I dag får vi möta en kvinna. Vi kan läsa om henne i Markus evangelium 14: 3-9. Vi vet inte hennes namn. Vi vet att Jesus ska mördas bara några dagar senare, men det vet inte hon. Hon vet bara att Jesus äter en måltid med Simon i Betania. Kanske var Simon hennes granne.
Jag kan se henne framför mig, hemma hos sig där i Betania, hur hon tar fram sin dyraste balsam. Jag tänker att hennes hjärta bultar och hon känner glädjen och förväntan inför att få smörja Jesus med den. Något inuti henne viskar att det är det här hon ska göra och det är Guds röst som viskar! Den är glad och god och varm och den fyller henne med lycka. Även om hon själv också vet alla förnuftsargument om att inte slösa med dyrbarheter vet hon att det här är något annat. Hon vet i sitt hjärta att detta ska ske, oljan ska hällas ut i allt sitt överflöd. Hon vet inte varför, men hon följer Guds röst i sitt inre, sin allra djupaste övertygelse och tro. Hon går bort till Simons hos och äntligen är hon hos Jesus och kan smörja honom med sin olja.
Jag ser lyckan i det ögonblicket, mötet mellan henne och Jesus, ett heligt ögonblick som Gud själv lett henne in i. Det är ett stort, stort ögonblick.
Men hårda, kritiserande röster biter plötsligt sönder ögonblicket med sitt hån. Varför slösar du så med dyrbar balsam undrade de försmädligt. Men, trodde de verkligen inte att kvinnan visste hur dyrbar oljan var? Trodde de att hon inte beräknat kostnaden och valt det hon gjorde utifrån sin egen övertygelse? Trodde de att hon var så dum?
Kan du ana hur deras hån skär genom kvinnans glädje och hotar att smula sönder den till aska? Hon är helt försvarslös där med sin vidöppna själ. Jesus ser det. Han försvarar henne. Han läxar upp de som hånar henne. Varför gör ni henne ledsen frågar han, låt henne vara! Och så berättar han också för alla varför Gud lett kvinnan till att smörja honom med sin olja. Hon smorde honom till hans begravning, och för det ska hon kommas ihåg överallt där evangeliet förkunnas, också här i Molkom.
Den kvinnan är det vi får möta idag. Och när vi möter henne är det en människa som blir påhoppad för sin tross skull som vi möter. Påhoppad för att hon inte gör som de andra tycker man ska göra. Hon följer det Gud lagt ner i hennes hjärta och hon blir påhoppad för det! Det är det här vi ska stanna för idag. Att bli påhoppad för sin tro.
Vi är inne i fastan nu och mina predikningar kommer att ha temat ”Den andliga kampen” tre söndagar i följd. Många får uppleva att bli påhoppade för sin tros skull, så det blir den första delen i temaserien.
Om vi följer Guds röst i vårt inre handlar det aldrig om vad andra tycker är rätt och lämpligt. Gud, och varje troende människa har sitt eget, privata samtal. Gud leder varje människa enskilt och ingen har något med det att göra och det är sant! Det finns en gräns där Gud och den enskilde är på ena sidan och alla andra är på den andra, och den gränsen kan aldrig korsas. Ett exempel på det är när lärjungen Petrus frågar Jesus ”Hur blir det med Johannes” och Jesus säger till honom ”… vad rör det dig? Du ska följa mig.” (Johannes evangelium 21:22)
Men vi försöker allt för ofta lägga oss i, begränsa andra, kritisera, stänga inne eller ute och hävda att vi vet sanningen i den andres liv och vi kan komma så nära gränsen att vi verkligen skadar varandra. Kommer någon allt för nära min heliga gräns blir jag som kvinnan, sårad, min glädje smulas sönder. Kanske är det så för dig också.
Detta handlar om en andlig kamp. Nu ska vi läsa den kanske viktigaste texten i Bibeln om den andliga kampen, Efesierbrevet 6:10-18
V 10: Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Det är hos Herren, Jesus själv som vi får hämta styrkan när vi är utsatta för alla olika former av svårigheter. Vi får ta på oss Guds rustning för att stå fasta i allt svårt som händer oss.
6:11-18 11Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. 12Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. 13Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. 14Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar 15och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. 16Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, 17och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.
V 12 behandlar jag i nästa veckas predikan, då vi ska tala om ”Demonerna och Jesus”.
Det finns mycket att säga om texten om Guds rustning, men det vi ska fokusera på idag är sanningens bälte. Bältet höll ihop den dåtida soldatens kläder under rustningen och det gjorde så att soldaten inte hindrades av kläder som fladdrade och kunde sätta krokben för honom.
Vad är då sanningens bälte? Det har två delar. Dels är Jesus själv och budskapet om honom den sanning vi ska hålla oss till. Jag är sanningen säger Jesus. (Johannes evangelium 14:6.)
I dag ska vi fokusera mer på den andra delen av sanningens bälte. Den handlar om att leva i sanningen i sin egen person, att leva i sanningen i och om sitt eget liv. Ibland kallas detta för integritet eller inre stabilitet. Jesus vill hjälpa oss att ta bort varje lögn ur våra personliga liv. I sin tid och i sin takt och med sin stora kärlek visar han oss på de områden i våra liv där det finns lögn, där vi smyger och mörkar, både för oss själva och för andra.
Varje område i oss där det finns lögn eller mörkläggning blir en spricka i vår vapenrustning som gör att vi kan snava och falla. Det som finns under vår rustning är inte stadigt, det är som lösa kläder som kan haka i och få oss att snava. Det blir till skyddslösa hål som det onda kan få oss att tappa fotfästet genom.
Jag tänker att om kvinnan med balsamflaskan lever i öppenhet och sanning kan de hånfulla orden inte nå henne lika mycket som om hon själv har något hon vill dölja.
Jag tror att detta är mycket viktigt för oss just nu att tänka på och be Jesus hjälpa oss att se varje bit av lögn eller förställning som finns i våra liv, så att vi kan bekänna det och stå stadiga och frimodiga i Jesu namn.
Jag tror att detta är viktigt för oss just nu, av två konkreta skäl. Dels har jag nu under en tid hört folk berätta om hur andra klankat ner på deras tro. Folk har känt sig påhoppade. Detta är riktigt illa och långt från den omsorg och kärlek Jesus visar oss människor. Jag tar upp detta idag, för att jag förstod på ett församlingsmöte nyligen att det var fler som också uppmärksammat det.
Om det runt denna församling finns människor, även sådana som inte kommer så ofta till våra gudstjänster, som kritiserar andra troende, då behöver vi som församling stå upp mot det. Kanske frågar folk ifrågasättande: ”Är du verkligen kristen?” eller ”Inte kan väl du vara kristen som gör si eller så” eller ”För att vara kristen måste man göra det eller det” Sådana frågor liknar de som de hånfulla sa till kvinnan med balsamflaskan och de är lika falska. Jesus svarar samma sak idag: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen?”
Den andra anledningen till att jag tar upp denna del av den andliga kampen idag är en kommentar jag hörde efter förra församlingsmötet. Någon sa ungefär: ”Det påminner mycket om det som var då”
Den här församlingen har nämligen upplevt något liknande tidigare. Det var när Livets ord kom under 80-talet. Människor började ifrågasätta varandra och säga ”De och de är inte andliga nog” ”De eller de tror på fel sätt”. Det finns flera olika tolkningar av vad som hände och jag ska inte gå in djupare på detta nu, men människor började misstro varandra och det blev djupa sår och splittringar som fortfarande gör ont i en del människor. Detta är en del av denna församlings sanning, som också behöver få vara i ljuset.
Att ge sig på och bedöma andra människors tro är ingenting vi människor fått mandat till. Det leder aldrig till det goda. Vi har alla saker i oss som behöver förändras. Vi är alla på en vandring djupare och djupare in i vår tro, i sanningen, och när vi behöver ändra oss kommer Jesus själv att leda oss in i det nya. I respektfulla samtal kan vi prata om det och hjälpa varandra men aldrig, aldrig att vi ska bedöma och korrigera andras tro.
Paulus skriver om hur vi tar på oss rustningen: 18Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund.
Min bön är att denna kyrka och denna församling ska få vara en frizon, ett sammanhang där man får vara sig själv, vara sann i sig själv och inte behöva riskera att bli hanterad ovarsamt eller bli påhoppad.
Jag ber om att den här församlingen ska få vara ett tryggt rum, där alla får vara och växa nära Jesus, att vi ska få följa hur Jesu kärlek leder oss och att kärleken mellan oss människor får djupna allt mer, ju närmare vi är Jesus, han som älskar oss alla, utan undantag.
Amen
Predikan på 2a söndagen i fastan 1 mars 2026
Av Jenny Persson
