Så är vi nu här, i stillhet.
Vi försöker ta in något av det som hände.
Att det faktiskt hände.
Det var så länge sedan. Vi kan inte med våra känslor ta in det. Det är omöjligt. Att Jesus dog då berör oss inte i djupet på samma sätt som vår själ skakas när någon som står oss nära nu dör. Det hemska som hände den där långfredagen för nästan 2000 år sedan är för långt bort från oss för att vi ska förstå i våra hjärtan. Det blir mer som ett minne, och inte ens vårt eget minne utan ett minne transporterat genom århundradena, var helst det funnits kristna.
Om detta må ni berätta, berätta och berätta, generation efter generation. Det förkunnar vi – att det hände. Vi vänder inte bort blicken. Vi skäms inte för det, vi har inte ångest inför det. Tvärtom, vi har det ständigt med oss, som något ofattbart viktigt i all sin ohygglighet, en stor, stor skatt.
Kristus har dött. Det är vår förkunnelse. Redan Paulus skrev att det enda han ville veta av när han var hos församlingen i Korinth, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. (1 Kor 2:2) Korset är vår tros stora skatt.
Vi bekänner och förnekar det inte. Vår Herre och ledare, vår frälsare, dog. Av helt fri vilja, medvetet, rakryggat gick han rakt in i helvetet på korset. Och han gjorde det för vår skull. Det är vår frälsning, vår räddning korset handlar om. På korset bar han vår synd och skuld för att vi skulle bli förlåtna, helade, fria, upprättade, rakryggade, han ville ge oss ett nytt liv.
O, Herre, hjälp mig att förstå det i mitt inre,
hjälp mig att ta det till mig i mitt hjärta,
att det är som det står i Jesajas bok:
Det var våra brott du blev pinad för,
det var våra synder du blev sargad för.
Du tuktades för att vi skulle helas,
dina sår gav oss bot.
Och som det står om i första Petrusbrevet 2:
Våra synder bar du i din egen kropp upp på träpålen,
för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten.
Genom dina sår har vi blivit botade.
Vi var som vilsegångna får,
men nu har vi vänt tillbaka
till våra själars herde och vårdare.
Vi kan inte förstå fullt ut, vi kan inte ta in det fullt ut. Men vi kan leva i det. Vi kan leva som korsets människor. Korset kan vara vårt segertecken. Det han gjorde för oss är det mysterium som är grunden för våra liv, fast vi inte förstår det.
Vi förstår det inte men det betyder inget, för Jesus vet vad han gjorde och det är honom vi litar på, fäster vår blick vid, följer genom liv och död, ända in i evigheten. Han vet hur det han gjorde på korset hjälper oss så att vi kan leva våra liv nära, nära Gud, trygga, förlåtna, omslutna av hans godhet. Han gjorde så att ondskan är besegrad och aldrig någonsin kommer att få sista ordet, hur det hur det än ser ut i världen och i våra egna privata liv. Vi förstår inte men Jesus vet och vi får lita på honom.
Men, faktumet vet vi, att han dog, och det förkunnar vi, för vi är korsets människor.
Vi ska nu få ta emot nattvarden. Det är det tecken, den minnesplats, som kristna i alla tider, vecka efter vecka, samlats vid för att minnas och ta till sig Jesu död.
Som vi bekänner i vår nattvardsordning:
Kristus har dött – men vi stannar inte vid det, vi fortsätter bekänna: Kristus har uppstått. Om Jesus Kristus inte hade uppstått, då skulle hans död ha varit helt meningslös och vi skulle inte ha firat långfredagen och korset skulle inte ha varit vår stora skatt, då skulle hela Jesu liv varit helt förgäves.
Kristus har dött.
Kristus har uppstått
Och här vid korset, på långfredagen, får vi ta emot Jesu kropp och blod och ta in hur oerhört stort och viktigt det är att Jesus dog, för oss, för dig och mig.
Han är för dig utgiven Han är för dig utgjuten.
Och aldrig kan vi tacka nog för det.
Så, låt oss ta emot honom i våra händer, i våra munnar, i våra hjärtan, här, nära korset. Amen.
Betraktelse inför långfredagens nattvardsfirande
Av Jenny Persson
