Predikotext: Johannes evangelium kapitel 4 vers 27-42
I dag får vi möta en kvinna som har haft ett långt, djupt samtal med Jesus och hon har börjat ana vem han är, Messias, världens frälsare. Hon skyndade sig att berätta det för folket i sin hemstad och hon tog med sig dem till Jesus så att de själva skulle kunna prata med honom. Och, när de pratat med honom själva började de också förstå, de hade själva hört honom och bara visste att han verkligen var världens frälsare.
Men, det jag är riktigt nyfiken på i dag är det som hände efter. Det står inget i Bibeln om det men jag undrar ändå. Började de träffas hemma hos varandra? Samlades de som varit med och pratade om det, mindes de vad de varit med om och försökte förstå tillsammans? Och kvinnan, hon som var den förste av dem som samtalade med Jesus, och så länge.! Fick hon en speciell plats i gemenskapen? Blev det ”ett surr” runt det som hände och blev andra så nyfikna att de också ville vara med?
Vi vet inte, men det är tydligt att det runt Jesus skapades gemenskaper. Han samlade sina lärjungar, inte bara de 12 utan många fler, både män och kvinnor. Det är så tydligt att gemenskapen med varandra v ar så viktigt för hans efterföljare. Direkt efter hans död samlades de för att sörja och de tog emot hans uppståndelse tillsammans och efter hans himmelsfärd samlades de och var tillsammans när den Helige Ande kom på pingstdagen.
De nya som blev frälsta fogades hela tiden in i gemenskapen. Det är som om detta att vara kristen, att vara Jesu efterföljare, ända från början varit att vara en del av den gemenskap som har den uppståndne Jesus som sitt centrum. Paulus gav oss bilden av att vi, de kristustroende, är som en enda kropp och Jesus är vårt huvud.
Och det fortsatte! I hela den första kyrkan, varhelst de kristna kom, formade de gemenskaper, församlingar. I Korint likaväl som i Efesos, i Syrien, i Egypten, i Rom, i Frankrike. På plats efter plats formades de kristna gemenskaperna.
I all mänsklig gemenskap behövs det en struktur, en ordning, så att alla får komma till sin rätt allt utifrån sina olika gåvor och det behöver finnas ett gott ledarskap. Detta förstod de kristna mycket tidigt men det kunde se olika ut allt eftersom situationerna var så olika. Men, ett gott ledarskap var viktigt i församlingarna redan från början och redan Paulus undervisar en hel del om det i sina brev.
Och församlingarna var hela tiden medvetna om varandra. De riktigt stora besluten tog man tillsammans, i de stora kyrkomötena, där betrodda människor från alla delar av kristenheten träffades och avgjorde vad man tillsammans förstod var det rätta, vad som var Guds vilja i just den speciella situationen. Man räknade med de troendes gemensamma förmåga att förstå vad Guds vilja var. Detta kom att kallas för ”Sensus fidei”, de troendes gemensamma förmåga att urskilja Guds vilja tillsammans.
Och den kristna gemenskapen har fortsatt genom århundradena. De har fått olika konkret gestalt beroende på vilken situation man befunnit sig i. Ortodoxa kyrkor är annorlunda än Equmeniakyrkor, Katolska kyrkor är olika mot Lutherska. De protestantiska kyrkorna är sinns emellan mycket olika. Men, detta är inget konstigt. Den kristna gemenskapen har Jesus i centrum, men den tar sig olika form allt eftersom de olika situationer de befinner sig i för Gud är verklighetens Gud i varje unik situation. Gud är den samma, men inte formen på gemenskapen. Den kristna gemenskapen är en verklig gemenskap, med verkliga människor i verkliga omständigheter. Vår tro är inte i den överandliga världen utan den är högst konkret verklig. Det är väldigt mycket vardag i Kristen tro, och det är som det ska för Gud, Jesus Kristus, är verkligheten Gud, på riktigt.
Jag undrar hur det var för pigorna och drängarna, bruksarbetarna och intendenterna, bönderna och alla de andra i 1800-talets Nyed när de började förstå att Jesus älskade dem var och en så ofattbart mycket att hela deras liv förändrades. De förstod också att om Jesus älskade dem var och en så ofattbart mycket, då vad de också syskon, de var bröder och systrar som delade livet med varandra. Och, de förstod at de alla var lika värdefulla och de förstod att det ledarskap de behövde för sin gemenskap skulle utgå ifrån dem alla. Alla, var och en, fick en röst! Vad stort det var för kvinnor och tjänstefolk som kanske aldrig ens fått lära sig skriva sitt namn.
Och föreningen blev det sätt man organiserade sin gemenskap på. I föreningen hade varje person en röst så att alla de troende tillsammans hade att fatta besluten. Styrelsen valdes ur deras gemenskapen och styrelsen var ansvariga inför gemenskapen. De som valdes var betrodda och villiga. Till och med pastorn valdes av gemenskapen och var ansvarig inför gemenskapen.
Det här var så stort. Vi tar det för givet, men det är det inte! I vår värld ser vi att det på många platser inte är självklart. I många sammanhang är det inte en människa en röst, alla är räknade som röstberättigade, alla räknas inte lika mycket. Tyvärr är det också så att det finns kristna sammanhang i vår tid som också går ifrån detta. En ytterlighet är när man talar om att den andlige ledaren som någon speciellt utvald, ibland kallar med det till och med för ett apostoliskt ledarskap, och att det hävdas att den ledaren ska ha den yttersta makten för att den på något sätt är utsedd av Gud att vara den som bestämmer. Då blir det ju någon sorts teokratisk hierarki och det står mycket långt från det som vår Equmeniakyrka står för. Det står också mycket långt ifrån det ”sensus fidei” som den tidiga kristna kyrkan räknade med.
I vår församling har alla som vill höra till vår gemenskap möjlighet att vara med på våra gudstjänster och församlingsmöten, alla ha möjlighet att vara med och dela tro och liv. Men, det är de som fullt ut tagit steget att bli medlemmar i församlingen som har rösträtt och tillsammans har ansvaret för att fatta de stora besluten. De väljer också styrelsen och håller den ansvarig en gång om året på årsmötet.
I dag har jag velat ge er denna lite ovanliga predikan eftersom det i dag är församlingens årsmötesdag. På årsmötet kommer vi att få redovisat i full öppenhet församlingens ekonomi och verksamhetsberättelse och vi kommer att välja den nya styrelsen. Alla som vill är välkomna att närvara när församlingens medlemmar tar sitt ansvar för gemenskapens bästa.
Så, idag är en stor och i högsta grad andlig dag när vi som gemenskap tar vårt ansvar för det gemensamma bästa. Man kan tycka att årsmöten är lite formella och stela, men det är just för att alla ska veta att allt går precis rätt till när man gör den viktiga redovisningen av vad som hände i församlingen förra året och att valen går rätt till. Mitt i alla dessa formella årsmötespunkter kan man tänka på vad det är vi egentligen gör. Vi tar vårt gemensamma ansvar för den gemenskap som finns här som är Kristi kropp där vi är delarna och Jesus Kristus är huvudet. Det är vi som har det ansvaret, inga andra, och det är stort!!!!
Så, nästa år när vi har årsmöte hoppas jag att vi alla kommer med en glädje och en förväntan. Jag hoppas att det verkligen blir en årsmöteshögtid där vi firar att vi är en gemenskap som i Jesu Kristi namn under bön och med vår gemensamma klokhet tar vårt gemensamma ansvar för hela gemenskapens bästa. Jag skulle så gärna vilja att vi allt mer, av hela hjärtat inser hur stort det är!!!
Amen
Predikan 3 söndagen efter trettondagen
Jenny Persson
