början varit i församlingens stora omtanke. Den har hela tiden haft hög standard och i allmänhet många elever.” Söndagsskolan i Skänninge har gamla anor. Redan innan församlingen bildades bedrevs söndagsskola på privat initiativ. Det var änkefru Mathilda Gustava Carlsson som år 1868 startade Carlsonska Flickskolan. Hon startade även en söndagsskola och lärare i denna var lärarinnan mamsell Wilhelmina Wennerbom. Denna söndagsskola fortsatte i många år.
Församlingen startade en egen söndagsskola 1897. Redan 1876 bildades ju församlingen och man kan undra varför det dröjde så länge innan söndagsskola startades. Anledningen var att baptisterna, som då saknade egen lokal, under en tid bedrev söndagsskola i missionshuset. Söndagsskolans försteföreståndare var spannmålshandlare S. Forsbeck. Forsbeck var inte församlingsmedlem men ställde sig ändå välvilligt till förfogande för uppgiften. Söndagsskolan fick från början en mycket god start, vilket säkerligen kan tillskrivas en synnerligen duktig och initiativrik lärare.
Föreståndare för söndagsskolan har under åren varit: S. Forsbeck 1897-1902, L. Aldenius 1903-1927, Helge Wiselius 1928-1936, Manne Pettersson 1937-1939, Rut Svensson 1940-1948, Karl Aldenius 1949-1964, Helmer Karlsson 1965-t. v.
Det kan noteras att det endast varit 7 föreståndare under de nära 80 åren. Det har således varit personer gripna av söndagsskolans sak och som tagit detta som sin uppgift inom den kristna församlingens arbete. Till förfogande har genom åren stått en lika trogen lärarkår. Detta förklarar kanske varför en så gammal verksamhetsform lever kvar som en vital gren i församlingen.
Söndagsskolans högsta elevantal under åren har varit 125. F. n. undervisas 65 elever av ett 10‑tal lärare.
Biskopsberga Herrgård är intimt förknippad med söndagsskolan i Skänninge. Fröken Elin Karlsson startade här söndagsskola redan 1895. Senare blev den en avdelning under missionsförsamlingens söndagsskola och lärare från Skänninge hjälpte till i söndagsskolan i Biskopsberga. Avdelningen i Biskopsberga upphörde 1962 på grund av brist på elever. Fröken Elin Karlsson hade alltså i 67 år samlat herrgårdens och kringliggande gårdars barn till söndagsskola i det rymliga herrgårdsköket. Ett nästan oslagbart rekord och en beundransvärd och välsignelsebringande livsgärning.
I nästan ett halvt sekel hölls söndagsskolans sommarfester i Biskopsberga herrgårds vackra park. Man marscherade med fanor och standar från Skänninge över Munkgärdet, över Spettarn och en smal spång över Skenaån till herrgården där en väldig skara människor samlats. Ibland kokades kaffe till över tusen personer. Medelålders och äldre personer talar gärna och med värme i rösten om söndagsskolfesterna i Biskopsberga herrgård. Ett citat från en tidning må anföras: ”Där stod tant Ida med sin intressanta cittra. Farbror Birger drillade på flöjten så att fåglarna nästan kom av sig och tant Karin lockade fram ljuvliga toner på gitarren”.
Söndagsskolans julfester har redan från starten, på endast något undantag, hållits Trettondag jul.
Sedan 1965 hålles sommarfesterna i Hageby där vännerna Pantzar upplåter hela sin vackra gård för en glad och god familjefest. Logen är lövad dagen till ära, och i trädgården bland blommande fruktträd dricker de äldre kaffe medan barnen efter saftkalaset roar sig med ponnyridning eller andra lekar och aktiviteter. Tillströmningen av barn och äldre brukar vara mycket god. Man serverar i regel kaffe och saft till c:a 250 personer. Vi är glada för sommarfesterna i Hageby och hoppas att de skall följa barnen som ett ljust och vackert minne från deras barndoms söndagsskola. Ett minne lika vackert som det som förra generationens barn fick från sina sommarfester i Biskopsberga herrgård.
Syföreningarna
När missionshuset byggdes år 1877 behövdes pengar. Klara Ågren bildade på eget initiativ en syförening. Från denna verksamhet kom betydande belopp till byggnadskostnaderna. År 1898 bildades för samlingens egen syförening. Försäljningar har sedan hållits och mycket pengar har kommit missionsverksamheten till del. Föreståndarinnor har varit: Klara Ågren 1898-1903, Nanny Arndtz 1904-1925, Edla Andersson 1926-1929, Hulda Andersson 1930‑1945, Karin Schenström 1946-1951 samt från 1952 Karin Andersson och Märtha Eklund. Karin Andersson avlöstes 1970 av Karin Axelsson. Efter Märtha Eklund kom 1975 Lisa Andersson och vid sista årsskiftet har Anna Blixt efterträtt Karin Axelsson. År 1947 bildades ännu en syförening benämnd ”Syklubben”. Den har till stor del arbetat för söndagsskolans sak. Rut Svensson var initiativtagare och förste ledare. Ingrid Andersson, Rut Haag, Alice Wårdmark, Wera Wernström, Aina Elmby och Margit Gustafsson har varit föreståndarinnor. Nuvarande ledare är Berit Kölefeldt, Birgitta Lantz och Kerstin Oscarsson.
Många flitiga händer har arbetat för Guds verk. Berikande program har bjudits och symötena har varit en god gemenskapsform som skapat närkontakt och trivsel.
Sången och musiken
Under årens lopp har sången och musiken haft stor plats i församlingens liv. Frälsning och lovsång hör samman. Sången är en del av förkunnelsen. Dess betydelse för evangelisationen och uppbyggelsen är i sanning stor.
I slutet av 1870-talet bildade Nanny Arndtz en sångkör. Tydligen var detta ett privat initiativ. Den var i verksamhet några år in på 1880‑talet. Denna kör gav t.ex. konsert i Vadstena kyrka. Pengar insamlades för värmeinstallation i missionshuset m. m.
Pastor Th. Lundmark bildade församlingens första egna kör. Det skedde i början av 1900-talet. Då Lundmark flyttade omgestaltades kören till musikförening. Ledare blev Emil Eriksson. Han fyllde denna uppgift till 1919, då Karin Schenström tog över och svarade för ledningen av sången till 1936. Hans Öst inträdde då i uppgiften. Körsång har sjungits genom åren. Bl. a. har David Andersson och Arvid Ström stått i ledningen.
Hans Östs sångledargärning är beundransvärd. Under 40 år har han fyllt denna uppgift. Sångarskaran har ibland varit stor, ibland liten. Med trohet och uthållighet har han som sångledare medverkat i församlingens kallelse att f öra ut det glada budskapet och att bringa Gud lov och ära.
Ungdomskören bildades 1965. Under första tiden stod den under ledning av Lars Nordgren. Han efterträddes av Valter Stenman. Nuvarande, ledare är Bo öst. Flera initiativ till att förkunna evangelium genom sång och musik har tagits under åren. Omkring år 1940 bildades en hornmusikkår under ledning av Erik Palmqvist. Den upphörde ganska snart på grund av att Palmqvist avsade sig ledaruppgiften. En blandad kör bland juniorerna under Karl Malmlövs ledning var en tid verksam och en tid fanns en mandolinorkester bland ungdomarna. En ekumenisk manskör har låtit höra sig. Orgel har funnits sedan lång tid tillbaka. Den nuvarande inköptes 1938. En stor insats i församlingens liv och gärning utförs av dem som vid orgeln och pianot tjänar i gudstjänster och samlingar.
Ungdomsföreningen
Bland dem som kom till tro under väckelsen när seklet var ungt var många ungdomar. Pastor Lundmark insåg behovet av speciellt arbete bland ungdomen. Så bildades Skeninge Kristliga Ungdomsförening den 8 mars 1902. Vissa perioder har ungdomsföreningens liv och gärning nära nog varit en verksamhet vid sidan av församlingen. I stort sett har den dock fyllt sin uppgift att vara ett stöd för de unga och ge möjlighet till kristen insats. Syförening, besökskommitté m.m. kan nämnas som uttryck för ung aktivitet. Samarbete med ungdomsföreningar i Brunnstorp, Fivelstad och Skeppsås har tidvis förekommit. Stor betydelse hade Ungdomskretsen Vadstena-Motala-Skänninge som bildades 1904. Den var i verksamhet jämnt 40 år. Tre stora ungdomskonferenser hölls årligen. Då förekom samtal över olika aktuella ämnen, t.ex. ”Vårt ansvar inför tidens nöd”. Missionsvänner i alla åldrar tog del i dessa konferenser.
År 1937 övertog ungdomsföreningen Folkets park, senare kallad Missionsparken. Dit förlades sedan många av sommarens fester och möten. Befintliga lokaler fick i görligaste mån sin tillsyn. Efter hand upphörde emellertid verksamheten där.
Medlemsantalet har skiftat väsentligt under åren. Det har varit omkring 100, men också så lågt som 18. Hela SMU-arbetet har under senare år omorganiserats och ungdomsföreningen har fått sin fortsättning i SMU-senior. Där finns f. n. ett 30-tal ungdomar och ett friskt och omfattande arbete pågår. Hela SMU-arbetet samordnas genom Ungdomsrådet, där f. n. Bengt-Åke Karlsson är ordförande.
Juniorföreningen
Pastor Ludvig Lundin bildade år 1915 den arbetsgren som kallades juniorföreningen. Med undantag för något enda år har denna tonårsverksamhet sedan på ett betydelsefullt sätt fungerat. Föreningens första namn var Framtidshoppet. Nu är namnet SMU-junior eller oftast bara ”Junis”. I avgörande och svåra år i ungdomarnas liv har denna verksamhet fått vara till stor välsignelse. En kunnig och trogen ledarkår har utfört ett fruktbart arbete. F. n. består SMU-junior av ett 30-tal tonåringar. Som försteledare står Lars Engström.
Scoutverksamheten
För att överbrygga mellan söndagsskolan och juniorarbetet startades år 1946 ett scoutbetonat arbete, benämnt ”Våra flickor” och ”Våra pojkar”. V.F. och V.P. var den gängse benämningen. Initiativtagare var Hans Denzler. År 1958 omorganiserades SMU‑verksambeten och denna verksamhet kallas nu SMU-scout. Scoutrörelsen vill ge hjälp åt unga människor i en betydelsefull ålder. Den har också livligt uppskattats i vida kretsar. ”Vad scoutarbetet betytt för våra barn under dessa år kan inte betalas med pengar, yttrade en gång en tacksam scoutmamma.
Under många år har en stor insats gjorts av Rut och Evert Löveborn och Anna‑Lisa och Mauritz Larsson. Dessutom har många andra under åren gjort en uppoffrande insats. Nu är Marianne Johansson flickchef och Peranders Hjalmarsson pojkchef. Vardera gruppen har ett 45-tal medlemmar och mer än 20 ledare finns för det omfattande scoutarbetet.
Nying
Det sista tillskottet bland de många verksamhetsgrenarna är Nying. Det är ett för 7-10-åringarna avpassat arbete som i viss mån tar upp scoutidén. Starten skedde 1975. Gunvor Pantzar är chefledare. Hon biträds av ett flertal nyingledare. I denna grupp samlas ett 30-tal flickor och pojkar.
Allt material på denna sida är hämtat från församlingens 100-årsskrift som gavs ut 1976