Allhelgonalördag 2023 inbjöds till minnesgudstjänst på Skogskapellet. Kyrkogården som var snötäckt av nyfallen blötsnö lystes upp av alla gravljus som var tända. Kyrkklockorna ringde in. Dagens präst var Elisabet Jonsson och hon inledde gudstjänsten med att sjunga ”Innan” till Daniel Lundströms ackompanjemang. Därefter sjöngs ”Blott en dag”. Elisabet bad en bön innan nästa psalm ”Var inte rädd” sjöngs. Sedan läste Elisabet evangelietexten från Lukas 6:20-26. Cecilia Strömberg sjöng ”Du är för alltid en del utav mig” med sitt gitarrackompanjemang. Ljus tändes för de som dött under året och är gravsatta på kyrkogården. I år tändes 5 ljus och Elisabet läste ett bibelord till var och en. Dessutom tändes det sjätte ljuset för någon vi tänker på.
När ljusen tänts ringde klockorna. Daniel Lundström spelade ”Tillägnan” på pianot. Elisabet delade några tankar. Livet växlar mellan glädje och sorg, mörker och ljus, fattigdom och rikedom, hunger och mättnad, gråt och skratt, saknad och längtan. Livet som människa ser ut så. Vi är här för att tända ljus och för att möta det vi bär med oss idag. Livets förutsättningar är att vi blir till liv, lever en kortare eller längre tid här på jorden. Livet är en skör, stor och värdefull gåva. Varje människas liv börjar i Guds hjärta, i ett ja för att just jag skall finnas. Tomas Boström skriver i en psalm: ”Innan verkligheten vaknat har du vakat över mig. Innan första andetaget har jag andats djupt i dig. innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta. Innan någon visste om mig har du kallat mig vid namn. Innan stormarna bedarrat har jag vilat i din famn. Innan vågorna har lagt sig har du vaggat mig till ro. Innan någon öppnat dörren har du tänkt var jag skall bo. Innan livet ens har börjat har du burit det till slut. Innan döden slutit in mig har du öppnat vägen ut.” Du och jag är varandras gåvor. Vi finns i varandras liv som närvaro, kärlek och just liv. I våra blickar kan vi se att livet gjort olika saker med oss. Här i detta rum finns både värme och närvaro. Här har livet funnit plats i många år. Hit har människor kommit med sina liv och hit kom du idag med ditt liv, sorg och saknad. Den väg vi går igenom har Gud gått före och går med. När du känner att det inte finns något ljus i det mörka, får du låta dig bäras av Guds närvaro och omsorg. Du och jag är Guds kropp här på jorden. Gud använder oss som den vi är. Livet växlar, ibland blir jag buren och ibland får jag bära. Livet är både ock. Det finns ett hopp som bär genom allt. Döden är inte slutet. Vi ses igen. Därefter sjöngs Lasse Berghagens psalm ”När sorgen känns tung i mitt inre”. Elisabet bad en bön, Vår Fader och Välsignelsen.
Sista psalmen var ”Mista en vän” och Elisabet sjöng ”I den stora sorgens famn”.
De anhöriga fick ta med sig ljus och kortet hem.
