Trots en tidig vår så fanns det gott om vitsippor att plocka till kvällens missionsafton. Vi kunde även glädjas åt att våra clivior har kommit med blomknoppar. Den ena har till och med två stänglar.
Kvällen inleddes med psalmen ”Likt vårdagssol i morgonglöd”. Cecilia läste psaltarpsalmen från föregående söndag Psaltaren 98:1-8. Kvällens gäster var Hedlundakyrkans kör med deras körledare Margareta Sandberg. De sjöng många sånger som är utgivna i brukssånger. De började ”Kom som du är”, ”Tunt är ljuset vid skymning”, ”I din hand ligger mina dagar” och ”Livets mysterium”. Margareta spelade piano till sångerna och Yngve Björklund spelade cello.
Yngve som nyligen fyllt 85 år och det firade han med ett musikkafé som kören inbjudit till. Han drog sig till minnes om det missionshus i Bötsle där han som 10-åring var med och spelade och nu kunde han spela med kören igen på hans födelsedagsfest. Missionshuset är en kulturinstitution där man träffas och pratar och möta andra människor. Byn ligger ganska högt och de kunde se 11 mindre byar från köksfönstret. Vid klart väder kunde man se vattentornet och Saltvikshöjden. Det var ungefär 12 gårdar i byn. Det fanns jordbruk på ca 10-12 kor och torpare som hade bara 3 kor, grisar och lite höns. Yngves pappa jobbade åt vägverket, andra jobbade på järnvägen eller televerket. En cyklade ut med posten. En kvinna som hette Hulda fick ansvaret att gå ner till järnvägen för att veva ner bommarna då stinsen hade fått sluta och tågtrafiken blev mindre. Trots byns litenhet så fanns det två missionshus, lutherska och missionarna. Yngves 4 år yngre bror har skrivit lite dikter från hans barndomsupplevelser. Den första handlade om de båda bönhusen. Det var självklart att man var musikalisk när man var i kyrkan. De hade en kör, strängmusik, gitarrsystrarna med bl.a. mandolin och kontrabas. Strängmusiken övade regelbundet och var så duktiga att de fick åka till missionskyrkan i Härnösand. Hans bror Erik hade även skrivit en dikt om symötena. Då läste de alltid en berättelse, drack kaffe. Sedan predikade pastorn men mest mindes han kakfaten och att kollekten skulle bli stor. I början av 50-talet hade kommunen anställt en musikledare för att ungdomarna skulle få lära sig spela. Hans yngre bror lärde sig spela fiol. Musikledaren hade en lodenrock och han hade också en bil, Peugot. Han frågade om han hade någon bror som skulle vilja spela cello och Yngve började träna på den. Tanken var att det skulle bli en orkester. Det anordnades en tävling som deras mamma anmälde pojkarna till. Han spelade det musikstycke som de tävlade med, som Johann Sebastian Bach skrivit. De växte upp och hans bror Erik blev författare och journalist och Yngve blev cellopedagog. Han avslutade sitt anförande med en dikt om strängmusiken.
Efter Yngves berättelse sjöng kören ”Jag vill sjunga om din storhet”, ”Som hjorten längtar” och ”Som humlan”. Cecilia pålyste kommande möten och påminde om bönsöndagen som kommer nästa söndag. Hon läste från Jeremia 29:11-14. Hon bad för veckans böneämnen samt ”Vår Fader”. Psalmen ”Stor är din trofasthet” sjöngs innan det var dags för kören igen.
Vi fick lyssna till ”En skapares händer”, ”Nu jublar alla blommor” och ”Som en örn”. Mötet avslutades med att alla fick sjunga med i ”Välsignelsen”. Fikat var framdukat och ett 40-tal fick dela fikagemenskapen.
