Församlingens uppdrag.
En predikan på 12e söndagen efter trefaldighet av Jenny Persson
Leva i världen, omvänd till verklighet (Psalmer och sånger nr 90)
Ni som var med i Laskerud i somras kanske kom ihåg att vi sjöng den sången då, alldeles efter att vi blivit utmanade att tillsammans göra något som vi tyckte hör till en god värld. Ni fick väldigt kort tid på er så det blev mest som skisser, antydningar. Här står de, våra tankar och bilder av den goda världen, som vi gjort tillsammans.
Kommer ni ihåg? Och jag sa då att vår uppgift som människor är att som Guds förvaltare forma och skapa denna goda jord. Det är vår uppgift som människor och vi fick långt innan syndafallet, långt innan vi som mänsklighet misslyckats så stort att hela skapelsen är liksom lagd under tomhetens välde, är i nöd och ropar som i födslovåndor, som Romarbrevet 8:18-23 talar om. Vi ska lägga märke till att när Bibeln beskriver den goda världen, Paradiset, är bilden en trädgård som människan tar hand om, inte en vildmark som sköter sig själv. Det är vårt uppdrag att vårda hela skapelsen och ge de allra bästa förutsättningarna åt allt som finns.
Tänk bara på solrosorna som vi planterade i våras här i kyrkan! De skulle inte ha funnits idag om inte vi planterat och vårdat dem!
I dag är det vår upptaktssöndag här i kyrkan. Det är en ny termin, ett nytt läsår, ett nytt arbetsår i församlingens liv. Just idag kan det därför vara viktigt för oss att stanna upp en stund vid vårt uppdrag. Gud har satt sin församling här av en anledning. Var och en av oss är här av en anledning. Den anledningen är att vi tillsammans, i allt vi gör, ska verka för att göra denna jord till en god jord. Vilket uppdrag! Det är ett faktum! Det och inget mindre är vårt skapelsegivna uppdrag!
Om man tänker den tanken fullt ut, så känns den ju helt omöjlig, helt övermänsklig. Och det är det också! Vi människor har aldrig kunnat utföra vårt uppdrag av oss själva. Det är när vi försöker klara allt själva som vi släpper in synden och ondskan i världen. Utan Gud blir det vi tar på skadat och mörkt, i Romarbrevet 8:18-23 kallar Paulus det för ”tomhetens välde”.
Det Paulus därefter beskriver är att hela tillvaron, hela skapelsen, också kommer att bli befriad när vi människor blir befriade, upprättade. Då ställs världen till rätta, som teologen Hans Johansson sa i sin romarbrevskommentar. Det är en fullständigt enorm tanke!
Denna tillvaros öde ligger i människans händer, det är plågsamt tydligt för oss i vår tid, och vi ser också hur fruktansvärt dåligt vi lyckas med det när vi försöker i egen kraft. Men, det Bibeln, och Jesus och Paulus säger, det är att när vi människor vänder tillbaka till Gud och tillåter oss att bli beroende av honom igen, då vänds ondskans destruktiva förlopp Varje människa som tar emot frälsningen genom Jesus Kristus blir Guds medskapare igen, som det var tänkt från början. När vi böjer oss vid korset och medger att vi också delar tillvarons ondska och säger: ”Förlåt mig, hjälp mig, upprätta mig, gör mig fri, led mig varje steg jag går”, varje människa som gör det blir godhetens redskap även om det hela tiden är en kamp och även om vi misslyckas gång efter gång. Märkligt, men det är så Bibeln och vår kristna tro säger att det är.
Men, det är inte tänkt att vi ska stå ensamma i detta! Ensam är inte stark. Det är därför församlingen finns. Vi tillsammans får stötta varandra, hjälpa varandra, försöka förstå och urskilja vad som är viktigt och riktigt, både i våra enskilda liv, i vårt gemensamma liv och i den ort och den bygd vi lever och verkar i.
Stämmer det jag säger nu? Finns det något inuti er nu som bejakar det jag sagt? Eller, säger din inre kompass att något inte riktigt stämmer?
I var och en av oss har Gud lagt ner klokhet och vishet, var och en av oss är Guds förvaltare, med ansvar och värdighet. Varje röst är viktig när vi tillsammans formar vår gemenskap och urskiljer vår väg framåt.
Vi kan inte göra det själva, vi behöver den helige Andes hjälp och vägledning. Var och en behöver be om den Helige Ande i sitt eget hjärta och vi behöver be om den som församlingsgemenskap. Vi behöver gå i den helige Andes ledning, inte i vår egen kraft och ansträngning.
Detta är så viktigt, för annars går vi inte frihetens väg.
Det står i 2 Korinthierbrevet 3:17 att ” där Herrens Ande är, där är frihet”. Där Anden är, där är Jesus. Och där Jesus är, där är frihet. Där är frihet, glädje, men också sanningens sorg och vånda, barmhärtighetens mjukhet, och frid mitt i kaos.
Där Jesus går fram befriar han, även när andra vill binda och stänga inne och förminska. Jesus befriade den krokryggiga kvinnan (Lukas evangelium 13:10-17). Jesus är vår ledstjärna och vägvisare. Det är Jesus som visar oss den rätta vägens riktning. Därför, om han är en som befriar människor, då får vi också be om nåden att i hans efterföljd vara människor och vara en gemenskap som befriar. Vi får be om nåden att vara med och befria människor ur mörker och destruktiva situationer. Vi får be om att få vara med om att upprätta människor och vi får be om att tillsammans hitta möjligheter att vårda och bygga upp den goda tillvaron runt omkring oss.
Vi är Guds älskade barn, så låt oss tillsammans leva i den frihet som gör det möjligt att vara Guds goda förvaltare i den tid och på den plats som är vår.
Amen
