Kristendomen lanserades inte som en lära eller global organisation utan växte fram som ett nätverk av lokala församlingar.

Vi behöver vara något mer än medborgare i den stora staten eller konsumenter på den globala marknaden.

Kristendomen lanserades inte som en lära eller en global organisation utan växte fram som ett nätverk av lokala gemenskaper.

Vi befinner oss i valrörelsens startgropar där man bl.a. mäter vilka frågor som kommer att bli valrörelsens viktigaste. Här redovisas Invandring, integration, sjukvård, klimat, skola, skatter och bidrag på staplar och diagram. I stor utsträckning är det områden som berör det vi skulle kunna kalla vår materiella välfärd.

Samtidigt finns det i vårt samhälle en uppenbar existentiell kris som yttrar sig i psykiska problem, ensamhet och olika former av missbruk. Enligt WHO använder vi mer mediciner ju rikare vi blir och användningen av antidepressiv medicin har dessutom fördubblats de senaste 15 åren. 

Jag har för andra gången läst Joel Halldorfs bok ”gud: jakten, existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet” Där han i flera kapitel belyser vårt behov av gemenskap och relationer för att vi skall må bra. Här följer några citat och reflektioner som inspirerats ur min läsning.

Faktum är att de flesta kurvor som mäter materiell välfärd pekar uppåt under de senare åren. Men när det kommer till de mjuka värden så går det åt fel håll.

Detta diskuteras utan tvekan också bland politiker men vad skall de göra? Det finns medel att stimulera ekonomin och skapa nya jobb—men hur råder man bot på ensamhet. Mot existentiella problem hjälper inte skattesänkningar och nya lagar.

Samtidigt finns det hos många av oss i vår tid en rädsla för gemenskaper. Att gemenskapen skall ställa krav på oss när det gäller både tid och pengar. Vi skräms av gemenskapen för den hotar vårt oberoende.

Utifrån detta har vi också till stor del organiserat politiken. Idén bakom den har fått det svenska namnet statsindividualism. En stark och generös stat skall medverka till att vi slipper vara beroende av partner, familj, vänner och därmed vare helt oberoende individer. En talande statistik som visar på detta är att 63 % av svenskarna aldrig lånat något – ägg, mjölk eller verktyg av någon granne. ”Bra karl reder sig själv” När jag tänker tillbaka på min uppväxt i ett brukssamhälle i bergslagen är detta något helt främmande. Dar fanns utan tvekan en stark gemenskap. Där var det självklart att grannkvinnorna som deltidsarbetade eller var hemma varje dag delade gemenskapen runt kaffebordet. Liksom att låna det som fattades då man skulle baka eller laga mat.

För vi behöver vara något mer än medborgare i den stora staten eller konsumenter på den globala marknaden. Men den gemenskap och tillhörighet vi längtar efter kommer inte uppifrån. Politiker kan inte servera gemenskap uppifrån men de kan bereda rum för gemenskaper som växer underifrån och blomstrar på gräsrotsnivå. Därför är det civila samhällets gemenskaper en avgörande byggsten i ett gott samhälle. Att skapa förutsättningar för ett rikt föreningsliv och socialt företagande är därför en viktig politisk uppgift.

Kristendomen lanserades inte som en lära eller en global organisation utan växte fram som ett nätverk av lokala gemenskaper. Församlingar där människor levde ansikte mot ansikte. Här fanns den gemenskap som svarade på människans längtan efter att vara en del av ett vi. Frikyrkorna tillsammans med arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen kunde fungera som krockkuddar när Sverige tog steget in i moderniteten. Församlingarna gav människor gemenskap och tillhörighet i en tid som annars präglades av storskalighet och fragmentisering.

Finns det något i det ansträngande, irriterande och ofta oglamorösa livet i en gemenskap som är omistlig för kristen tro? Och vad gör det då med gemenskapen om den blir något som jag kan konsumera genom streaming när det passar just mig—det vill säga utan att anpassa mig till andra, eller att ens vara tillsammans med andra…. Men vad händer i längden med en kyrka som består av individer framför skärmar och inte personer som möts till gemenskap? Är det ens en kyrka?  Gemenskapen är ju som något sagt frikyrkornas sakrament.

Det nya som händer idag är att det moderna massmediasamhället försöker ta över och forma våra drömmar i syfte att tjäna pengar på dem. Framför allt genom att utnyttja vårt begär efter kärlek och gemenskap, Den enda möjliga motkraften mot detta är goda gemenskaper

Nu är det inte alltid samma sak att vara ensam och känna sig ensam. Man kan känna sig ensam även om man har många människor omkring sig och man m kanske inte behöver känna sig ensam även utan att ha någon person nära sig. Men även med den typ av reservationer är det utan tvekan så att ensamhetens spöke har brett ut sig.

Ensamhet handlar mer om anknytning än om sociala kontakter. I vår tid verkar det vara så att vara beroende upplevs som en svaghet. Men som existentiellt ideal visar sig detta vara förödande.

Behovet av gemenskap är invävt i vår biologi. Därför skakar berättelser om ensamhet oss i grunden. Ett tydligt tecken på vad som är på väg att hända i vårt samhälle är hur begravningstraditionerna utvecklats.

Mellan 1990 och 2016 har det genomsnittliga antalet begravningsgäster minskat från 49 till 24 personer. På tio år har andelen som begravs utan ceremoni och utan någon vän eller släkting tredubblats.  Branschen har myntat ett ord för dem ”direktare”. Efter som de begravs direkt i Stockholm utgör de var tionde begravning.

Men hos de flesta av oss finns en intuitiv förståelse av att det sanna mänskliga livet, det är något annat än präglat av oberoende. De flesta människor bär på ett bondförnuft som gör att de förstår att livet är mer än oberoende, även om vi inte kan sätta ord på varför det är så,

Fria är vi när vi lever i enlighet med vår natur, med vår kallelse som människor. Och eftersom gemenskap är invävt i vår natur från begynnelsen blir vi bara fria i gemenskap. Den Gud vi bekänner och tror på är gemenskap Fader, Son och Ande, har också skapat oss människor för gemenskap.

Det kanske också är viktigt att uppmärksamma, för att inte bilden skall bli för ytlig och glättig Att samtidigt som gemenskap är en förutsättning för att vi skall blomstra som människor vet vi också av många exempel att man inte kan blomstra i alla gemenskaper.

Slutligen är det enligt kristen teologi i gemenskapens form som frälsningen, Guds rike blir synligt i världen. Frälsningen innebär inte som en del kristna föreställt sig en ensam vandring tillsammans med Jesus.  NT beskriver snarare frälsningen som att infogas i kyrkan, Kristi kropp. Här försonas den splittring som plågat mänskligheten sedan den dag Kain mördade Abel—den splittring som idag manifesteras i polarisering och extremism, fragmentering och ensamhet och som djävulen själv bär i sitt namn Diabolos ”den som splittrar”.

Naturligtvis vet alla som tillhör en församling att där finns det gott om problem. Att leva i gemenskap handlar om att trots det försöka förverkliga det som kyrkan firar i nattvarden. ”Så är vi fastän många en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd” Och efter att ha övat detta i gudstjänsten sänds de kristna ut fört att förverkliga det i vardagen genom att sträcka ut handen till sin omgivning. Inte fly de ensamma, inte heller fly in i ensamheten Utan i stället sträcka varandra gemenskapens evangelium.

2022-02-07

Bernt Wåhleman

• Dela