Pastorn har ordet

Tre sommarbetraktelser

Utmanad att följa Jesus (24 juli)

Bibeltext: Matt.16:24-27

”Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.”

Att bära sitt kors, det gjorde man på väg till en avrättningsplats och många av de tidiga kristna fick offra sina liv, för sin bekännelse av Jesus som Herre.  Och vi ska inte glömma att det också idag finns människor i vår värld som riskerar sitt liv när de väljer att tro på Jesus och följer honom. För oss känns oftast detta väldigt långt bort, men kanske borde en text som dagens ändå få oss att ana att kristen tro inte bara handlar om det, som många kristna i vårt land, ofta nämner som det viktigaste i deras tro: trygghet.

Jag vill nog snarare påstå att kristen tro, i första hand, inte erbjuder trygghet, utan främst närvaro och utmaning, utmaning att ta risker, inga onödiga risker, men ändå risker, där vårt eget anseende, vår bekvämlighet och ekonomiska trygghet mm. eventuellt hotas pga. val vi gör när vi försöker att gå i Jesu spår. Han som lovat oss sin närvaro, alla dagar till tidens ände, hur än livet och världen ser ut.

Men det här med självförnekelsen då, vad ska vi säga om det? Ja, vi måste tyvärr konstatera att den här texten ibland har utnyttjats till förtryck. Talet om självförnekelse och om att ta sitt kors på sig har använts till att hålla människor fångna i sin situation och har använts för att tysta människor. Makten, de rika, föräldrar, äkta män har använt sig av bibelordet för att få sin vilja igenom och vi ska inte tro att vi är helt befriade från allt sådant idag.

Men självförnekelsen i bibeltexten ovan handlar snarare om självupptagenhet, alltså självförnekelse i betydelsen: att neka sig själv att bli helt självupptagen. Det betyder inte att du aldrig få tänka på dig själv och dina egna behov. Verkligen inte. Det betyder inte att du helst ska se ner på dig själv. Verkligen inte.

Att följa Jesus, som valde att gå korsets och kärlekens väg, för andras skull, att följa honom innebär att välja bort den självupptagenhet, som gör att vi allt för ofta väljer att tänka på oss själva först och främst och att vi ev. kan dela med oss om det råkar bli något över. Men om vi säger att vi älskar, men aldrig visar det i våra handlingar och i våra prioriteringar, då riskerar vi att förlora vårt liv eller vår själ. ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen…?

Jag tror Jesus vill hjälpa dig och mig att förstå att vi mår väl av att ha något annat att fokusera på, än bara oss själva och vårt eget liv.

Och kanske är det inte alltid så förfärligt svårt och krångligt att gå i Jesu spår, trots allt, utan många gånger ganska vardagligt.

Tänk tex. att klockan är tre på natten. Ett litet barn vaknar och skriker. Så har det varit i flera veckor nu. Är det magknip? En ny tand? Föräldrarna vaknar – båda ligger tysta och väntar. Den ene tänker – det kan inte vara min tur igen. Jag är dödstrött. Den andre tänker – jag har flera viktiga möten på jobbet i morgon. Jag måste få sova. Ska vi inte lyssna till vad vi själva vill och till våra egna behov? Jo visst, men i det här fallet så måste ju någon gå upp och rösta det lilla barnet. Kanske byta blöja och vagga det till sömns. Det tycker ju i stort sett varenda människa och då måste någon ”förneka sig själv” och gå upp. Eller hur?

Och hur många har inte gjort detta, utan att tänka på att också det kan vara att gå i Jesu spår? Att visa kärlek och omsorg om den som behöver oss. Och gör vi inte det också i en hel del andra fall i vår vardag, trots allt?

Tänk dig ett annat exempel att när du går i mataffären, så köper du rättvisemärkta bananer, kaffe och kakao, trots att det är dyrare och trots att du inte har så gott om pengar, för att medmänniskor på andra sidan jorden ska få något så när skäligt betalt för sitt arbete och kunna leva på sin lön. Är inte det att gå i Jesu spår?

Det finns naturligtvis oändligt med andra exempel. Och en del är väldigt mycket mer utmanande, men också det lilla spelar roll.

Livet är till för att delas och för att vi ska ge av oss själva till varandra, ge och ta emot, det är det Jesus vill lära oss och ibland måste vi utmana oss själva, ta risker för andras skull, för livet skull, för barmhärtighetens och kärlekens skull. Det är så livet växer. Det är så som livet vinns, trots att det ibland kan se ut som förluster. Detta är korset och den tomma gravens hemlighet och mönster, genom död till liv, genom förlust till seger och det är ett mönster som jag tror att också vi kan känna igen i våra liv, i vår vardag, om vi tänker efter.

Till sist en bön från vår psalmbok, en bön som beskriver Gud som en mor som sköter om sitt barn. Texten ovan talar visserligen också om Jesus som en domare, som ska löna var och en efter sina gärningar, som en påminnelse om det ansvar vi alla har för våra liv. Och ansvar kan ju vara tyngande, men å andra sidan berättar ansvaret också om att våra liv spelar roll, att vi inte är betydelselösa, att Gud tror att du och jag kan vara med och bidra till liv, barmhärtighet och glädje här på jorden. Du och jag är viktiga och Jesus vill utmana oss i kärlek och barmhärtighet. Ja, vi är utmanade att följa Jesus.

Helige Gud, som möter oss med ömhet
och är oss lika nära som en mor
när hon sköter om sitt barn,
ge också åt oss den helighet
som är barmhärtighet för världen.
För Jesu Kristi skull.”

Amen.

Kasta inte sten på varandra! (10 juli)

Bibeltext: Joh.8:1-11

”Tidigt på morgonen var Jesus tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: »Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?« Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: »Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.« Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: »Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?« Hon svarade: »Nej, herre.« Jesus sade: »Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.«]”

Tänk om vi skulle ta bort domarna och reglerna inom fotbollen, så här i EM-tider. Spelarna fick göra precis som de ville och publiken fick härja fritt. Hur skulle det gå? Antagligen kaos.

Kanske var det motsvarande tankar, som gjorde att bibelberättelsen ovan inte kom med i Johannesevangeliet förrän på 400-t, rädslan för att Jesu slappa hållning i moralfrågor skulle leda till kaos, rädslan för att ingen nånsin skulle kunna sätta ner foten. Men är det verkligen budskapet i dagens text?

Man kan tänka sig att den tidiga kyrkan ev. var lite ängslig över hur denna berättelse skulle tolkas och användas, troligen ängslig över att kvinnor allt för lätt skulle kunna komma undan med otrohetsaffärer. Männen tycks ju ändå alltid komma undan. För var är mannen i berättelsen?

Hur som helst, så är fariséerna och de skriftlärda egentligen inte särskilt intresserade av kvinnan och hennes otrohetsaffär, i det här fallet. De använder bara kvinnan för sina egna syften, att försöka få Jesus att göra bort sig och hamna i knipa. Det är det dom är ute efter.

Mose säger att en sån här kvinna ska stenas. Vad säger du?” Det finns antagligen en hel del åhörare och åskådare till händelsen i texten ovan och det är viktigt för frågeställarna. De vill att folket ska höra, när Jesus gör bort sig, men han verkar inte så intresserad av att svara. Han böjer sig ner istället och ritar på marken. Varför och vad ritar han? Ingen vet. Men de lärda lagivrarna ger sig inte för Jesus tystnad. Ja, vad säger du nu då? Och så kommer dom kända orden ”Den av er som är fri från synd skall kasta först stenen på henne”

Nu blev det svårt för männen som släpat fram kvinnan. Skulle dom inför alla åhörare hävda att de aldrig gjort några felsteg, att dom alltid levde enligt Mose lag till punkt och pricka? De äldsta med mest livserfarenhet och en viss vishet gick därifrån först. Tillslut gick också de yngre och hetsigare därifrån. Tillslut tittar Jesus upp från sitt fortsatta ritande på marken och frågar förvånat: ”Vart tog alla vägen? Var det ingen som dömde dig?- Nej, ingen” Så återstod då bara en som faktiskt var den som hade rätt att döma kvinnan, därför att han var utan synd, Jesus. Men han säger bara: ”Inte heller jag dömer dig”.

Va? Men det står ju i lagen… Ska det inte vara nån ordning alls längre? Är det detta Jesus predikar? Vill han ha anarki, kanske? Eller tror han bara inte på stenkastning, på fördömanden och utpekanden av syndabockar? Utan tror på barmhärtighet och nåd?

Ja, Jesus tror på barmhärtighet och nåd och har själv inga som helst behov av att kasta sten på andra, varken på sk. misslyckade eller lyckade, fromma eller ofromma.. Han har heller inget behov av att trampa på andra, för att själv klättra högre upp, inget behov av att trycka ner andra för att själv visa sig duktig, men han vill få oss alla att tänka till.

Jesus vet att det kan vara svårt att vara människa, men han rycker inte på axlarna över hur vi lever våra liv och över hur vi beter oss mot varandra. Det begås hemska handlingar i vår värld. För att skydda dom som drabbas av det, måste vi naturligtvis sätta ord på det som är fel och fasansfull och människor måste ta ansvar för sina handlingar. Jag tror inte att det är det, som Jesus ifrågasätter. Jesus säger inte till kvinnan att det inte spelar någon roll hur hon lever och vad hon gör. Jesus kan ju var väldigt skarp ibland, men det han gör mot kvinnan i berättelsen är att han ger henne en ny möjlighet, en ny chans. Han öppnar en väg för henne och ger henne tillbaka sitt människovärde och tron på sig själv.

”Inte heller jag dömer dig” Du är värd att få fortsätta leva. Du är en människa som är skapad av Gud, du är älskad och du är värdefull. Det är Jesu ord till kvinnan. ”Gå och synda inte mer” Gå och gör nånting bra av det som är du, för du har fått nånting viktigt och fint att ta vara på – ditt liv! Kasta inte bort det! Och glöm inte att ta vara på dina medmänniskor!

Och detta gäller inte bara kvinnan i dagens bibeltext, utan det gäller också dig och mig och alla människor, här i Sverige och runt omkring i vår värld. Vi får alla ta till oss både orden till kvinnan; ”Inte heller jag dömer dig”, när vi är utsatta och ifrågasatta eller när vi har hamnat snett i livet, på ett eller annat sätt, vilket vi ju lätt gör, fast det inte alltid syns eller när vi har gjort nå´t väldigt fel. Jesus dömer aldrig ut oss. Han vill förlåta och ge nya chanser.

Men ibland behöver vi kanske också lyssna till Jesu ord till fariséerna och de skriftlärde. ”Den av er som är fri från synd skall kasta först stenen på henne” Kanske behöver du och jag känna efter i våra egna fickor, om det ligger några stenar där… Bäst är, i så fall, att lämna dem ifrån oss, lägga ner dem på marken  hos Jesus, precis som de skriftlärde och fariséerna gjorde.

Tänk er för, säger Jesus! Döm inte! Kasta inte sten på varandra! Se om ert eget hus, ert eget liv först! Och visa varandra kärlek och barmhärtighet. Töm era fickor på stenar! Känn hur det lättar! ”Inte heller jag dömer dig”.

Amen

Bekymmerslöshet (midsommar)

Bibeltext: Matt.6:25-30

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?”

Bekymra er inte så mycket! Säger Jesus i dagens berättelse. Se på fåglarna och blommorna runt omkring er, se hur självklart de lever…dom håller inte på att bekymra sig…. Det låter ju skönt och vackert, men vad menar Jesus egentligen?

Ska vi slå oss ner i närmaste hängmatta och vänta på att Gud själv kommer och stoppar maten i munnen på oss? Ska vi alla sätta oss med armarna i kors och låta Gud fixa till den här världen, så slipper vi bry oss?  Eller är det nånting annat Jesus vill ha sagt?

Jag tror att Jessus bl.a. vill berätta att det mest förundransvärda är att vi finns till, att någonting över huvud taget finns till och att hela tillvaron bärs upp, inte av oss och våra ansträngningar, utan av någon annan.

Gud och livet pulserar genom hela skapelsen och håller allting uppe. Livet är inget vi åstadkommer. Det kommer till oss som en gåva, det är nåd, brukar vi säga i kyrkan. Vi får vila i att någon annan ytterst bär oss och våra liv, vila i att vi är utvalda och älskade, utan att vi anstränger oss och visar upp våra bästa sidor eller presterar en massa bra saker…

Och ändå kan en sån här text kanske kännas som en börda… ”Bekymra er inte så mycket!” För oss som har lätt för att bekymra oss och oroa oss för än det ena och än det andra, kan denna maning kännas som ytterligare något som vi inte klarar av att leva upp till. Men då måste vi förstå att dessa ord inte är en hurtig uppmaning eller befallning som man måste följa för att vara en sann kristen, Jesu ord är ju menade som befrielse, en möjlighet att slippa ödsla så mycket kraft o tid på oro och bekymmer som ändå inte förändrar eller förnyar, utan bara tär… Orden är ett försök att hjälpa oss att lyfta blicken från oss själva och från det som kanske inte alltid är så viktigt.

Men visst kan bekymmer och oro ibland vara högst befogad. Den kan tom. vara nödvändig och viktig och en positiv drivkraft till förändring och vara sprungen ut omsorg om andra och skapelsen. Samtidigt kan oro och bekymmer var överdrivna, ta kraft och energi från viktigare saker och inte alls handla om väsentligheter, om vi tänker efter. Ibland tar också den befogade oron för stor plats och liksom tränger undan glädjen, kärleken och friden som vi så väl behöver för ett gott liv, för ett liv som orkar ha omsorg om vår nästa och om vår värld, om skapelsen.

Att inte bekymra sig så mycket, handlar inte om att frånsäga sig sitt ansvar och strunta i andra, men det handlar om att ta vara på nuet, istället för att leva så många år i förväg. Att inte behöva ha garantier för allt och inte ha så mycket i väskan att vi inte orkar leva.

Det handlar om att kunna ha tillit till livet och till den Gud som bär hela kosmos i sin famn.

Jag tror att Jesus vill hjälpa oss att lyfta blicken och kunna se bort från oväsentligheter och få mod att kraft att ta itu med väsentligheter, men också om att vila i att någon annan ytterst bär oss och våra liv, på riktigt. Och att hela tillvaron bärs upp, inte av oss och våra ansträngningar, utan av Gud, Skaparen, Befriaren och Livgiverskan. Låt oss öva oss på denna bekymmerslöshet i sommar!

                                                                                                   Amen.