Publicerat 

Viktor Myrén

Myréns egen presentation av gestalterna i ”Mästaren vid gränsen”

Här återger vi hans ”radanteckningar till några gamla porträtt” från Ansgarius 1941.- Då det getts mig tillfälle att i denna kalender få skriva något om de väckelsegestalter, som skymta i mina böcker Mästaren vid gränsen,  De goda fotspåren och Det förlovade landet är det mig kärt att få begagna mig av denna möjlighet, så mycket hellre som det inte varit lätt att i bokform med litterära intentioner avvinna alla deras karaktärsdrag och egenheter.En del av dessa har jag ju inte ens sett personligen. De har dock stått levande för mig genom de skildringar mina sagesmän gett mig. De flesta av gestalterna har jag dock sett och talat med. En del av händelserna i de två senaste böckerna har jag till och med fått uppleva.

Det gäller först och främst komminister O. Norstedt i Nössemark, som var upphovet till den första andliga väckelsen vid Gränsen. Denne vidsynte prästman avled 90 år gammal uppe i Värmland för ungefär 13 år sedan (1928). Jag träffade honom år 1906 i Göteborg. Det var första gången jag stod öga mot öga med denne gudsman. Han berättade då att den underbar syn, som ledde till hans omvändelse och om vilken det står skrivet i Mästaren vid Gränsen, var sann och verkligen upplevd. Norstedt hade alltid att kämpa med dålig ekonomi beroende på dryga studieskulder och liten komministerlön. Därför kallades han av andra präster för den fattige Norstedt.

Tillståndet i socknen krävde en nitisk herde och den egenskapen ägde Norstedt i hög grad. Med kraft tog han upp kampen mot lönnkrogar med åtföljande gudlöshet och osedlighet. Detta åsamkade honom både kärlek och hat, men hatet gjorde honom oberörd. Han gick oförskräckt omkring och höll bönestunder i stugorna. Hans oförskräckthet imponerade och gav honom full seger och då han flyttade till Bro i Värmland saknades han lika mycket av sina forna vedersakare, som av väckelsefolket.

Att han var vidsynt och inte stängde till sin horisont gav han många bevis på. Under många år bodde han på Tegnerbostället i Värmland och omfattade Tegnerminnet i Kyrkerud med stort intresse. Han gav också ut Fernows beskrivning av Värmland.

 

För dem som i ”De goda fotspåren” gjort bekantskap med sångaren ”Blinde Olsson”, han som kom vandrande från Holmedal till Gränsen med Frykmans sånger och gitarren på ryggen – blir det kanske kärt att här se det enda porträtt, som tagits av denne trubadur där han sitter och sjunger:

Min framtidsdag är ljus och lång, den räcker bortom tidens tvång…..

Som ett exempel på hur minnet av denne man kan etsa sig in hos dem som en gång lärt känna honom kan berättas en liten sann historia som hänt får ett par år sedan här i Stockholm. Jag besökte en dag ett kafé, som brukar vara ett tillhåll för konstnärsbohemer och författare. En kvinnlig ung stamgäst kom insvävande i den stilla vårkvällen. Hon var yster och glad, kanske också något upprymd av vin, slog sig ogenerat ned vid samma bord där jag satt och drack mitt kaffe. Hon talade om att hon var barnfödd i Holmedal i Värmland. Då tog jag upp detta foto av Blinde Olsson, som jag nyligen fått mig tillsänt och frågade om hon kände denne trubadur. Flickar brast i gråt och berättade att hon såg att det var Blinde Olsson, hon hade burit mjölk till honom då hon var liten. Jag hoppades att återseendet av sångaren skulle ge henne något av det livsallvar, vilket hon synbarligen saknade, ty hon sade att hon glömmer aldrig denne man.

En annan väckelsegestalt var kolportör Johannes. Han rätta namn var Johannes Andreasson, boende i Rörviken inom Nössemarks socken. Han kom som ganska ung till Evangeliska Fosterlandsstiftelsens missionsinstitut, där han studerade någon tid för att utbilda sig till predikant inom Stiftelsen. Han berättade ofta hur han under studietiden fått uppleva trons under genom en sällsam bönhörelse, som han aldrig kom att glömma. Det var kanske detta under som lagt grunden till hans trosliv under de år han förunnades leva och verka som Missionsförbundets predikant och församlingsföreståndare under en lång följd av år.

Hans julottepredikningar var någonting helt för sig. Det var årets största högtidsstunder när den gråskäggige veteranen talade om änglasången över Bethlehem. Nu är han borta sedan många år men hans minne skall aldrig blekna i väckelsekrönikan.

 

Och så har vi Nils på Stampen. Bondpredikanten med de stora gåvorna, socknens vältalare. Något fotografi av honom, som bar det märka uppåtstrukna håret och det burdusa framträdandet finns icke. I stället har jag låtit fotografera hans stuga vid Gränsen som står tom sedan många år, då han lämnade den för att flytta till ”de himmelska boningarna”, som han så ofta talade om i sina predikningar. Stugan lär vara ett mål för många turister om sommaren, den är tyngd av minnen. Uppe på vinden ligger rester av sångböcker som blivit utslitna och där nere står resterna av den gamla öppna spisen. (Stugan är nu riven sedan flera år tillbaka, min anm.).

Nils på Stampen hette ägaren i det dagliga, eljest var hans namn Nils Lindgren. Han var tjock-växt, vandrade som en soldat då han passerade vårt hem på vägen till handelsboden. Det blev alltid rast hos mina föräldrar då han lät sig kaffet väl smaka. Samtalet gällde alltid andliga ting. Blott en gång hörde jag honom skratta. Det var då ”Kartelin” trodde att han skulle komma in i himlen för att han skänkt en egenhändigt svarvad träljuskrona till Missionshuset.

Så passerar en annan väckelsegestalt, som även saknar porträtt därför att han aldrig någonsin blev fotograferad. Det är ”Jyttle-Jakob”. Han var ingenting att se. En stackars krympling som hasade sig fram över vägarna och släpade sitt ena ben. Jag var blott fem år då han gick bort, men kvar sitter minnet av en underlig man, något av en ödesgestalt, som kom för att säga sanningen där den behövdes.

Jyttle-Jakob var norrman, en orolig vandrare, som kom över gränsen för att läsa i bibelboken och stannade på det ställe där Anden bad honom att rasta. Och då han kom för att läsa måste allt arbete upphöra, eljest blev Jyttle-Jakob arg och gick sin färde.

En som i mycket liknade Jyttle-Jakob var ”Profeten Pipelin”, som skymtade fram under detta namn i alla tre böckerna. Hans namn var eljest Johannes Nilsson. Också en egendomlig människa med det profetiska utseendet och jättegestalten, som påminde om Moses i Dorés teckningar.

Olavas Maria, den unga flickan, som blev Gränsens förste missionär. Hennes fotografi vittnar om att hon redan är i Kongo och bilden är tagen strax före hon blev angripen av de klimatiska febrarna och dukade under.

Hon var född den 23 mars 1870. Fadern , lantbrukaren Elias Nilsson var ägare till gården Galterud. Vintern 1896 genomgick hon en bibelkvinnokurs för Elsa Borg och verkade påföljande sommar som bibelkvinna på Gotland.

I juni 1897 utgick hon i Svenska Missionsförbundets tjänst i Kongo men hennes hälsa blev redan under första tiden angripen och hon avled efter någon tid under resan hem. Hennes stoft sänktes i havet utanför Sierra Leone.

Hon utgav sig själv som ett offer, men offret som församlingens utsände blev ett tecken som manade framåt. Jag har många levande minnen av denna kvinna från min barndom. Hon var lärarinna i söndagsskolan och rönte redan som ung anlag för det verk hon senare skulle ägna sig åt, en sköterskas kall.

Jag har dröjt till mot artikelns slut med att teckna min fars bild.  Detta därför att han aldrig var den som ville komma först. Min far sångaren Eljas i Nolbyn hette Elias Jonasson och avled för tolv år sedan nära nittioårig.

Han var en impulsiv människa med både fel och förtjänster, men han dolde aldrig sina fel utan var en människa som andra. Som brukare av jorden var det inte mycket med honom och säkert är att han var född till något annat än att påta i jorden. Därom vittnade hans klockrena och välljudande sångröst. Hade han fått den utbildning som hans anlag krävde skulle han ha kommit långt som sångare. Nu fick han stanna som väckelsesångare i en isolerad by uppe vid Gränsen.

Från allra tidigaste barnaår och till hans ålders dag minns jag att han alltid var uppe klockan fem på morgonen och övade på Sankeys sånger, läste den Heliga Skrift och höll morgonandakt. Liksom den alltid återkommande kvällsandakten då han bad för alla kända och okända, för konung och fosterland.

Ännu kan jag i ensliga timmar höra hans röst hur den trängde upp till mitt rum i de stilla morgon- och kvällstimmarna då han sjöng:

”Blott en kort liten tid och jag ilar

liksom duvan till nästet så kärt.

Blott en kort liten tid och jag äger

den krona som Gud har beskärt”.

samt refräng:

”Min själ den väntar efter Herren

såsom väktaren förbidar morgonen…”.

Det finns ett par namn till, som bör nämnas i denna artikel. Det var Dårdi Sämsmon och kyrkväktaren Nord.

Ja detta var blott några radanteckningar till några porträtt som jag har bevarat eller fått mig tillsända. Det är enkla människor allesammans, men den ene var inte lik den andre. De var på något sätt orginal och det är välgörande att göra deras bekantskap i en tid då allt nivilleras och den ene skall vara lik den andre.

Här avslutar vi ett utdrag av Viktor Myréns radanteckningar från 1941, samma år som han avled, 58 år gammal.