Stilla, stilla ligger han där.
Allt är förbi, allt är slut.
Det stora, mörka, ofattbara
Det har hänt.
En som var finns inte mer.
Död.
Det är Allahelgonahelg och vi befinner oss ansikte mot ansikte med vårt livs bortre gräns, det ögonblick som vår kunskap inte på något vis kan omfatta, det ögonblick som vår känsla reser sig mot i ett kaos stort som en tsunami. Döden.
En vän jag har sa några år efter det att hon mist sina föräldrar: ”Låt mörkret vara mörkt! Kyrkan är så hopplös på att alltid försöka få det mörka att verka lite mindre mörkt – är ni rädda för mörkret?” Hon menade att mörkret måste få vara i fred. Vi måste visa respekt för den nöd och det mörker som döden för med sig.
”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där” står det i en sång.
Den dag mörkret gjort sitt arbete klart, då väcks ljuset på nytt, När det är dags, inte förr väcks det av sig själv, bara vi håller fingrarna borta och visar respekt för mörkrets livsskapande arbete. Vi behöver våga stanna kvar, som Job gjorde:
”Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?” (Job 17:15-16
Stanna – men lyssna också mycket noga på aningarna och de avlägsna viskningarna från den andra sidan, från det där som vi inte kan veta något om.
När solen lämnar dig
i skuggans mörka land.
När himlen sänker sig
och hösten tar din hand.
Men mörkret kring ditt hus
är blott ett annat ljus.
Där döljes en nyans
av vår nå´n stans.
Till blomman som var din
har frostens vingar nått.
Din ros har somnat in
och doften domnat bort.
All fägring har sin tid.
Din ros har sökt sin frid
och gömmer vad den vet
om vinterns hemlighet.
Under vår mörka färd
kan ljus och värme gro.
Mitt i en frusen värld
kan ändå kärlek bo.
Den bär på livets märg
och ger din ros ny färg.
Med salig kraft den når
intill din vintersjäl
och växer till en vår
likväl.
(Michel Legrand, sv text L A Nordlander.)
Kärleken ger din ros en ny färg. De orden tror jag handlar om uppståndelse. För att ett litet frö ska bli en stor växt måste det ju ner i den mörka jorden och förvandlas, liksom dö, först då får det en väldig kraft och blir något som det aldrig någonsin varit förut. Så är det också med uppståndelsen. Guds kärlekskraft förvandlar vår döda varelse – kropp, själ och ande – till något helt annat, något som vi aldrig varit förut, men ändå är vi samma! Som ett vetefrö bara kan bli en veteplanta kan ett Jenny-frö bara bli en Jenny-planta, inte en Tommyplanta eller en varg-planta. Eller som i dikten: ”Kärleken ger din ros en ny färg”
Hur kan vi veta? Vi kan inte veta! Vi kan verkligen inte veta! Alla våra teorier är bara spekulationer. Ibland försöker vi behärska vår rädsla för att vår jordiska existens ska ta slut med teorier om hur det ska bli, den ena teorin mer avancerad än den andra. Våra hjärnor kan bara inte ge upp att försöka förstå, men döden innebär gränsen för vår förmåga att förstå! Vi har bara de där aningarna, de där avlägsna viskningarna. Där finns de märkliga berättelserna om ljuset i tunneln, där finns känslan av en avlidens närvaro den första tiden som några får, en aning om något annat, något större.
Vi har bara aningar, och avlägsna viskningar och ett löfte! Det är ett mycket viktigt löfte och vi får tro och lita på det – och vila i det. Det är Jesus som ger det löftet: ”Alla som ser Sonen (dvs Jesus själv) och tror på honom skall ha evigt liv!” Vilket underbart löfte! Vi vet inte vad som händer med den som verkligen vägrar tro, även om vi får tro att Gud aldrig någonsin överger en människa, vare sig i döden eller i livet. Men vi har ett löfte! Alla, utan undantag som ser Sonen – dvs. de som vill hålla sig till honom och leva tillsammans med honom så gott det går- alla de ska ha evigt liv!
Döden innebär mörker och nöd och det allra svåraste avskedet på den här sidan, men den som lever tillsammans med Jesus här kommer att leva tillsammans med honom i det eviga livet också! På den andra sidan är döden inte mörker, utan något helt annat, något oändligt mycket bättre. Det är något vi inte alls kan beskriva men många diktare har genom århundradena försökt tolka aningarna och de avlägsna viskningarna. En av dem är Atle Burman i dikten ”Till en avlägsen strand”:
Till en avlägsen strand vill jag gå
och söka det stilla vatten
som glittrat ibland
mitt i vardagens grå och ensamma stunder
om natten.
Den är okänd den stranden
men ändå bekant.
Ty det ljusa jag drömt
och det sköna jag gömt,
är där både verkligt och sant.
Till en avlägsen strand vill jag gå
och söka det milda ljuset
som så ofta har fått mig
att orka ändå
när mitt hjärta känts ensamt
och fruset.
Den är okänd den stranden,
det vet jag så väl
men de glimtar jag sett
har en aning mig gett
om ljuset
som väntar min själ.
(Atle Burman)
Författare: Jenny Persson
