”Tankar från vår pastor”

Den envisa lovsången 
Ibland säger man ” Det är alltid mörkast före gryningen” 
Just nu kanske det känns för någon som att vandra i natten. 
Det är lätt att tappa modet och bli uppgiven när så mycket som vi tar för givet inte är som vanligt. 
Inte kunna träffa familj och vänner.
Inte kunna fira gudstjänst tillsammans. 
Inte kunna vara vara just tillsammans.

För några år sedan var jag med om något som jag ibland påminner mig om när jag upplever att ljusglimtarna i min vardag känns långt borta. 

Jag var på en gökotta. Vi var bara några få personer. Vi gick ut innan solen hade gått upp. Vi vandrade i mörkret och kom fram till en liten bergsluttning där vi satte oss ned. Ingen i gruppen sa något. Det var helt tyst. Plötsligt hörde vi den. 
”go-kå” Göken.

Fåglarna börjar sjunga precis innan gryningen. 
Fåglarna sjunger när det är som mörkast. 
De väntar envist på gryningen.
De vet att den kommer. 
De vet att solen går upp. 

Jag tycker det är så tröstande. 
De blir mina förebilder.
Mitt i mörkret så bestämmer de sig för att sjunga lovsång. 
Ett envist kvittrande, hoande och sjungande. 

Ja, det är lätt att tappa modet just nu men jag vill tacka Gud ändå. 
Det handlar inte om att förneka den situation vi befinner oss i just nu. 
Snarare handlar det om att den kristna tron kan få hjälpa oss att höja blicken bortom våra omständigheter och hjälpa oss se att det faktiskt går att vara tacksam även idag. 
Men man kanske behöver vara lite envis för att se det. 

Så håll ut, sjung lovsång, kvittra och tacka Gud. 
För jag vet, och fåglarna vet att gryningen kommer.

Martin Karlsson