Veckobrev

Här kommer det att presenteras veckobrev med tankar inför söndagens texter.

Veckobrev v 16 (13 april till 19 april)
Tredje söndagen i påsktiden Den gode herden
Jer 23:3–8, 1Petr 5:1–4, Joh 10:22-30, Ps 23

”Då omringade judarna honom” Johannes beskriver motståndarna till Jesus med ordet judarna, vilket lätt för tankarna fel. Kom ihåg att Jesus är jude, född av en judisk mor, han läste Torah och profeterna, sjöng psaltarpsalmerna och undervisade i synagogan. Jesus är helt och fullt jude. Det är inte judiskheten som är problemet för dem som angriper honom. Det är inte heller judiskheten som bestämmer att de inte tillhör hans får. Samtliga av hans utvalda tolv är judar. Inget kan ta dem ur hans hand och ingen kan heller ta ifrån Jesus hans judiskhet. Alltså problemet är lika hos alla människor och folk, att vissa ledare känner sig provocerade när det dyker upp en röst som de inte har kontroll på. Vem är du? Vad har du för utbildning eller fullmakt?

Ego sum pastor bonus säger Jesus enligt den latinska översättningen Jag är den gode herden. Det är inte utan syfte som Han tar upp bilden av herden som en god förebild för ledare. De judiska ledarna pressar och omringar. De vill låsa fast Jesus och hindra att han rör sig fritt. För de känner att han hotar deras inflytande. Jesus talar då om herden som fåren följer av fri vilja. Att följa förutsätter rörelse, herden är ständigt på rörelse för att hitta vatten och bete för fåren. Även att skydda mot faror ingår i herdens uppgifter. Som får har vi ingen aning om hur många faror som vi har blivit förskonade från. Frihet och frivillighet är grundläggande inom den kristna tron och det måste vara så. De goda krafterna kan inte befallas eller krävas fram. Kärlekens väsen märks i tonen på rösten och i den klara blicken. Låt inte er inte luras av någon eller något. På frukten känner man trädet.

Med kärleken är det så att det som Jesus har fått av Fadern, nämligen fåren – på samma gång hela hjorden och varje enskilt får – är större än allt annat. Ingen kan ta dem ifrån honom och inget kan rycka dem ur Faderns hand. Relation, tillit och förtroende är helt enkelt sådant som är omöjligt att lägga beslag på med makt och hot om våld. Utan man måste göra som Jesus och låta både ord och handlingar tala samma språk. Så gör den gode herden.

Veckobrev v 15 (6 april till 12 april)
Andra söndagen i påsktiden Påskens vittnen

Evangeliet berättar om många skeptiska, tvivlande människor: den samariska kvinnan, den blindfödde mannen, Maria från Magdala, Marta, Petrus, Tomas m.m. Ingen av dessa tvivlare bekänner sin tro på Jesus så tydligt som Tomas. ”Min Herre och Gud” (Joh 20:28). Trots denna mycket tydliga bekännelse har han fått bära tvivlet som ett tillnamn, Tomas Tvivlaren har vi sagt. Detta trots att han i evangelierna har tillnamnet Tvillingen. Beror det på ett behov av att hålla ner andra, för att inte våra egna tillkortakommanden ska bli så tydliga eller finns det andra ljusskygga motiv? Även ”den förlorade sonen” får ha kvar förlorade i sitt namn, fast han faktiskt blir en återupprättad son till slut (Luk 15:11-32).

En helt annan infallsvinkel är att tänka att vi håller kvar namnet Tomas tvivlaren för att uppmärksamma det hälsosamma i att våga tvivla. Om vi aldrig tillåter oss att tvivla bli tron lätt enögd och rigid. Kom ihåg att trons motsats är otro, inte tvivel. Jag tror att vi alla ibland tvivlar. Är livet starkare än döden? Övervinner kärleken allt hat? Är rättvisan starkare än orättvisan? Klarar vi att ge rum för människans behov av upprättelse och värdighet? Ännu svårare blir tvivlet i de nära relationerna. Älskar hon mig på riktigt? Litar han på mig? Är vänskapen en täckmantel för beräkning? Tvivlet blir lätt en underton som äter sig in i oss och kan få förödande konsekvenser. När tvivlet slår över till misstro, så kommer det sakta men säkert föröda oss.

Alltså tvivel måste få plats annars stelnar vi, men det får inte ta över för då vittrar vi sönder inifrån. Att få myror innanför byxorna är ingen skön känsla, men det får verkligen igång en aktivitet. Är det flera myror på samma gång, så är paniken blixtsnabbt närvarande.

Enligt evangelietexten är inte Tomas med när Jesus besöker lärjungarna inom den reglade dörren och han har svårt att tro. En vecka senare kommer Jesus igen och Tomas får sitt möte med den uppståndne. Där förvandlas tvivlet till en tydlig bekännelse. Mötet med Jesus förvandlar Tomas totalt. Enligt grundtexten står det inte ”en vecka”, utan åtta dagar senare. Talet åtta har ett symboliskt värde som är nystart. Tomas går genom en fas av tvivel och kommer ut med en sund och livsbejakande tro på Jesus Kristus och framtiden. Det är värt att begrunda att Jesus hälsar den tvivlande Tomas och de andra med orden ”Frid åt er alla”. Så även till oss, oavsett var vi befinner oss i spänningsfältet mellan tvivel och tro.

Veckobrev v 14 Stilla veckan (30 mars till 5 april)
Långfredagen Korset

Jes 53:1–12, Fil 2:6–8, Luk 23:26-49, Ps 22

Simon från Kyrene, i vår tids Libyen, en judisk man som antagligen var i Jerusalem för att fira påsk. Han råkade vara nära till hands när man behövde en som kunde stötta till. De romerska soldaterna hade rätt att rekrytera vem som helst till att bära bördor en romersk mil (ca 1,5 Km). Markus nämner hans söner Rufus och Alexandros, så familjen var känd bland de första kristna. Kanske blev Simon kristen efter det märkliga mötet och uppdraget. De flesta människor möter Jesus i en stark andlig upplevelse, men Simon möter en fullständigt nedbruten människa, både kroppsligt och mentalt. Han är ett vrak som inte orkar bära korset (tvärbjälken) efter en extremt brutal misshandel. Simon hade kanske hört om Jesus, om miraklerna och undren. Om den gudomliga kraften som hade gjort så många sjuka människor friska. Nu kan man inte se något av den kraften eller känner Simon något av den gudomliga kraften, trots det kroppsliga nedbrytandet som har ägt rum?

Jesus skulle ha kunnat tagit hjälp av ”mer än tolv legioner änglar” (Matt 26:53), men det ingår inte i planen. Romarna kunde däremot tvångsrekrytera Simon från Kyrene. En förbipasserande man som inte blivit helad av Jesus, inte delat hans bröd, men som har tvingats bära hans kors en dela av Via Dolorosa, lidandets väg. Simon kom nära den lidande Kristus, närmare än någon annan människa. Det gick naturligtvis inte spårlöst förbi. Det hade varit intressant att få höra hur detta makabra uppdrag förändrade Simon, men jag vill tro att Gud mötte honom med en speciell välsignelse.

Själv lär jag mig att det handlar inte bara om vad man kan få, utan minst lika viktigt är att se förmånen i att få ge. Att få bidra med något till en medmänniska, som den behöver. Det är inte det mest glamorösa uppdraget det handlar om, utan troligen sker det i det fördolda. Men vår himmelske fader ser det som sker i det fördolda och du kommer att bli välsignad av det.

Veckobrev för V11 (9-15 mars)
Midfastosöndagen Livets bröd

Ords 9:1–6, 1Kor 10:1–6, Joh 6:48-59, Ps 107:1–9
Nu är vi mitt i fastan. Veckans texter uppmanar oss att stanna upp och reflektera över vad det får för
konsekvenser att äta av livets bröd. Jesus pratar om att äta hans kropp och dricka hans blod, vilket vi
gör symboliskt när vi deltar i nattvarden. Symboliken är ett sätt att försöka greppa en verklighet som
vi inte kan förstå helt och fullt med våra sinnen. Det handlar om att ta del av Jesus och att låta
honom påverka hela vår varelse. Vi kommer aldrig att kunna förstå eller förklara hur det går till, utan
vi får ständigt påminna oss att det handlar om att lita på Gud. Så långt har vi rört oss på det
personliga planet och där måste man börja.
När man ser ut över vår värld, så ser vi orättvisa, elände och hunger. Vissa är sjuka av brist på mat.
Andra äter sig sjuka i överflöd. Vi måste ta in den hemska verkligheten att det finns bröd åt alla, men
alla har inte bröd. Jag tror att vi måste agera på tre arenor. Det första är att fortsätta att inbjuda till
nattvarden där människor får förnya förbundet med Gud. Det andra är att konkret dela mat till de
hungrande. Många kyrkor har samarbeten med affärer och distribuerar den mat som inte går att
sälja till de hungrande. Det tredje är att ifrågasätta den orättvisa fördelning som är av jordens
resurser. Det känns som en fråga långt över vårt inflytande, men frågan måste resas så att den inte
göms bort. För mat utan prat är bra och viktigt, men kortsiktigt. Prat utan mat blir ingen hungrig mätt
av. Alltså behöver vi både ge mat till de som saknar och påverka i de stora besluten så att jordens
resurser fördelas mer rättvist.
Om vi går tillbaka till nattvarden så är det ju ingen smaksensation. Ett pappersliknande bröd som
doppats i vin, men frågan är vad ger det för eftersmak. Jag vill tro att den smakar evig kärlek. Kärlek
till både Gud och alla människor och hela skapelsen. När vi dela bröd och vin, så blir Jesus i oss och vi
blir ett i Jesus. I respekt och kärlek får vi kämpa trons goda kamp, så som Jesus kämpade här på
jorden och fortsätter att kämpa genom oss.

Veckobrev för V10 (2 – 8 mars)
Tredje söndagen i fastan Kampen mot ondskan

1Kung 18:26-29, 36–39, Upp 3:14-19, Mark 9:14-32, Ps 25:12–22

Pojken är besatt av en demon, åtminstone är det så samtiden tolkar hans tillstånd. Nu för tiden undviker de flesta tanken på demoner. Men nästan alla sjukdomar känns som att något utifrån har kommit och tagit över i kroppen, något som måste drivas ut. Pappan söker hjälp och vi kan ana hans växande förtvivlan. Hans utrop ”Jag tror. Hjälp min otro” fångar in känslan som svänger mellan tillit och misströstan. Tro handlar om att lita på Gud, men när vågorna går höga i livet, är det inte så lätt att vara lugn. Jesus förstår hans komplexa situation och går till verket. Pappans tro är alltså inte avgörande för utgången. Gud är suverän att handla oavsett människors tro eller otro. Vi behöver bestämma oss för att vi vill att det goda ska ske, sen får vi lita på att Jesus är den som har kraften till att förverkliga det på det ena eller andra sättet. Ibland kan vi nog försvåra ett underverk, med att vi låser oss i en tanke på hur det ska gå till. Då finns risken att vi inte ser hur Gud verkar på ett annat sätt.

Dagens evangelietext är inte en liknelse, utan en mirakelberättelse. Den ger en glimt om hur livet skulle kunna vara om Guds rike fick breda ut sig i världen. Då skulle befrielse och upprättelse få mycket större plats i människornas vardag. När Jesus undervisar sätter han alltid Guds rike i centrum. De blinda blir seende, döva blir hörande och lama går etc. Det betyder att människor befrias från förtryck och helanden blir verklighet. Både pojken och hans pappa blir befriade till ett normalt liv. Demonen förhindrade att pojken fick komma till tals och utsatte honom för fara, men nu bryts ondskans makt. Pojken och hans familj befrias till livet. Det är helt i linje med Guds vilja.

Bönen är en del av berättelsen, utan att det handlar om prestation eller någon slags magisk formel. Bara tillit som uttrycks i en aktiv, social del av det andliga livet. Bönen är människans förmåga att sträcka sig bortom sig själv och att rikta sin längtan efter rättvisa och förvandling, mot Gud. Även tvivlet har sin plats. Kanske är det pappans tvivel som driver honom att söka hjälp där helandet var möjligt. Alltså hos Jesus. Detta är en berättelse om att Gud inte bara verkar genom tro, utan också genom det ofullkomliga.

Veckobrev för V9 (23 feb – 1 mars)
Andra söndagen i fastan Den kämpande tron
Jes 61:1–3, Heb 11:23-27, Mark 14:3–9, Ps 130
Kvinnan säger inte ett ord. Att komma oinbjuden till ett främmande hem i en krets med män i centrum, kan ju vara en orsak stor nog. Hon känner ända in i skinnet deras blickar och hur de mumlar att det inte passar sig. Och vem är hon som tror att hon bara kan komma så där och ta över allt fokus? Någon borde säga åt henne att hon stör ordningen. Jesus …?
Själv kom hon med ett tydligt uppdrag. Att smörja hans huvud. Kanske visste hon inte var tanken kommit ifrån, men drivkraften var så stark att hon omöjligt kunde låta bli. Men varför just hon? Ja i kristendomen blir man utvald inte beroende på oklanderligt levende och en imponerande meritlista. Utan man blir bara utvald och ofta är det någon som andra inte ens hade ägnat en tanke.
Lärjungarna grälar på henne. Kanske känner de att hon gör något som dom själva missat och genom att markera att det hon gör är fel så skapar de lite tid att greppa situationen. Dessutom känner man stöd av varandra, alla är helt säkra på att hon gör fel, ja hela hon är fel, helt fel. Men det finns en som
inte dömer henne. Jesus själv. Han vet att det är inför begravningen, för när han korsfästs kommer inte någon att få chansen att smörja hans kropp.
Samtidigt blir det tydligt att han är Herrens smorde, Messias. När de stora kungarna Saul, David och Salomo har blivit smorda är det i av de höga herrarna i pampiga ceremonier. När Guds son blir smord sker det hemma hos Simon den spetälske i den lilla byn Betania strax utanför Jerusalem av en namnlös kvinna. En kvinna som slösade på olja och kärlek, trots menande blickar och irriterat mumlande av dem som trodde att de var lite förmer. Men det var bara i sina egna ögon som de var förmer i den smordes ögon var hon helt rätt. För hon var utvald och kallad av Gud.
Lägg märke att direkt före och direkt efter berättelsen om kvinnan handla det om hur man ska kunna gripa Jesus på bästa sätt. Markus visar på så sätt att det hänger ihop, men också hur Guds plan är så mycket högre än människors. Ondskan tror att den leder händelserna, men Guds godhet kommer att
gå segrande ur striden.


Veckobrev för v. 7 (9-15 februari)

Fastlagssöndagen Kärlekens väg

Höga V 8:6–7, 2Kor 5:14-21, Mark 10:32-45, Ps 86:5–11

”Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga”.

Höga visan är en bibelbok som vi sällan läser, särskilt sällan i våra gudstjänster. Onekligen finns här fantastiska beskrivningar av kärleken. Vi västerländskt tänkande människor har en tendens att se på kroppen som något mindre värdefullt, något att skämmas för. I det judiska tänkandet är kropp, själ och ande likvärdiga delar. För Gud har skapat allt och människan får inte rangordna i Guds skapelse. Det för med sig att man inte kan säga Jag har en kropp, eftersom jag är en kropp, själ och ande.

Även Paulus är duktig på att beskriva kärleken, som i orden ”Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer ska leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem,” Både Paulus och Höga visans författare låter kärleken och lidandet berika varandra. Då bildas passion och det är ett nyckelord när vi närmar oss påsk. Fastlagssöndagen är söndagen före askonsdagen då fastan börjar. Fastan är tänkt som ett sätt att bryta mönstret och hjälpa oss att fokusera på påskens under. Fastan innebär att man inte äter kött, måndag till lördag. På söndagar däremot så fastar inte de kristna, eftersom vi varje söndag firar att Jesus uppstod.

Lärjungarna är med på livets vandring tillsammans med Jesus. De har lämnat Galileen och är på väg mot Jerusalem. Markus skriver om tre gånger som Jesus förklarar för dem att han ska lida, dö och uppstå. Alla tre gångerna verkar lärjungarna inte orka ta in hans ord. Det går bara inte. Kanske är det ett psykologiskt flyktbeteende. Att detta fantastiska inte får ta slut. Men Gud har en större plan. Lärjungarna däremot fastnar istället i mänskliga småsaker. Den här gången vill Jakob och Johannes försäkra sig om platserna till höger och vänster om Jesus. Svaret blir att de platserna bara kan ges till de som bestämts därtill. Kanske tänkte han på två rövare som korsfästes till höger och vänster om honom.

Veckobrev för v.6 (2 – 8 februari)

Kyndelsmässodagen Uppenbarelsens ljus

Mika 7:7–8, Apg 2:42-46, Luk 2:22-40, Matt 13:31-33, Ps 138

En så enkel sak som att tända ett ljus – gör det någon skillnad? Ett litet ljus under mörka vintermånader. Rent konkret behöver vi mer ljus än så. Vi som bor här i Norden får varje vinter öva oss i att hantera mörkret och att uthålligt vänta på ljusets återkomst.

Vi lever i en tillvaro med flera skikt. Vi har den fysiska verkligheten som vi erfar med våra sinnen. Lika verklig är den andliga, men inte lika omedelbar. Så händer det att vi plötsligt upptäcker hur de två dimensionerna möts och samspelar. Gränserna mellan det fysiska och det andliga blir mjuka och porösa och Guds ljus lyser igenom. Vår verklighet blir plötsligt transparent och genomsläpplig. Då uppstår en genomskinlig plats där vi anar att vår värld är större än det vi omedelbart ser. Det är uppenbarelsens ljus.

Denna genomskinliga plats kan uppstå var som helst. Oftast när vi är med om något som berör oss på djupet. Ensamma eller tillsammans med andra. Ett säkert kännetecken är att man upplever en stark känsla av helighet. Att läsa berättelserna om Jesus visar att hela hans jordeliv är en genomskinlig plats. Genom honom lyser Guds ljus in i vår värld.

Den genomskinliga platsen avslöjar sanningen – att vår uppdelning av tillvaron är en chimär. Guds verklighet är en enda. Det finns ingen plats dit gudsljuset inte når. Vi är många som dras till ljuset i en orolig tid. En liten fladdrande låga mitt i mörkret. Det blir min bild av hopp. Ett ljus som tänds i omtanke och bön. Sorgen och förtvivlans ljus som tänds vid en olycksplats där en människa mist sitt liv. Som en hoppets handling när allt mänskligt sett är för sent. Glädjens ljus som tänds vid festen när vi firar livet. Dopljusets låga som ett löfte – du ska inte vandra i mörkret.

Det finns ögonblick som inte går att fatta eller famna. Det är ögonblick då det är livet självt som omfamnar oss. Att bära ett hopp om förändring mitt i en hopplös situation, att gryningsljuset kommer med en ny dag och en visshet om att det är nu det vänder.

Veckobrev för v.5 (26 januari – 1 februari)

Septuagesima. Nåd och tjänst

Vish 11:22-26, Fil 3:7–14, Matt 19:27-30, Ps 25:4–11

Septuagesima betyder ”sjuttionde” och är den första av tre söndagar i förfastan. Man förbereder sig inför fastan som börjar med Askonsdagen, som i år infaller den 18 februari och då är det 40 vardagar till påsk (man fastar aldrig på söndagar eftersom vi firar Jesu uppståndelse varje söndag). Kyrkoårets fasta punkter är påskdagen och juldagen som styr var alla andra söndagar hamnar. Påskdagen infaller den första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen.

Förfastans uppgift är alltså att förbereda oss på fastan, som är en förberedelse för påskfirandet, kristendomens viktigaste högtid. Det är som en resa och det gäller att packa på bästa sätt. Så lätt packning som möjligt, men ingenting nödvändigt får man missa. Att packa lätt och rätt kräver mer eftertanke, men ger en bättre möjlighet till att kunna tillgodogöra sig resan.

Petrus fråga om hur det ska gå för dem som har lämnat allt och följt honom kan kännas befogad, men ska nog också ses som en motvikt mot den rike ynglingen som strax före vår text (vers 22) gick bort bedrövad för att han ägde mycket. Frågan tenderar också till tanken; vad tjänar vi på det? Jesus svarar med att visa på ett längre perspektiv. Sen kommer ni att få. Att bli domare var en post som visade på mycket högt förtroende. Jag brukar tänka att det handlar om ett sätt att leva, där man lever i uppgiften. Man tar emot uppgifter med lust och sedan får man göra dem med lust. Annars måste man säga ifrån sig uppdraget. Att det kör ihop sig ibland, det får man lösa, men det får inte bara fortsätta på för hög belastning, så det tar bort all glädje. För då blir det kontraproduktivt och det blir inte bra. Varken för en själv eller gemenskapen. Vi får hjälpa varandra att hitta rätt uppgifter till rätt person. Samtidigt får man komma ihåg att det är en nåd att få hjälpa andra människor och våra liv blir aldrig så betydelsefulla som när vi betyder något för någon annan människa.

Det är viktigt att gå in i fastetiden fast förankrad i nåden. Det handlar inte om att späka sig för att om möjligt bli de vi vill bli, inte heller tro att en perfekt fasta skull göra oss fullkomliga. För då vore ju påskens under utan relevans.  Utan målet är att få möjligheten att upptäcka lite mer av Guds godhet och nåd i våra liv.