En muslim som jag var bekant med sa en gång: ”Ni talar så mycket om kärlek i kyrkan”, och han sa det som om det var något riktigt speciellt som han undrade mycket över. Vid ett annat tillfälle talade jag med en som var med i en kyrklig ungdomsgrupp och undrade varför an kom dit vecka efter vecka. Han sa att atmosfären i kyrkan var något helt annat än det han var med om resten av veckan och jag förstod att ungdomsgruppen var en tillflyktsort för honom i ett annars ganska tufft liv.
Det talas så mycket om kärlek i kyrkan. Och, det är ju inte bara i kyrkan det talas om kärlek, i sociala medier, i litteratur, i filmer, överallt finns kärleken med som ett tema och det är ju inte konstigt för kärleken är så viktig. Det är den som binder samman oss människor och gör så att vi kan fungera tillsammans. Det är den romantiska kärleken, men också kärleken mellan vänner och i alla olika relationer vi har.
Det talas så mycket om kärlek, men när kyrkan talar om kärlek så är det på ett helt annat sätt än i resten av samhället. Kärlekens hela ursprung är Gud, inte vi själva och våra känslor och tankar. Det är inte i första hand vi som älskar utan Gud! Vi älskar för att han älskat oss först!
Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken. Inte att vi har älskat Gud utan att han älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (Första Johannesbrevet 4:7-10)
Hela kärleken har sin grund i Gud och han älskar oss så mycket att han sträcker sig mot oss och hjälper oss med allt det som är brustet och fel, med det som är synd, det som skadar oss och vår tillvaro, för han älskar oss så mycket att han bara måste försöka hjälpa oss.
Kärleken har sin grund i Gud. Det är den som styr allt det han gör. Och den kärleken fanns långt innan vi människor fanns, långt innan hela detta universum fanns! För, kärleken finns i Gud, alldeles oberoende av om tillvaron finns eller inte.
Och, det är därför som heliga trefaldighets dag, treenighetens dag, också kan kallas för den stora kärlekens dag. När vi med våra otillräckliga mänskliga hjärnor ska försöka förstå vad och vem Gud är, då förstår vi att det inte går! Gud är så oerhört mycket mer än vi någonsin kan ta in eller beskriva eller få att bli logisk enligt vår mänskliga logik. Vi kan inte förklara Gud, det går helt enkelt inte. Inför honom får vi böja oss ned i vördnad och säga, Du är vår Gud, i din storhet, som jag inte förstår får jag vara trygg
Men, det vi anar, mer och mer, när vi kommer allt närmare Gud, det är kärleken. Och, det är kärleken som är det djupaste som treenigheten talar om! Gud, trefaldig, Fader, Son och Ande.
Ofta har man försökt förklara treenigheten med tex en triangel. Tre olika sidor med ändå bara en triangel, tre i en och en i tre. Ja, men vad skulle det vara för andligt viktigt i det? Det lämnar i alla fall mitt hjärta orört, även om triangeln som symbol får mig att tänka på treenigheten. Nej, treenigheten har en mycket djupare mening och det är kärleken! Fader, Son och Ande, de tre, de älskar varandra i en evig kärleksrörelse. De är helt egna personer, med olika personlighet och uppgifter, men hör så totalt ihop att de är ett och det är det som vi kallar kärlek som binder dem samman. Fast deras kärlek är så oändligt mycket djupare och rikare än vår kärlek så att vi inte alls kan förstå den. Men det vi kan ana, det är deras djupa enhet. De första kristna generationernas tänkare kom fram till att det bästa sätt vi kan beskriva det Gud uppenbarat om sig själv i Bibeln är genom att beskriva Gud som treenig. Ända sedan dess har människor funnit liv i det mysterium som vi kallar treenigheten, detta att Gud inte kan beskrivas som en men inte heller tre utan både och. En i tre och tre i en.
Nu ska ni få se en bild. Det är en bild från 1 Mos 18 och den avbildar de tre männen som gästade Abraham. När vi läser den texten märker vi att det är Herren Gud som besöker Abraham och Sara, men det är oklart om det är en eller tre personer, ibland står det han och ibland de om Abrahams gäster. Detta har gjort att man här sett en bild för treenigheten.
Detta är Andrej Rubeljovs treenighetsikon från 1400-t. Den beskriver treenigheten som en gemenskap runt ett bord
Fadern sitter till vänster, Anden till höger och Sonen i mitten. De sitter i en cirkel, de hör ihop. Sonen och Anden böjer sig i vördnad mot Fadern, som är stilla och alltings ursprung och ser mot kalken på bordet.
Jesus är vänd mot Fadern men också mot kalken. I kalken finns ett offrat djur, så det är Jesu offer och nattvarden som är i centrum för ikonen, hela treenigheten har sin uppmärksamhet mot den, hela treenigheten är med i den stora räddningsplanen för världen.
Den helige Ande är klädd i grönt, livets och förnyelsens färg. Det är Anden som för människan in i Guds liv, in i teenighetens liv. Anden öppnar ikonen mot världen. Här finns en tyst men tydlig kallelse till deltagande.
Det är denna inbjudan till deltagande som är det viktiga för oss! Se på den tomma platsen framför bordet. Det är vår plats!!! Där hör vi hemma. Treenigheten drar oss in i Guds liv, vi får vara med i den stora kärlek som finns i treenigheten. Treenigheten är inte en abstrakt, filosofisk teori för teologer och intellektuelle. Den är tvärtom en inbjudan att vara med i Guds gemenskap, Guds kärlek. Kom och var med!
Personerna är tecknade lika stora, men Jesus är placerad så att han ser störst ut. Det betyder samma sak som det Petrus sa när han och Johannes stod för stora rådet och förklarade hur det kom sig att en lam människa blivit helad.
Han sa: ” att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. 11Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. 12Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.« (Apostlagärningarna 4: 10-12)
Jesus sa också om sig själv: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör (Johannesevangeliet 11:25)
Det finns ingen annan väg in i treenigheten än Jesus. Den helige Ande drar oss, öppnar vägen för oss, tänder vår längtan, hjälper oss. Men, Anden för oss inte till sig själv utan till Jesus och den försoning Jesus gjorde på korset. Det är det som är vägen in i Gud, in i treenighetens kärlek, in i det nya livet tillsammans med Gud. Som vi läste från Joh4: Detta är kärleken. Inte att vi har älskat Gud utan att han älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Genom Jesu försoning, genom hans kors är vägen fri och öppen in i den kärlek som flödar i Gud den treenige. Jesus är vår väg in i treenighetens liv, genom honom kan vi få sitta vid bordet, där hör vi hemma, där har vi vårt hem.
Guds är kärlek och vi får dras in i den och leva i den. Det blir som en hemlighet i oss som blir som ett dolt kraftverk som ger oss kraft och hjälper oss att leva de liv vi har att leva, med alla de olika uppgifter och relationer som vi står i. Det är detta kärlekens kraftfält som treenigheten handlar om.
Treenigheten handlar om Guds påtagliga, konkreta, verkliga kärlek, som vi är inbjudna till att vara med i och leva av mitt i vår vardag och det är därför trefaldighetsdagen är en fantastisk dag att få fira!
Bibeltext: Första Mosebok 18:1-8
Predikan på heliga trefaldighets dag
Jenny Persson
