Anders Nyström inledde gökottan som även detta år hölls på Björnlandskullen. Benjamin Waldemarson-Brandt spelade en fanfar med sin B-kornett. Därefter sjöngs psalmen ”O store Gud” som Benjamin och Johan Wikström ackompanjerade.
Anders Nyström berättade om gökottans start när ungdomar från Björnlandsbäck och Hörnsjö träffades på berget. Två år senare ville även de äldre vara med och det började hållas gökotta andra söndagen i juni. Man bar upp fikabröd i påsar och kaffe som värmdes upp.
Anders Nyström läste från bergspredikan och nämnde gudstjänster som hållits på berg. Därefter sjöngs psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Kristina Nyström berättade ett minne när hon som 5-6år gammal gick på gökottan uppför ”Jakobs stege”.
Cecilia Strömberg berättade några minnen från några av de cirka 50 gökottor som hon deltagit i. Jacksson från Holmbacka brukade säga: ”att det var 30 minuters väg från Holmbacka till Björnlandsbäck. Men det har hänt att jag gått det på en halvtimme också”. Numera är det svårare att hitta stigen då flera hyggen gjorts vilket också gett anledning till att Cecilia gått fel några gånger. I år var det 7 personer som vandrade stigen från Holmbacka. Gunn Hansson berättade om hur hennes föräldrar möttes och fann varandra på Björnlandskullen. Tack vare detta fick hon vara med idag.
Johan Wikström inledde sin predikan genom att sjunga ”När solen färgar juninatten”. Han läste Psaltaren 96. Han satt och diskuterade med sin kollega Elin om hur lätt det är egentligen att på allvar ära Guds namn och vad det är att ära Guds namn. De konstaterade efter en stund att det finns anledningar att de har olika svar. Elin är mera präglad i evangeliernas berättelser medans Johan i Paulus berättelser i apostlagärningarna. De är nästan fostrade i två olika dialekter, språk att tala samma sak. Elin säger att det är lättare att tala om att ära Gud när man talar andra språk. När Johan läste bibeln på engelska så var det lättare än ordet ära. Texten talar inte bara vad vi ska göra med vår tunga utan vad vi ska göra med våra liv. Ett sätt att ära Gud är som att sitta ute en juninatt och uppleva vad den har att erbjuda. Han berättade om en fisketur till Hörnån. När öringen börjar nappa är när fåglarna tystar mitt i natten. Här i Norrland är det ca 45 minuters spelrum. I Lukasevangeliet står det: Om lärjungarna sluta prisa mitt namn så ska stenarna ropa. När det blir tyst inser man undret runt omkring. Varje år återuppstår det i naturen. När hela skapelsen ska prisa Gud så händer allt på en gång. Efter uppehållet spelar fåglarna med ny kraft. Sången vaknar igen. Då kan ingen sova längre. Man kan beskriva det vackraste på olika sätt; en snödriva, när man börjar skörda, en hjortronmyr, en bärskog. Det vackraste vi har i livet kan beskrivas i naturen. En annan sång som Johan citerar är ”Sakta gå in genom stan”. Vad är det jag söker mig till? Det som är skapat av Gud. Vi går upp på berget för att njuta av skapelsen. Både Hörnsjö och Vännäs har en lokal som skulle fungera mycket bättre där ljudet sköts och man slipper tala med hög röst. Vi skulle kunna fika tillsammans och någon kunde tjäna med sina gåvor. Ändå har vi en längtan ut till skapelsen där vi kan ära Gud. Något som inte är skapat av människan. En kompis till Johan sa i Norge att här är det onödigt vackert. Britta Bolmenäs sa en gång att här har Gud verkligen slösat, den saken är säker. Det hade räckt med hälften. men det är inte Guds melodi. Hur tänker vi? Slösar vi också med allt det vackra? Där kan vi ära Gud.
Efter predikan sjöngs psalmen ”Jag vill ge dig o Herre min lovsång”. Johan delad välsignelsen och psalmen ”Den blomstertid nu kommer” sjöngs. Anders läste från Psaltaren 121 till slut innan vi skiljdes och gick åt var sitt håll. Gemenskapen fortsatte på Pengsjögården med lunch och en tipsrunda,
