I en bön till Gud säger Jesus: ”Eftersom de är dina!” (Johannes evangelium 17:9) Med de orden tas vi till Bibelns absoluta centrum. Vi är Hans! Vi är Guds älskade barn! Gud säger om dem som är hans: Du är dyrbar för mig! Jag älskar och ärar dig. (Jesaja 43:4) I detta ligger hela vår trygghet och vår fasta grund.
Kan vi låta de orden röra vid oss idag? Du, just du är dyrbar i Guds ögon. Han ärar och älskar dig. Andas in den sanningen med djupa andetag, för det är sanningen om ditt liv!
I Johannesevangeliets 17:e kapitel, där dagens evangelietext är hämtad, ber Jesus för alla dem som är hans i alla tider. Han ber vid måltiden på kvällen innan han korsfästs och dör för att sedan uppstå tre dagar senare. Jesus vet vad som ska hända och då, i den svåra kvällen, ber han för oss, för dig och mig!
Jesus ber i sin bön: Jag ber för dem och inte bara för dem ber jag utan för alla som genom deras ord tror på mig. (Joh 17: 9,20)
Och det är vi! Vi fanns i Jesus omsorg och tanke redan då, för 2000 år sedan. Just där och då ber han inte för ”världen” dvs de som inte bryr sig om honom. Han har visat hur mycket han bryr sig om alla människor många gånger tidigare, men nu, i detta speciella ögonblick, är det de som bryr sig om honom och vill vara nära honom som han ber särskilt för och tänker på.
När Jesus var tillsammans med sitt folk på jorden beskyddade han dem och hjälpte dem mycket konkret, men hur ska det bli nu när han lämnar dem? Vad ska det bli av dem?
Det finns en sådan ömhet och omsorg i Jesu bön. Det påminner om hur en förälder kan känna när den ska dö. ”Hur ska det gå för mina barn? Hur ska det gå för dem jag tvingas lämna kvar?”
Vi är fortfarande kvar i världen, vad ska det bli av oss? Hur ska vi klara av allt det vi måste göra? Och, hur ska vi klara av att behålla vår tro och vår förtröstan nu när Jesus inte är tillsammans med oss på samma fysiska sätt som han var med de första lärjungarna?
Det är oss Jesu ber för. Han ber att Gud Fadern, ska bevara oss i sitt namn. Han ber om att Gud själv ska bevara oss för det onda, att Gud ska beskydda oss. Han ber om att Gud själv ska bevara vår tro och förtröstan på honom och hålla vår tros låga levande även då vi själva inte klarar av det. Och, Gud ska bevara oss därför att vi är hans och det finns ingenting som kan rycka oss ur hans hand. (Joh10:28)
Det Jesus också ber om mycket konkret är att vi ska vara ett på samma sätt som Jesus och Fadern är ett.
Vi ska bli ett! Det är det mål som Jesus satt för oss. Mindre än ett dygn före sin död är det detta han ber om. Det är som att det är Jesu sista vilja, hans testamente. Allt han tidigare undervisat om har handlat om detta, hur vi ska kunna leva som ett. Det är som att detta är Jesu stora vision över hur han vill att tillvaron ska vara. Det ska inte vara splittring och ovänskap. Det ska i stället vara enhet och gemenskap.
Älska din nästa som dig själv, så vill Jesus att vi ska leva, med kärleken som det band som håller ihop oss, på samma sätt som kärleken är det band som håller ihop Fadern och sonen.
Är vi ett? Svaret på den frågan är ja! I Jesus är vi ett. Gud är allas vår Far och Jesus är allas vår bror, vår vän och vår Herre. Alla är vi dyrbara för Gud. Gud ärar och älskar oss alla. Det är sanningen om oss alla och därför är vi också en enhet som hör ihop ända längst ner i djupet av våra varelser.
Stanna ett ögonblick inför det. Vad behöver du för att du ska känna att du vågar höra ihop med de människor som är tillsammans med dig här i kyrkan idag?
För Jesus är nämligen den enhet han ber om mycket konkret och verkligt. Det är inte bara en teori. Han demonstrerade den enheten i den skara av människor han samlade runt sig när han levde här på jorden. Det var lärjungarna, många kvinnor och många, många andra som vi inte vet namnen på. Alla var olika, alla var vänner med Jesus och alla mötte de utmaningen att dela livet med de andra, de som också var Jesu vänner.
För, det är verkligen en utmaning! Att våga dela livet med varandra handlar om mer än några timmars gudstjänstbesök lite nu och då. Det handlar om praktisk vardagsgemenskap. Det handlar om att hjälpa varandra, bära varandra, glädjas med varandra, arbeta, vila, utforska tillsammans. Det handlar om att våga låta sig bli sedd av andra och om att själv våga se och ta in andra människor.
Det är något som många människor, även kristna, har svårt för. Dels blir vi ofta lite blyga och osäkra när vi närmar oss andra människor för man vet ju aldrig riktigt vad som kommer att hända, dels är vårt samhälle uppbyggt så att det kan vara svårt att hitta tid för vänskap och gemenskap.
Ändå är det just vänskapen vi behöver. Utan relationer är vi både rotlösa och skyddslösa, så när Jesus ber om att vi ska bli ett ber han helt enkelt om det som vi alla verkligen behöver och inte klarar oss utan. Han ber om att vi ska vara vänner mitt i all vår olikhet. Han ber inte om att vi ska tycka och tänka lika eller att vi aldrig ska bli osams. Men han ber om att vi ska höra ihop och leva våra liv tillsammans. Sanningen om vår enhet ska inte bara vara något som vi talar om utan något som vi också praktiskt lever ut i vardagen.
Är det så? Är det så att vi vågar dela livet med de andra som också är nära Jesus? Vi kan tänka att vi är som lärjungaskaran runt Jesus. Ville de vara nära Jesus kom de också oundvikligen närmare de andra. Det gick inte att få bara Jesus, med honom följde också alla de andra. De var tvungna att ta utmaningen i att lära känna varandra på djupet. De var tvungna att visa sig för varandra. Efter några veckors vandring orkade man säkert inte hålla masken utan man blev både arg och trött och ledsen och det var som det skulle för de lärde sig att dela livet tillsammans.
Vi vandrar inte så konkret tillsammans så som lärjungarna gjorde, men vi lever här och nu och vi kan våga experimentet att komma närmare varandra.
En utmaning veckan som kommer skulle kunna vara att tala med någon av alla de som vill vara nära Jesus som du inte känner så väl. Börja samtala med varandra och våga också fråga den personen om hjälp eller erbjud dig att hjälp den och se vad som händer. Det går inte att vara ett i teorin, det behöver bli praktiskt och konkret och då behöver vi våga komma närmare varandra. Vi behöver också släppa in andra när de vågar försöka komma närmare oss.
Kan vi våga oss på att försöka det? Kan vi vila i att just den människa vi vill komma nära är dyrbar i Guds ögon och älskad av honom, precis som vi själva? Kan vi kanske till och med vara glada och tacksamma för att vi får komma närmare en människa som är olik oss men också dyrbar för Gud och älskad av honom?
Det verkar som det är just detta, att vi mer och mer ska bli ett, växa ihop och leva våra liv tillsammans som är det skydd vi behöver nu när Jesus inte är hos oss med sin kropp. Vi behöver vår egen, personliga gemenskap med Jesus men vi behöver också den rent konkreta, ofullkomliga, ibland stökiga, ibland ljuvliga gemenskapen med andra kristna.
Vi behöver det, annars skulle inte Jesus ha bett om det de sista timmarna i sitt jordiska liv. Så, låt oss följa hans vägledning och våga dela livet tillsammans, mer och mer. Vi är Jesu dyrbara vänner, så låt oss också, mitt i all vår olikhet, se på de andra i skaran av Jesusefterföljare som dyrbara, älskade vänner.
Amen.
Bibeltext: Johannes evangelium 17:9-19
Predikan på 5e söndagen i påsktiden
Av Jenny Persson
