Korsfästelsen
En man kom förbi, Simon från Kyrene, Alexanders och Rufus far. Han var på väg hem från sitt arbete. De tvingade honom att bära Jesu kors.
Soldaterna förde Jesus till golgata, ett namn som betyder Dödskalleberget. De erbjöd honom ett lätt bedövningsmedel (vin med myrra), men han tog inte emot det. Sedan spikade de upp honom på korset. De delade upp hans kläder och kastade tärning om dem. Det var vid niotiden på morgonen som de spikade fast honom. Anklagelsen mot honom – KUNG ÖVER JUDARNA – stod präntat på ett anslag. Med honom korsfäste de två kriminella, den ene till höger och den andre till vänster om honom. Folk som gick för hånade honom och ruskade på huvudena i låtsas sorg: Du har skrutit om att du kan riva templet och bygga upp det igen på tre dagar – visa nu vad du går för! Rädda dig själv!
Översteprästerna och de skriftlärda stod där bland de andra och smädade honom. Andra har han hjälpt, men sig själv kunde han inte rädda! Skulle han vara Messias, kung över Israel? Då fick han väl kliva ner från korset. I så fall skulle alla tro honom!
Vid middagstid blev himlen nattsvart. Mörkret varade i tre timmar. Klockan tre stönade Jesus högt och ropade: -Eloi, eloi, lema sabachtani.
(Det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Några av de kringstående som hörde det sa: – Hör han ropar på Elia. Och en sprang iväg, doppade en svamp i surt vin, satt den på en käpp och lät honom dricka av det. – Få se om Elias kommer och tar ned honom, sa han.
Men Jesus gav upp andan med ett högt rop. Och i samma stund sprack förhänget i templet och revs mitt itu. När det romerska befälet som vaktade honom såg hur han slutade sina dagar sa han: – Detta måste vara Guds son. (Bibelöversättningen The Message:
Markus 15: 21 – 41)
