Uppförs Jakobs stege som startar i Björnlandsbäck vandrade Vännäsborna m.fl. medan tre personer gick från Holmbacka.
En mer spännande väg där det försvunnit en del snitslar, buskar växer upp men det finns några riktmärken efter vägen som man inte får missa.
Det är en stenbro över en mindre bäck/dike, ett älgpass samt en stor sten. Missar man dessa så får man följa bäcken tills man kommer till bron vilket hände webbsidans skribent. Men det gick bra, tog bara lite längre tid. En man vid namn Jacksson brukade säga att man går vägen på 30 minuter men det har hänt att jag gått den på en halvtimme vilket inte stämmer idag. Man får räkna med den dubbla tiden. Ett 20-tal besökte årets gökotta och den började med att alla tog fram sina fikakorgar. Ellinor Gustafsson inledde gökottan med att be en sommarbön.
Hon tänker på hur fantastiskt rum det är i Guds skapelse. Vi får omslutas av naturen och den välkomnar oss att finna trygghet, återhämtning, lugn och hjälper oss att reda ut våra tankar. Både höjd och vatten på en gång ger oss goda förutsättningar för de tankar vi har. En del människor har mobila hem, ofrivilligt eller frivilligt, Då är det viktigt vilka resurser vi har i gruppen. Finns det några pannkakor kvar, macka, extra tröja, kaffe kvar. Ellinor har med sig en hängmatta och en första hjälpen-låda. När vi färdas tillsammans så har vi tillgång till varandras resurser. Vi har tillgång till våra inneboende resurser som kan tillföra olika saker. Att vara på väg tillsammans betyder mycket för gemenskapen. Då kan vi använda de saker vi har med oss. Efter hennes inledning sjöng alla med i psalmen ”Över berg och dal”. Cecilia Strömberg ansvarade för sång och musik och hade inspelat pianomusik som förstärkte sången. Därefter sjöng hon ”Din är äran”. Ellinor berättade om att hon varit i Luleå och talat om vikten att vara ute i naturen för människor med psykisk ohälsa och andra. För henne är det ett viktigt budskap för att man ska få må bättre. En person sa till Ellinor på frågan om vad det betyder för dig idag: När man har lite att göra och allt känns grått. Då blir det här med att vara ute i naturen som en tidspinne som vi hänger upp våra tankar på och som skapar en rytm i oss.
Elin Lagerhäll började sin predikan med att påstå att det sägs att svenskar är världens mest sekulariserade folk. Att vi tillhör världens minst religiösa folk och samtidigt söker sig allt fler människor ut i naturen, i skogen, på fjället, ut på havet för att hitta stillhet, vila och eftertanke. En som pratar mycket om det här är religionshistoriker David Thurfjell. Han hörs på radion men har också skrivit böcker bl.a ”Granskogsfolk”. Där intervjuar han människor som inte kallar sig religiösa men som upplever något djupt när man vistas ute i naturen. Ett lugn, en samhörighet, en känsla av att höra hemma. Många människor med eller utan tro kan känna igen det där. Skogen är min kyrka och naturen är min katedral. Inte för att naturen är Gud utan för att skapelsen kan hjälpa oss att ana skaparen. Här ute händer det nåt med oss. Här får jag syn på min litenhet när jag blickar ut över vida vyer, över stora brusande vatten eller upp över höga trädtoppar. Jag får också nya perspektiv när blicken istället fastnar i det lilla, när jag ser ett tåg med myror som bär tallbarr till stacken eller upptäcker detaljrikedomen i ett löv eller i mossan. Jag förundras och fascineras. Pulsen som går upp av det fysiskt ansträngande i att ta sig över stock och sten, uppför höjder och genom snår. Vissa sinnen skärps när vi är tvungna att hålla fokus på rötter och grenar längs vägen. Här vid rastplatsen och vilan går istället pulsen ner. Andningen blir lugnare och tankarna får plats. Det är andra sinnen som vaknar, vi hör allt lite tydligare. Vinden i träden, fågelsången, ljudet av vatten, doften av skog och jord, smaker förstärks och en tråkig smörgås kan bli det godaste som man ätit. Mitt i allt detta känner vi hur små vi är men också att vi hör i hop med varandra och med något större. Thurfjells forskning visar att många använder naturen som en spegel, som ett rassel på det som är våra egna liv. Hur vi kopplar ihop det som sker i våra inre landskap med det det yttre landskapet. Årstiderna utanför oss påminner om årstiderna inom oss. Både i våra liv och i naturen kan vi få uppleva det som spirar och det som blommar och det som vissnar och dör. Kanske är det därför människor söker sig ut för att naturen hjälper oss att förstå nåt om oss själva och om livet och kanske också nåt om Gud. På ett sätt ligger det i vår kultur , det som vi får med oss redan som barnsben att naturen ger lugn och läkedom. Skapelsen bär också på helande och heligt. Hela bibeln börjar med skapelsen, mänskligheten planteras och lever i en trädgård. Gång på gång möter Gud människor i naturen. Mose vid den brinnande busken, Elia på berget, Jesus i öknen och lärjungarna vid sjön. Här ute finns det så mycket som påminner oss om nåd. Allt detta är gratis. Så lev Guds nu av Guds nåd får du ta emot varje stund ur hans hand. Skogen tar inte betalt för sin stillhet. Solen skickar ingen faktura för sitt ljus. Luften vi andas är en gåva. Vi lever av sånt vi först får ta emot. Det är nåd och därför är tacksamheten så viktig. Modern forskning visar att tid i naturen och tacksamhet gör gott för människan. Båda grejerna kan minska stress hos oss, öka återhämtning och välbefinnande. Det är också bibliskt. Dagen psalm från Psaltaren är en halleluja-psalm. Ordet halleluja betyder prisa Herren. Det finns ett liknande utryck inom islam som heter alhamdulillah som betyder Lovad vare Gud. Oavsett språk eller tro så är det mer än bara ett ord. Ett ord som rymmer så mycket tacksamhet och förundran, en påminnelse i det stora och det lilla. Halleluja är både ett glädje rop och en lättnadens suck. Psaltaren 113:1-6. Den visar oss något viktigt, en påminnelse om att prisa Gud för allt som vi har och får ta emot helt gratis. Bara när vi nämner hans namn är det en lovsång, att tänka på Gud är lycka och välsignelse nu och i alla dagar. Från öst till väst, från soluppgång till solnedgång, genom hela livet, i glädje och i sorg, arbete och vila. Sluta inte sjunga Guds lov. Gud som är större än himlen och ändå nära människan, han som ser den som är liten och lyfter den som faller, som ger hopp till den som tappat mod. Vem är som Herren vår Gud? Det är psalmens stora fråga. För Elin är det på sådana här platser som den här frågan poppar upp tydligast, både i det stora och vida, höga men också i det detaljrika på marken. Gud som redan är stor blir större i skogen, i naturen. Så nära och närvarande men samtidigt så svindlande stor. Här anar vi skaparen och Elin hoppades också att vi skulle få göra det. När vi stannar upp och andas, när vi förundras så anar vi att livet inte bara är prestation och stress utan en gåva. När vi låter ande kropp och själ landa i naturen, känner nåden. Då kan lovsången väckas i oss i takt med tacksamhet och förundran. Så låt oss ta emot vinden, ljuset och stillheten och låt våra liva svara med samma ord som psalmisten. Halleluja.
Efter predikan sjöng Cecilia ”Jesus vem är som du” och alla fick stämma in i trosbekännelsen ”Jag tror på en Gud en enda”. Därefter firades nattvard.
Elin läste instiftelseorden. Under utdelandet sjöngs ”När vi delar de bröd” och ”Din trofasta kärlek”. Gökottan avslutades med välsignelsen och sommarbönen innan alla människor och hundar återvände hemåt.
Sommarbön:
En ny dag, Herre, av nåd och liv, av rörelse och vila, av intryck och uttryck, av nya erfarenheter och tankar. Hjälp mig att denna dag lämna allt som hindrar mig att vara närvarande i det som sker. Öppna mig för skapelsens skönhet, för själens andning, för din närvaro hos mig i tankar och samtal. I Jesu Kristi namn. Amen.
