Marias oro

Det är kallt. Den lilla elden har nästan slocknat. Jag drar barnet närmare kroppen och försöker skydda honom mot nattkylan. Undrar hur långt det kan vara till ett säkert ställe i Egypten?
Det har varit en jobbig resa. Först hela vägen till Betlehem. Barnet i magen tyngde och gjorde varje steg smärtsamt. Det var inte mycket bättre att sitta på den magra åsnan och skumpa sig fram. Att det sedan var fullt överallt och ingen stans att bo var skrämmande. Men när jag skulle föda och vi inte kunde få tag på något annat än det där smutsiga stallet… då kom tårarna. Vi har fortsatt att sova utomhus. Jag är orolig för pojken. Det är så kallt på nätterna.
Det som sedan hände var overkligt och fantastiskt! Det starka ljuset från stjärnan. Alla som kom till oss. Berättelser om änglar. Några lämnade gåvor från avlägsna länder som vi knappt hört talas om. Det var himmelskt och svårt att ta in.
Och så därefter – förföljelse, och dödandet av alla nyfödda pojkar. Jakten på makten. Det plötsliga uppbrottet och flykten mot Egypten. Vi måste smyga och förflytta oss på nätterna. Kungens soldater överallt. Hur ska vi ta oss förbi dem? Hur skall vi klara oss med vårt nyfödda barn? Och tar man emot oss när vi kommer fram eller blir vi bortmotade där också? Vi kan inte språket. Vad ska vi leva av? Vi har inga ägodelar med oss och Josef har ju alla verktyg kvar i Nasaret. Hur ska vi försörja oss nu? Hur länge dröjer det innan vi kan återvända till vårt eget land? Jag längtar redan efter mina vänner och släktingar, och mamma som lovat hjälpa mig med barnet nu i början. Det är lång väg till tryggheten i ett annat land.
Men det blir säkert någon råd. Som Elisabeth sa är jag ju välsignad mer än andra kvinnor och barnet är Guds son! Det måste ju bli en fortsättning. Förhoppningsvis kan vi få hjälp. Men först måste vi ta oss fram till gränsen. Och sedan ta oss över. Bara det nu inte finns murar och stängsel där…
Fritt återberättat från en text av 
Gunnel Gotting, Göteborg

• Dela