En snöklädd kyrkogård fylldes med gravljus på nästan alla gravar. Skogskapellet var fullsatt när kyrkklockorna ringde in. Cecilia Strömberg sjöng ”Du är för alltid en del utav mig”. Därefter sjöngs psalmen ”De skall gå till den heliga staden”. Diakon Ewa Klarström-Karlsson bad en bön innan psalmen ”Det finns en väg till himmelen” sjöngs. Ewa läste evangelietexten från Matteus 5_1-12. Cecilia sjöng ”Stad i ljus”.11 ljus tändes för 10 personer som dött under året. Det elfte ljuset tändes för någon vi tänker på.
Alla fick ett ljus samt ett kort med ett bibelord.
Klockorna ringde åter till eftertanke. Daniel Lundström som var dagens kantor spelade ett musikstycke ”Largo” som han komponerat själv. Ewa nämnde att många kommer på kyrkogårdarna till allhelgona för att hedra de som gått före och för att tända ljus. Hela helgen domineras av söndagens tema som är ”Alla själars dag”. Allhelgonalördag handlar det om helgonen. Helgon är kvinnor och män som i sina liv försökt leva så nära Gud som möjligt och försöka följa Guds vilja. Olika exempel på det är heliga Birgitta, helige Fransiskus och moder Teresa. Dessa personer har blivit avspeglingar av Gud, Man kan se Gud genom deras handlingar. Ingen av dem har velat framställa sig själv som särskilt goda utan har i stället varit redskap för Guds kärlek. De skulle kunnat vara inspiratörer för oss, vägvisare. De har varit ljus för världen som inte kan döljas eller släckas. Det visar på Guds ljus och att Gud är ljus. I stunder av sorg och saknad kan mörkret kännas alldeles för mörkt i våra liv. Det är den svåraste erfarenheten att mista någon som man haft kär. Att se den man älskar dö ifrån oss och ändå kunna fortsätta att leva. Då kan det vara lätt att mörkret tar överhand och man inte kan ta sig ur det. För Ewa är det en otvetydig sanning att Gud är med henne och går med oss och stannar med oss när vi står i mörkret och kämpar men också sänder sitt ljus in i våra liv. Ljus som bryter igenom och lyser upp mörkret. Det är det hopp som vi i kyrkan vill förmedla att livet är starkare än döden. Det kan vi se många exempel på. Det döda vetekornet som faller till marken och dör men som till våren får liv igen. I kyrkan talar vi om att döden är inte slutet och att hoppet om uppståndelsen lever. Påskdagens morgon för så många år sedan har fått ett eftersken som speglat genom helgon, genom det kristna hoppet förkunnas sen den dagen och görs än idag. Vi får vara ljus för varann. Många gånger sänder Gud sitt ljus in i vårt mörker genom andra människor när vi själva har svårt att hålla fast i hoppet så kan vi få hjälp av någon som talar om att se ljuset och talar med oss om livet. Vår saknad och sorg får annan färg än den svarta. Kanske blir den till och med ljust och varmt i de minnen vi har även om vi minns sorgens smärta så är det värmen och kärleken som lyser starkast.
Efter betraktelsen sjöngs psalmen ”Det finns djup i Herrens godhet”. Alla fick be med i bönen ”Vår Fader”. Cecilia sjöng ”Vi ska ses igen”. Ewa läste välsignelsen. Psalmen ”Att mista en vän” sjöngs innan postludiet. Ewa sjöng ”Bred dina vida vingar” till Daniels ackompanjemang.
