Equmeniakyrkan Söderhamn
Ofta har vi föreställt oss långfredagen som den allra mörkaste dagen – en dag som präglas av död, ensamhet och smärta. Men hur är det egentligen med dagen efter, påskaftonen, dagen då vi påminns om den överväldigande bördan av tvivlen, de till synes ouppfyllda löftena och den där kvävande känslan som kommer från obesvarat hopp?
Påskaftonen är dagen efter döden. Det är dagen när ingenting verkar hända. När mörkret dröjer sig kvar, svider, och börja sprida sig likt en cancersvulst. Påskaftonen handlar om att sitta kvar i mörkret, mänsklig, ömtålig, sårbar, förödmjukad, ensam. Det handlar om att sitta kvar tillsammans med vännerna, helt tyst, medan var och en är alltför utmattad och rädd att våga fråga de andra de uppenbara frågorna: ”Hade vi fel? Har vi kastat bort de senaste åren med att följa en narcissistisk galning med storhetsvansinne?”
Vissa år mer än andra känns det som om smärtan bara kommer över oss. Som om det är en enda utdragen påskafton när våra planer som fötts i tro och hopp ödeläggs … och kvar är vi, övergivna, sårade till döds. Det verkliga livet följer sällan den grovt förenklade beräkningen vi ibland utläser från evangelierna: fredag (död) + lördag (smärta och väntan) = söndag (triumf och mirakel).
Vissa av våra långfredagar och påskaftnar kanske aldrig leder hela vägen fram till en uppenbar och otvetydig påskdag, men jag håller på att lära mig att ändå acceptera det. Att det är också i döden, i smärtan och i väntan som jag formas. Att långfredagen och påskaftonen lär mig mer om att Jesus är lika mycket människa som Gud, och att jag fortfarande behöver lära mig att anpassa mig och våga dröja kvar ytterligare en stund i smärtan och osäkerheten. Och kanske där se en glimt av påskdagen. Inte heller påskdagen är en dag när smärtan är utraderad, bortglömd och outtalad. Det är snarare så att vi på påskdagen har tillfälle att delta fullt ut när vi alla står, ansikte mot ansikte med den uppståndne Messias, som visar oss de tydliga och råa sår som ännu finns på Kärlekens sårmärkta, genomborrade händer.
/Amanda Lennestål
Publicerat 11 april, 2020
Observera
Denna text publicerades första gången den 11 april, 2020. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Ofta har vi föreställt oss långfredagen som den allra mörkaste dagen – en dag som präglas av död, ensamhet och smärta. Men hur är det egentligen med dagen efter, påskaftonen, dagen då vi påminns om den överväldigande bördan av tvivlen, de till synes ouppfyllda löftena och den där kvävande känslan som kommer från obesvarat hopp?
Påskaftonen är dagen efter döden. Det är dagen när ingenting verkar hända. När mörkret dröjer sig kvar, svider, och börja sprida sig likt en cancersvulst. Påskaftonen handlar om att sitta kvar i mörkret, mänsklig, ömtålig, sårbar, förödmjukad, ensam. Det handlar om att sitta kvar tillsammans med vännerna, helt tyst, medan var och en är alltför utmattad och rädd att våga fråga de andra de uppenbara frågorna: ”Hade vi fel? Har vi kastat bort de senaste åren med att följa en narcissistisk galning med storhetsvansinne?”
Vissa år mer än andra känns det som om smärtan bara kommer över oss. Som om det är en enda utdragen påskafton när våra planer som fötts i tro och hopp ödeläggs … och kvar är vi, övergivna, sårade till döds. Det verkliga livet följer sällan den grovt förenklade beräkningen vi ibland utläser från evangelierna: fredag (död) + lördag (smärta och väntan) = söndag (triumf och mirakel).
Vissa av våra långfredagar och påskaftnar kanske aldrig leder hela vägen fram till en uppenbar och otvetydig påskdag, men jag håller på att lära mig att ändå acceptera det. Att det är också i döden, i smärtan och i väntan som jag formas. Att långfredagen och påskaftonen lär mig mer om att Jesus är lika mycket människa som Gud, och att jag fortfarande behöver lära mig att anpassa mig och våga dröja kvar ytterligare en stund i smärtan och osäkerheten. Och kanske där se en glimt av påskdagen. Inte heller påskdagen är en dag när smärtan är utraderad, bortglömd och outtalad. Det är snarare så att vi på påskdagen har tillfälle att delta fullt ut när vi alla står, ansikte mot ansikte med den uppståndne Messias, som visar oss de tydliga och råa sår som ännu finns på Kärlekens sårmärkta, genomborrade händer.
/Amanda Lennestål
Ofta har vi föreställt oss långfredagen som den allra mörkaste dagen – en dag som präglas av död, ensamhet och smärta. Men hur är det egentligen med dagen efter, påskaftonen, dagen då vi påminns om den överväldigande bördan av tvivlen, de till synes ouppfyllda löftena och den där kvävande känslan som kommer från obesvarat hopp?
Påskaftonen är dagen efter döden. Det är dagen när ingenting verkar hända. När mörkret dröjer sig kvar, svider, och börja sprida sig likt en cancersvulst. Påskaftonen handlar om att sitta kvar i mörkret, mänsklig, ömtålig, sårbar, förödmjukad, ensam. Det handlar om att sitta kvar tillsammans med vännerna, helt tyst, medan var och en är alltför utmattad och rädd att våga fråga de andra de uppenbara frågorna: ”Hade vi fel? Har vi kastat bort de senaste åren med att följa en narcissistisk galning med storhetsvansinne?”
Vissa år mer än andra känns det som om smärtan bara kommer över oss. Som om det är en enda utdragen påskafton när våra planer som fötts i tro och hopp ödeläggs … och kvar är vi, övergivna, sårade till döds. Det verkliga livet följer sällan den grovt förenklade beräkningen vi ibland utläser från evangelierna: fredag (död) + lördag (smärta och väntan) = söndag (triumf och mirakel).
Vissa av våra långfredagar och påskaftnar kanske aldrig leder hela vägen fram till en uppenbar och otvetydig påskdag, men jag håller på att lära mig att ändå acceptera det. Att det är också i döden, i smärtan och i väntan som jag formas. Att långfredagen och påskaftonen lär mig mer om att Jesus är lika mycket människa som Gud, och att jag fortfarande behöver lära mig att anpassa mig och våga dröja kvar ytterligare en stund i smärtan och osäkerheten. Och kanske där se en glimt av påskdagen. Inte heller påskdagen är en dag när smärtan är utraderad, bortglömd och outtalad. Det är snarare så att vi på påskdagen har tillfälle att delta fullt ut när vi alla står, ansikte mot ansikte med den uppståndne Messias, som visar oss de tydliga och råa sår som ännu finns på Kärlekens sårmärkta, genomborrade händer.
/Amanda Lennestål
