Kaxig och stolt
Publicerat 26 april, 2013
Observera
Denna text publicerades första gången den 26 april, 2013. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Får man vara lite kaxig och stolt?
Jag är det.
För i Gemensam Framtids senaste nummer Uppdraget ger vi 80 exempel på församlingar (det finns fler) som i lokala sammanhang har tagit tydlig ställning för att vara just församling.
När Sverige håller andan – och liksom trampar vatten i osäkerhet – så visar kyrkan vägen genom lokala praktiker. Vi bygger gemenskaper som inte räknar kategorier som kön, klass och etnicitet. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)
I efterdyningarna i turerna kring Omar Mustafa påpekar docent Kjell Magnusson i Svenska Dagbladet att politiker i vårt land verkar se svensk politisk ideologi och svensk kultur som överordnad religion och tradition. Han påpekar att det finns skillnader som är svåra att hantera i ett samhälle – men att inget samhälle kan eller ska vara kulturellt homogent.
I tidningen Uppdraget och reportaget från missionshuset i Nås berättar Lola, en muslimsk kvinna från Somalia om vad hon tänker om att vara i missionshuset. ”Kristna och muslimer, men Gud är samma”, säger hon.
Människorna kring Jesus var inte särskilt homogena. Nyckeln till gemenskapen, att det fungerade och fungerar, ligger i gemenskapens förutsättningar. Det var inte människor som slöt sig samman på grund av gemensamt intresse eller likhet. Det var Jesus som gick runt och kallade och bjöd in. ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt…” (Joh 15:16)
Det är inte vi själva som bygger ihop oss och väljer ut vilka som får vara med eller inte. Vi tror på en Gud som är hela världens skapare, som skapar och fortsätter kalla nu. Vi tror på en Gud som är kärlek. Det som är homogent kring Jesus, är Jesus själv: kärleken, generositeten, gemenskapen som ges till oss alla. Den är något vi deltar i och får räcka vidare till andra.
Det är klart att vi inte är framme. Det finns mycket mer att göra för att vi som lokala församlingar ska våga visa gästfrihet mot främlingen (Heb 13:2) – vem än främlingen är.
Men jag är övertygad om att rörelser börjar nedifrån och alltid någonstans ifrån.
Kanske har våra församlingar aldrig varit viktigare som de profetiska, förvandlande och befriande motkrafter de är. Så tack! Tack alla lokala församlingar för att ni visar vägen!
Sofia Camnerin
