Psalmen ”Tack o Gud för vad som varit” fick inleda dagens gudstjänst. Cecilia Strömberg var mötesledare och efter en period av heshet kunde hon sjunga igen. Första sången var ”Herre till dig får jag komma”. Hon läste dagens Psaltarpsalm 116:1-9. Därefter sjöng Cecilia ”Du omsluter mig på alla sidor”. Före predikan sjöngs psalmen ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”. Thomas Ahlberg var dagens talare.
Han utgick från evangelietexten från första årgången. Det var 40 tack i första sången. Är det inte konstigt att man kan säga tack även om livet kan vara besvärligt trots allt. Han berättade om Barbro Lindgrens 90-årsfest. Några veckor senare hade hon fått flytta hem. Vilket fint avslut hon fick. Han läste från Lukas 12:4-7. Rubriken är ”Var inte rädda”. Det finns tider då sorgen blir bedövande svår och nästan omöjlig att bära. Nästan alla har erfarenhet av det i olika perioder i livet. Så var det också för Jesus. Gud vet det genom personliga erfarenheter som sann människa och sann Gud i sin son Jesus Kristus. Därför är vårt hopp som kristna trovärdigt och slitstarkt. Gud föddes som människa för att ge oss ett evigt hopp som aldrig sviker och aldrig överger oss. Thomas berättade om hans syster som chockartat avslutade sitt liv 2009. Hans syskon och mamma hamnade i ett vakuum. Det slog undan benen av oss i stor förtvivlan och overklighet. Idag är temat en påminnelse om Guds närvaro i det vi aldrig önskat, en tröst för alla om ett gudomligt hopp när döden av olika anledningar blir en verklighet. I texten från Hesekiel var det total kaos. Man hade lämnat allt det goda som Gud stod för. Man var övergiven, tillbad andra gudar, en dom faller över judarna och de förs bort i fångenskap, templet förstörs 10 år senare. Där fanns också Guds tröst om bättre tider som skulle komma. Jag ska öppna era gravar och hämta er upp från dem och föra er hem. Ni ska inse att jag är Herren. Jag har talat och jag skall göra som jag har sagt. I programmet idol ställdes frågan till folket på gatan hur de såg på döden och om det fanns något efter. Många hade ingen aning. Många har inte det hopp som vi har. Därför är vår tro så slitstark. Gud finns där även om de inte vet vad de ska tänka eller tro. Ingen sa att Jesus är vårt hopp eller att de förtröstar på Gud. Ibland kan vi förberedas i förväg fast vi inte vet om det. Många orkar inte leva med den sjukdom de har. Sonja Aldéns sång ”Du får inte” gav tröst åt Thomas. På begravningsdagen mötte han hennes nära vänner. Då fick han höra att sången ”Du får inte” var hennes absoluta favoritsång. När de var tillsammans och städade hos deras mor säger hans syster: Jag kan inte tro för han har inte hjälpt mig. Det räcker för Thomas att hon hade en tro. Det räcker att förstå att om hon inte är i himlen idag hemma hos Jesus, det tror jag hon är. Hon försökte att tro. I texten adresserar Jesus; Till er som är mina vänner. En sann vän sviker inte när svårigheterna kommer. Han eller hon står kvar vad som än händer. Här är nyckeln! Han överger oss inte. Vad gör det med oss, Vill vi fortfarande ha Jesus som det viktigaste i våra liv? Det vi får sätta högst på dagordningen är vår relation till Gud. Det innefattar allt det goda. Jesus har den yttersta makten att låta människor upptäcka när det går snett för människor. Ingen är glömd av Gud, inte ens en sparv. Sparven var en oansenlig fågel med lite kött på. Vårt värde är ännu mer värdefullt för Gud. Vi lever inte i paradiset, men om vi fortsätter att förtrösta på Jesus mitt i förföljelsen. Det spelar ingen roll att vi bara är 7 pers är. Där två eller tre är församlade i mitt namn är jag mitt ibland er. Han är hos oss nu. Thomas var tacksam för sångerna som sjungits i början av gudstjänsten, han hade mycket som kändes jobbigt, hans syster som gick bort, en vän som sitter fast i sitt drogmissbruk. Men Gud överger oss aldrig. Tron bär. När hans fru fyllde 60 åkte de till Afrika. Där fanns ingenting att se, fina sandstränder, inga souvenirer och turistattraktioner. Där hade de långa vandringar. Han har ofta sjungit på en sång; ”Så skimrande var aldrig havet, och stranden aldrig så befriande, fälten ängarna och träden aldrig så vackra, och blommorna aldrig så ljuvligt doftande. Som när du gick vid min sida, mot solnedgången, aftonen den underbara, då dina lockar dolde mig för världen medan du dränkte alla mina sorger. Älskling i din första kyss. Tänker på Maria, hans fru men också relationen till Gud.
Efter predikan sjöng Cecilia ”Den famn som bär” och ”Allting i min hand”. Vi bad för våra böneämnen och ”Vår Fader”. Psalmen ”Det finns djup i Herrens godhet” fick avsluta vår gudstjänst och den sjungna ”Välsignelsen”.
Gemenskapen fortsatte sedan runt fikabordet.
