Och de som gick före och de som följde efter ropade: Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer. Hosianna i höjden! (Markus evangelium 11:9-10)
Idag är det palmsöndagen och vi tänker på Jesus. Vi tänker på hur det var när han red in i Jerusalem på en åsna bara några dagar före han korsfästes och dödades.
Lärjungarna och folket som var med honom förstod att han var Messias, den kung de längtat efter så länge. Ja, i hundratals år hade deras folk väntat och väntat på den som skulle rädda dem ur deras fienders grymma händer. De hade ropat och ropat till Gud i sin nöd: Herre rädda oss, Herre fräls oss.”
Själva ordet ”Hosianna” betyder Herre, rädda oss, fräls oss, och det hade blivit ett ord som man ropade när en kung kom. Det är som om man bönföll kungen; ”Snälla kungen, rädda oss, hjälp oss. Var inte en sådan kung som plågar sitt folk utan en som hjälper oss i stället.”
För, kungar är inte alltid så bra. Makthavare i alla tider har utnyttjat sina folk för vinnings skull, de har till och med makten att starta krig och i krig är det alltid de vanliga människorna som råkar illa ut. Det är de som måste bli soldater, det är deras byar och städer som förstörs. Barn, kvinnor, män, gamla och unga, alla drabbas de när makthavarna inte ”hosiannar” sitt folk, inte räddar och frälser dem.
Lärjungarna och folket kände igen Jesus som deras Messias, den kung Gud skulle sända, den kung som ”kom i Herrens namn” som de sjöng om den där första palmsöndagen. Jesus var den kung som skulle ”Hosianna” dem, rädda dem från deras fiender.
De förstod också vad det betydde att Jesus kom på en liten åsna och inte på en stor stridshäst. På en häst kan man kriga, men inte på en liten åsna. Åsnan är ödmjukhetens och fredens djur. Så, när Jesus siter där på åsnan berättar han för alla att han vägrar att kriga. Han är kung för ett annorlunda rike som inte bygger på skydd och avskräckning och vapenmakt. Det handlar inte om ”den starkes rätt” utan om fred, om kärlek, om godhet.
Det är det Jesus står för. Det är det som styr hela hans liv. Det är freden, kärleken och godheten som Jesus menar är starkare än all vapenmakt, all mobbing, all ondska.
Kärleken är starkare än allt hat, än all ondska, vilka uttryck den än tar. Det är det som Jesus vet, nu när han rider in i Jerusalem och vet att han snart kommer att dö den hemska korsfästelsedöden. Han vet det att han kommer att dö, men han vet också att inte ens den ondska som ska döda honom kan vinna över kärleken. Han vet det och går nu medvetet rakt in i sin stora uppgift där han med sin död ska ”hosianna” folket, och inte bara de som var med då utan alla människor i alla tider som tar till sig det han skulle göra. Med sin död skulle han frälsa oss, och med sin uppståndelse skulle an visa att det var sant att ondskan inte kan vinna över kärleken.
Våld kan inte besegra våld, det är bara kärleken som kan övervinna våldet.
Men, ändå, om vi tänker efter. Är det på riktigt möjligt? Är det rimligt att tro at det är sant? Det finns något så djupt orimligt i Jesu sätt att vara kung. Hur ska en vapenlös kärlek kunna få stopp på ondskan? Jag tänker att vi behöver titta på nyheterna samtidigt som vi tänker på Palmsöndagens budskap för att något lite ta in det oerhörda anspråk som Jesus gör.
Vår värld idag är i samma situation som världen var på Jesu tid. Då var en stor det av världen ockuperad av det brutala romarriket. Det var en världsmakt som inte tvekade att utplåna länder som inte böjde sig under deras vapenmakt. Vår värld av i dag är också plågad av krig, av makthavare som inte ”hosiannar” sitt folk.
Många makthavare drivs av rädsla och kan ta till vilka medel som helst för att inte förlora det de tycker är viktigt. För en del handlar det om egen, ekonomisk vinning. För andra är det en snedvriden nationalism där det blir en kamp om att ”äta eller ätas”. Det handlar om att slå ner fienderna inom och utom landet innan de slår ner oss.
Så byggs våldets spiral och den går inte att hejda. Den fortplantar sig genom generationerna, långt efter det att vapnen lagts ner. Våldet skapar så djupa sår och de såren går så lätt upp igen. Misstro, fruktan, rädsla, ångest och nöd. Allt det följer i våldets spår.
Vi behöver läsa nyheterna, vi behöver ta in hur våldet och ondskan förstör, mer och mer. Våldet bygger inte fredens värld, inte för människor och inte för skapelsen. Det enda sätt människan har att skydda sig mot våldet är att själv ta till våld. De flesta av oss krigar inte konkret, vi tar oftast inte heller till knytnävarna och slår varandra sönder och samman. Men, när vi blir rädda försvarar vi oss så lätt genom att angripa andra, vi talar eller tänker onda ord om varandra, vi armbågar oss fram för att få vår rätt, även om det betyder att andra drabbas. Vi börjar så lätt se om vårt eget hus, även om det betyder att andra hamnar utanför.
Vi tänker inte på vår nästa som på oss själva och detta är grundorsaken till all ondska, allt våld. Vi klarar inte av att vara fredsmänniskor fullt ut. Vi rider inte alltid på fredsåsnan som Jesus gjorde. Vi vill allt för ofta klättra upp på stridshästen för att försöka vinna över våra fiender.
Jesus sa: Hellre att jag drabbas än dem. Vi säger så ofta reflexmässigt och omedvetet: Hellre att de drabbas än jag. Att vi tillåter oss att leva efter den principen, det är det som är bränslet för alla konflikter, stora som små.
Nu får vi se framför oss de helvetiska bilder av krig och konflikter som vi tar del av genom nyheterna.
Vi får också, med vår inre blick se hur Jesus, fullständigt medvetet, rider på den lilla åsnan, rakt in krigshelvetet med sitt budskap om fred.
Det är en så våldsam kontrast i dessa båda bilder. Våldets och kärlekens motsatser.
Och Jesus menar att han har rätt då han hävdar: Kärleken är starkast! Kärleken övervinner allt!
Vi vet att vi människor inte kan leva upp till det påståendet. Ingen människa kan hävda de orden med trovärdighet! Men, Jesus menar att han kan det! Hela hans liv är en enda stor inbjudan till att följa med honom, in i hans rike där det är sant på riktigt. Han är vår kung och den som ”Hosiannar” oss om vi följer honom. Ingen annan makthavare kan göra det han kan göra med sin kärleks makt. För, vapenmakt kan aldrig skapa fred, inte mellan länder, inte mellan människor, inte inuti människor. Men, Jesus kan!
Hur gör han det? När Jesus tar upp kampen mot ondskan strider han med kärlekens vapen genom att ge sig själv för människorna, för oss! Han tar hela straffet för ondskan på sig. Och det gäller folkmord och atombomber lika väl som det vi själva gör, kanske små saker, som skadar andra. Han tar det på sig för att stoppa våldets spiral.
Det är som att han säger till oss alla: ”Stopp, du behöver inte hämnas, det finns inget att hämnas på, straffet är redan utmätt. Du är fri från det. Du är fri att älska. Håll dig bara nära mig, så ska jag skydda dig och hjälpa dig, rädda dig och bevara dig. Även om du får utstå stora svårigheter i ditt liv så kommer ondskan och våldet aldrig att besegra dig för du är mitt älskade barn och i min kärlek är du trygg. Det finns alltid en uppståndelse, alltid en utväg, för du är trygg i min kärlek vad som än händer i ditt liv. Glöm aldrig det!”
Jesus bygger sitt fredsrike, människa för människa. Han tar till sig varje människa enskilt och för varje människa som säger ja till honom, som vänder sitt liv till honom och ber honom om frälsning, om hjälp och tar emot hjälpen av Jesus, för varje sådan människa utökas Jesu fredsrike. Varje enskild människa behöver ha det skydd som Jesu kärlek ger och han vill ge det till oss, idag. Han vill vara vår Messias, vår kung som ”Hosiannar” oss, räddar oss, hjälper oss. Låt oss ta emot honom som vår kung och rikta vårt Hosianna-rop till honom, som en bön.
Bön: Kom du Jesus och var min kung. Jag vill vara med i ditt kärleks och fredsrike och ber dig, hjälp mig att ta emot din kärlek, mer och mer i mitt liv så att jag också blir en fredsmänniska. Hjälp mig att hellre rida på fredsåsnan än på stridshästen. Herre hjälp mig. Hosianna!
Betraktelse på Palmsöndagen
Bibeltext: Lukas evangelium 19:28-40
Av Jenny Persson
