Framsidan på församlingens tryckta informationsblad Händer, pryds just nu av en bild på en julkrubba. Det är stora figurer som barn i söndagsskolan gjorde för många år sedan. Proportionerna är skeva, många delar är slitna efter att ha varit med många år, men alla är på väg åt samma håll – mot det lilla barnet i stallet.
I sanden, bakom de vice männen och bredvid en åsna med tung last, ligger i kamel på sidan. Det står ingenting om den i julevangeliet men den får vara med i kyrkans krubba.
Även om alla är på väg åt samma håll, är det inte alla som orkar i samma tempo. Stjärnan lyser och leder rätt, även för den som sjunker ner i sanden. Stjärnan lyser för den som behöver vila extra länge. Det är inte bara den som går först som hittar vägen, inte den som har störst packningen eller vassaste armbågarna.
Stjärnan som visar var barnet finns lyser för alla som vill vara på väg dit, alla som söker och längtar.
De senaste månaderna har det funnits gott om bilder på barn som farit illa i terrordåd och krig. Barn som inte bett om att få födas just in i detta elände, barn som bara önskar växa, leka, lära och forma sitt liv. Barn som berövas det enda de har – sin barndom och sitt sammanhang.
Till alla de barnen, till den liggande kamelen i krubban och alla andra som inte riktigt orkar, säger Jesus: Var inte rädda. Vila en stund, hämta kraft, men ge inte upp. Fortsätt fram till barnet. Det finns ett ljus därframme även om du inte orkar se det just nu. Om du inte orkar själv så lita på att jag bär dig sista biten.
Var inte rädda!
Pär Götefelt
pastor
