Söndagens predikan handlade om Andens frukt, med fokus på glädje.
Vi läste Gal 5:13-26.
Det finns en paradox i att vi redan är syndfria men lever kvar i synden. En vän till mig, Stina Jordeskog, skriver i sin kandidatuppsats att Paulus i texten ovan försöker beskriva att det vi egentligen saknar är insikt om vår syndfrihet*. Min vän formulerar det så bra så jag vill citera henne:
5:13-26 handlar även om den rörelse som innebär att vända sig ut ur sig själv till andra, samt hur den mentala attityden mot Gud och de andra tar sig uttryck, alltså den etik som Paulus tidigare teologiskt argumenterat för. Vid rätt insikt kommer galaterna låta sig själva bli ledda av Anden (5:16) och då kommer de varken vilja, eller kunna handla felaktigt. De behöver inse att när de dog med Kristus, dog de också bort från synden. De flyttades till en annan sfär, där synden, köttet, vilket främst tar sig i uttryck i olika sorters själviskhet, inte är verksam och laggärningar inte behövs. Hela deras inre struktur har förvandlats, och vid den rätta förståelsen kommer uppmaningar inte längre att behövas – de kommer inte längre att synda. Faktum är att de redan är syndfria, men saknar rätt insikt.
Min uppfattning är att när Stina här talar om ”mental attityd” och ”inre struktur” så är det synonymt med sinnelag. Jag har ju tidigare hävdat att Andens frukt är ett uttryck för att vi låter oss ledas av Anden och därmed har Kristus sinnelag, som Paulus uppmanar till i Fil 2:5.
Alltså: när vi inser att Guds älskar oss och vad Gud gjort för oss förvandlas vårt sinnelag till att bli likt Kristus sinnelag. Vi kommer tänka mer som Jesus och det kommer ta sig uttryck i Andens frukt. Vi fylls av kärlek, glädje och frid. Vi blir tålmodiga, vänliga och goda och vi upplevs som trofasta, ödmjuka och behärskade. Detta är att vara fylld av Anden, syndens makt är bruten.
I söndags tog jag glädje som exempel.
Enligt mig är det skillnad på att vara glad och att känna glädje: En dag kan vara solig utan att vi njuter av den. Det är skillnad på att glatt konstatera att det är vackert väder och att på allvar njuta av vädret.
Jag tror att vi alla någon gång känt en slags andäktighet i samband med att vi känt glädje. Plötsligt fylls vi av sinnesnärvaro och vi ser det goda och vackra i allt runtomkring oss. Vi drabbas av den djupa insikten om att livet är underbart.
Sådana stunder är inte helt vanliga, men det är det jag tror att Kristus sinnelag kan ändra på. Om vi ser på vår omgivning med Guds ögon så kommer vi drabbas av glädjen. Jag tror att glädjeämnena ständigt finns omkring oss som en del av Guds nåd, men vi är dåliga på att upptäcka dem eftersom vi drivs av köttet. Om vi istället låter Guds Ande leda oss kommer glädjen att infinna sig, även i de dystraste av sammanhang, även där finns nåden.
Jag skickade med gudstjänstdeltagarna några frågor. Här har jag omformulerat samma frågor till en handlingsplan för att hjälpa dig att leva i Anden.
- Identifiera i vilka situationer du känt sådan överväldigande glädje som jag beskriver ovan. Helst i relation till eller tillsammans med andra människor.
- Sök dig till sådana sammanhang oftare för att öva dig på att ta emot glädjen från Anden. Öva upp din uppmärksamhet.
- Öva dig på att känna igen glädjen även i andra sammanhang där den vanligtvis är svårare att upptäcka.
Med tiden utvecklas vårt nya sinnelag så att Andens frukt tar sig uttryck i vårt liv och vi får ta emot den frukten. Den blir en gåva inte bara till oss själva, utan till våra medmänniskor.
*Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den? Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Rom 6:2
