Cecilia Strömberg hälsade välkommen till kvällens missionsafton och berättade om hur hon fått motbud av de som var bokade för kvällen. Hon bad och kontaktade sedan André Jakobsson som är regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan region Nord. Han hade besök av Britta Hermansson, Göteborg och skulle bara kolla upp att de kunde fara till Hörnsjö. Dagen efter kom bönesvaret att de tackade ja till att komma. Den inleddes med psalmen ”Gud är trofast”. Hon läste från Psaltaren 68:20 samt sången ”Han är trofast”.
Anna och André Jakobsson sjöng ”Männ’ska se dig själv” skriven av Ingmar Johansson. Därefter sjöng de från Psaltaren 103:8-18 där André tonsatt psalmen. Psalmen ”Jag lyfter ögat mot himmelen” sjöngs innan Britta Hermansson fick ordet.
Britta Hermansson har jobbat som församlingspastor i bl.a. Halmstad. Hon har även varit riksevangelist inom Missionsförbundet som sedan blev Equmeniakyrkan. Hon är bosatt i Göteborg men kommer ursprungligen från Nås i Västerdalarna. När man bor utanför stan så finns det olika sätt att ta sig fram. Det finns en berättelse om en man som pendlar varje dag till och från sitt arbete. När han kom till busskuren hemma så kom hans son och mötte honom. Lilla killen säger att jag kan bära din ryggsäck så kan du bära mig. När förlorar vi det i livet att lita på att det är alltid någon som bär oss. Kanske i vissa tider då man tvekar och knäna viker sig av tunga bördor. Det är också tider då vi upptäcker att jag var faktiskt buren under den svåra perioden. Vissa saker får vi bära genom ett helt liv. Dela varandras bördor. Men det är alltid någon som bär oss med den bördan vi blivit tilldelad. En del bördor har vi inte blivit tilldelad men vi bär dem ändå i onödan. Vi behöver få hjälp att släppa vissa saker som faktiskt inte är min börda. Ingmar Johansson som skrev första sången var med i ett tv-program för ett tag sedan. Han hade ett vittnesbörd om att han i en period, i en stor livskris, upptäckte han att han aldrig tagit hand om det lilla barnet inom sig. Han försökte hitta olika vägar att fylla det hålet. Till slut kände han att behövde ta hand om sitt inre jag och så skrev han sången ”Du är en bön”. Vi bär alla på vissa bördor. Andra behöver vi få hjälp att släppa. Lita på bönen: Bär mig hela vägen hem. Nu bär jag inte omkring på en tro. Jag har en tro som bär mig. En resa genom livet att lita på att jag är buren om vad det innebär att vara människa. Britta berättade om ett mail som hon fått om en tv-kanal som hon hade 5 dagar kvar på att se. Du har väl inte missat något du vill se. Hon hittade något som hon velat se, en serie som hette Yellowstone, en nationalpark i USA. Det finns också en föregångare som hette 1923 och den fanns också på denna kanal. Jane som fanns med i filmen var väldigt sjuk. Hans maka Carra satt med honom. Hon gick ut på en stor slätt och böjde knä. Hon har skrivit dagbok och tackar Gud för att han överlever. Det hon säger inför Gud: Det finns bara tre svar på bön: Ja, Inte än, Jag har nåt annat i åtanke för dig. Det finns inga nej. Gud säger aldrig nej, Han har nåt annat i åtanke för dig, eller inte än och ibland blir det ett ja. Tänk vad du har bett om under året som inte slagit in. Hon berättade om ett möte med en människa vars bror som Britta tänkte att blir det inte vi så dör jag. Hur kunde jag tänka så. Tack gode Gud, Jag hade blivit nåt helt annat och så gammal han hade blivit. Jag hade inte varit här den här kvällen, varit nån helt annanstans. Gud hade något annat i åtanke för dig eller för mig. Livet hade lärt henne att ta emot livet som det var, att vara tacksam för det goda och be för det svåra. Jag har en ryggsäck som jag kan bära men nån behöver bära mig. Det kan vara om jag ser en serie på tv eller om jag läser från Paulus, det är väldigt många som vet något om bön och har förmågan att berätta det för dig och mig. Hon pratade med Lars Björklund som är sjukhuspräst och samtalade om hopp. För att veta vad man har för hopp, I hoppet är vi frälsta, hoppas på det vi inte ser. Då behöver man identifiera hopplöshet för att upptäcka om man bär ett hopp eller om hoppet kan få komma in i ditt liv. Han säger det utifrån många svåra situationer, i stora livskriser, när man förlorar barn. olika kroppsdelar, den man älskar och allt som drabbar en. Hopplöshet kan man känna igen på tre olika saker, känner mig övergiven, känner maktlöshet inför min situation – tappat kontrollen, känner stumhet – har ingenting att säga. När stumheten bryts börjar hoppet sippra in. Hoppet börjar när jag inte längre är övergiven. Finns det en Gud som möter oss? Det finns bara tre svar på bön. Ja, inte än eller Gud har något annat i åtanke för dig.
Anna och André fortsatt med att sjunga ”Som hjorten längtar till bäckens vatten”. Den är en psaltarpsalm som André har tonsatt. Sedan sjöng de ”Det brinner en eld”. Cecilia avslutade med bön och psalmen ”Vila i mig” sjöngs till avslutning samt välsignelsen. Eiron Flogér som var kvällen inbjudare hade fikabordet uppdukat och alla kunde bre sina egna mackor,
