När hösten kommer är det många som känner att de vill “ta tag i sitt liv”. Sommaren blir en paus då vi unnar oss att vila, men vi får samtidigt tid till eftertanke. Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vem vill jag vara?
Det är naturligt att vilja utvecklas på åtminstone något sätt. Hur vi vill utvecklas är väldigt olika, och tillfredsställelsen efter utvecklingen är väldigt olika. Generellt sett blir vi aldrig riktigt nöjda. Vi strävar ständigt efter att bli bättre, men vad är egentligen meningen med att bli rikast, kändast, mäktigast, lyckligast eller ens godast? Våra mål saknar substans om vi själva skapar dem. Finns det istället någon objektiv mening? Finns det något mål som vi kan sträva mot utan att landa i tomhet (idel tomhet)?
Även om vi i vardagen verkar ganska nöjda, med tillfällig mening i våra egna skapade mål, så kommer de djupare frågorna oundvikligen fram ibland. Hur mår vi egentligen av att blunda för dessa frågor? Inför denna höst vill jag uppmuntra oss att fundera på om vi ska fortsätta i samma gamla hjulspår eller om livet har något mer att erbjuda.
Jag tänker på Guds nåd, hur ska vi förstå den? Jag tror att ett ganska vanligt perspektiv är att om man gör sitt bästa så tar nåden hand om resten. Vi förstår att synden är oundviklig och tätt sammanflätad med erfarenheten av att vara människa, men eftersom nåden finns så gör det inte så mycket. På ett sätt är det en sund inställning, men om vi tänker ett varv till så inser vi snart att vi sällan gör vårt bästa. Vi kan aldrig bli helt som Kristus, men vi kan alla bli mer som Kristus. Därför finns det alltid mer att göra. Detta är det kristna perspektivet på utveckling och vår uppfattning om vad som är den objektiva meningen med livet, det kallas helgelse.
Om jag hävdar att meningen med livet är att helgas så måste jag dels svara på varför man ska helgas, dels hur det sker. Jag börjar med hur. När jag gick i gymnasiet så lärde vi oss ett franskt ordspråk: Den som umgås med hönsen börjar sprätta. Håller du med? Jag tänker att vi formas mycket av de människor vi umgås med. Det gäller givetvis personerna i vår närhet, familj och vänner, men det gäller också de som vi indirekt umgås med genom böcker vi läser, filmer vi ser, nyheter, sociala medier, debatter, underhållning osv. Allt sådant formar oss. Detsamma gäller givetvis Gud. Ju mer vi umgås med Gud, genom gudstjänst, bön och bibelläsning, desto mer lika Gud blir vi. För att parafrasera ordspråket ovan: Den som umgås med Kristus blir Kristuslik.
Från filmer och böcker och kanske våra egna liv känner vi igen arketypen av en tonåring som genom stora ansträngningar försöker efterlikna andra. De kopierar stilen och attityden hos de populära, köper samma kläder och ändrar sitt beteende bara för att passa in och inte bli lämnad utanför. Detta är inte nödvändigtvis skadligt, men åtminstone osunt. En god förälder skulle uppmuntra sitt barn (antagligen förgäves) att hitta sin egen stil och väg i livet. Många följer Jesus eller till och med Bibeln på samma sätt, man letar efter tydliga regler att följa så att man kan bekräfta att man själv är “innanför” och andra “utanför”. Detta är precis lika osunt som tonåringens hetsiga efterapande. Detta är inte vad det innebär att efterlikna Jesus.
Tänk dig istället en ideal kärleksrelation. Genom att umgås med din partner formas du så att ni blir mer lika varandra. Din partner ger dig nya perspektiv som du själv aldrig skulle sett, påpekar ömsint dina klavertramp och uppmuntrar när du känner dig osäker och saknar självkänsla. Du låter dig formas genom dina nya insikter och anpassar dig av kärlek till din partner, samtidigt som du känner att du blir mer hel och mer dig själv. Så ska det vara att umgås med Gud, ditt sinnelag och din vilja justeras gradvis mot att bli mer i linje med Kristus. Du blir den du skapades till att vara.
Skillnaden mellan dessa två liknelser är att den första handlar om en yttre imitation, utan djupare förståelse och utan någon känsla av harmoni. Tvärtom baseras förändringen på rädsla och osäkerhet. Den andra liknelsen handlar om en inre förvandling som leder till förnyade tankar, känslor och handlingar, så att vi förstår oss själva bättre och känner frid. Öppenhet, inte ansträngning, är alltså vad som behövs för att helgas. Därför säger vi att Gud helgar oss och vi låter oss helgas. Gud formar oss som leran på drejskivan, med vishet och kärlek, men om inte leran låter sig bearbetas blir det ingen kruka. En relation är samverkan mellan två parter.
Utifrån detta kanske vi kan förstå en del också om varför vi ska helgas. Vem vill inte komma till sin fulla rätt? Men det finns ytterligare perspektiv. Det är nämligen inte alltid helt lätt att ändra invanda beteenden. Vi måste ta oss ur det gamla hjulspåren, lämna den bekväma vägen, och bege oss in i det som är okänt och ofta även plågsamt. Paulus tyckte också att helgelsen var jobbig. Men det jobbiga vägde lätt i förhållande till vad det gav:
“Allt detta sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära. Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga.” – 2 Kor 4:15-17
Paulus led mycket, rent fysiskt, men han fortsatte eftersom han inte gjorde det för sin egen skull utan för andra, för att världen skulle bli en bättre plats. Här kommer alltså helgelsens kärna: att det inte är för vår egen skull utan för våra medmänniskor som vi helgas.
Vår helgelse är en del i Guds stora plan för världen. För att besvara frågan om varför vi ska helgas måste vi alltså fundera på om vi “köper” Guds plan. Vi påverkar oundvikligen de människor som vi har omkring oss och oavsett om vår inverkan på andra är positiv eller negativ så sprider det sig som ringar på vattnet. Vi har alltså ett val om vi vill sprida det som är gott eller det som är ont, och varje gång vi väljer det goda så bidrar vi till att göra den här världen bättre. Om du tror att Gud i sin kärlek till oss har en plan för den här världen så välkomnar Gud dig in i att ta del i kampen. Det är en kamp som inte utkämpas med våld eller tvång, utan genom självutgivande kärlek. Genom vår helgelse kan vi låta Gud forma världen så att Guds rike kommer lite närmare. Därför är det värt det!
